- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
147

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amerikanska typer, presenterade af Isidor K. 1. Tidningskolportören och Skoputsaren.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

genomögnar den samma. Men med skäl torde kunna
antagas, att icke mer än högst två tredjedelar af de
stora tidningarnas upplagor utgå till prenumeranter,
under det att återstoden blir åt tillfälliga
köpare i lösnummer försåld, dels genom en mängd
s. k. tidningsbodar (News stores) och dels, samt
förnämligast, genom de flinka kolportörerna, hvilka,
icke sednare än kl. 6 f. m., börja att springa gata
upp och gata ned och med ljudlig – jag säger icke
välljudande – stämma utropa såväl tidningarnas namn
som ock det allra vigtigaste af deras innehåll för
dagen. Försök se’n att sofva, den som har lust!...

Den, som befinner sig utanför ett af de större
tidningskontoren i samma ögonblick, då ofta fler än
tjugu af dessa små skrikhalsar på en gång rusa ut
derifrån med hvar sin packa under armen, måste hafva
starka örhinnor för att med någorlunda resignation
kunna uthärda de första ropen, och säkra ben derjemte,
på det att han icke må springas omkull af de ifrige
pojkarne, hvilka i nästa ögonblick äro skingrade åt
alla väderstreck. Om ni hejdar en af dem i hans fart,
för att köpa en tidning, bör ni förut hafva sett
till att jemna penningar finnas till hands, ty äfven
Tom Newsboy vet att "time is money" och föredrager
således att låta eder köpa af en annan framför att
hindras genom en allt för besvärlig vexlingsprocess.

Med afseende på toaletten följer han, Tom, just icke
med modet: ingen tidningskolportör, åtminstone ingen
af de äkta, torde hittills låtit se sig i en hel
drägt. Till den hans värdighet betecknande uniformen
böra först och främst räknas en slokig filthatt,
ett par i synnerhet nedtill illa åtgångna byxor
samt ett smutsigt, svettdrypande ansigte. Skor och
strumpor höra alldeles icke hit ... Sanningsenligt
måste sägas att hos Tom finnes intet som utvisar en
något mer vårdad uppfostran: han svär ohyggligt, han
dricker och slåss samt ligger ofta ute om nätterna,
för hvilket sednare oskick han dock icke får klandras
för strängt, eftersom ju en hård nödvändighet icke
sällan måste anses vara skuld dertill. Men deremot
kan det näppeligen så lätt ursäktas honom att han,
i allmänhet mycket begifven på spel, gerna bär
med sig i fickan tärningar, kort och andra för
hasard nödvändiga småsaker. Ehuru han icke finner så
synnerligt stor tillfredsställelse eller vinst af att,
i likhet med andra, yngre och mera oskyldiga gossar,
pitch pennies eller play at marbles, kan man dock
för en och annan gång få se honom sysselsatt dermed,
fast då icke mer intresserad af utgången, än en gammal
skicklig viraspelare, som af artighet mot familjen är
inbegripen i ett parti svälta räf med husets 12-årige
son.

Till de af den amerikanske tidningskolportören
mest omtyckta tidsfördrifven hör otvifvelaktigt
teaterbesökandet, för hvilket han säkert uppoffrar
en icke obetydlig del af sina inkomster. Knappt har
dörren till någon af de många s. k. varietiesteatrarne
öppnats, förr än Tom Newsboy, som länge med otålighet
afvaktat detta tillfälle, skyndar till galleriet
och tillförsäkrar sig någon af de bästa platserna,
hvarifrån han sedan med den största uppmärksamhet
följer spelets gång. Framför allt synes han dervid
älska blixt och dunder, långa svärd, glänsande
kaskar och svartskäggiga banditer, som försvinna
lika plötsligt som de visa sig och hvilkas tillvaro
är omgifven af något mystiskt, ju hemskare, ju
mer oförklarligt, desto bättre! Vid bevittnandet
af blodiga och våldsamma dödsscener synes hans
förtjusning hafva nått sin höjd. Också har det fler
än en gång inträffat, att en scenens hjelte, som,
efter en väl uppehållen kamp mot döden, framför en
deltagande publik utandats sin sista suck och fallit
död tillbaka under det ridån fortfarande hållits uppe,
just af Toms och hans unga kamraters lika ihållande
som uttrycksfulla bifallsyttringar, icke en utan tre
gånger, tvungits att ofördröjligen komma till lif
igen endast för att å nyo dö.

Näst teatern tyckes tidningspojkens käraste tillhåll
och förlustelseplats vara de s. k. ice-cream saloons,
der han sommartiden kan för billigt pris erhålla en
stor portion af något som skall föreställa glace,
och om vintern en stor kopp kaffe af märkvärdig både
smak, färg och lukt, för, om jag
minnes rätt, fem cents – billigt nog för den som så
lätt förtjenar penningar! Af väl underrättade personer
har det försäkrats mig att en rask newsboy med lätthet
förtjenar halfannan, ja, stundom ända till tre dollars
om dagen, hvadan en sådan ju kan antagas disponera en
mycket större kassa för nöjen än mången af de rikaste
köpmanssöner vid hans ålder, som ju dessutom hos söta
far och mor måste redogöra för sina utgifter. Hvem
är Tom skyldig räkenskap? ...

Det har blifvit påstådt att tidningspojkarne ofta
bevista tuppfäktningar, som tillställas på bakgårdarne
eller under källarhvalfven. Huru härmed rätteligen
förhåller sig, står icke i min makt att afgöra; men
hvad jag deremot sjelf varit vittne till, är, att då
två af deras egen kår råkat i lufven på hvarandra,
hafva de omkringstående kamraterna ingått vad, om hvem
af de stridande skulle blifva segervinnare. Äfven har
jag hört berättas, och håller det visst icke otroligt,
att tre bland "pojkarne" i Chicago – det torde nu
vara ett par år sedan – vid ett auktionstillfälle
inropade en häst med åkdon för rampris och sedan en
tid bortåt sågos, i likhet med andra stadens unga
gentlemän, ett par timmar dagligen åka fram och åter
på en af de förnämsta avenues.

Hunnen till omkring 18 års ålder kastar sig Tom
Newsboy in på en annan bana. – Hvad blir det af
honom? Hvart tager han vägen? ... Ett faktum är
det, att mången, hvilken börjat såsom han, sedermera
återfunnits som medlem af rådsförsamlingen eller som
chef för någon ansedd affärsfirma – men alla torde
dock icke hinna så långt.

Amerikas borstpojkar springa gatorna omkring med
en, den nödvändiga attiraljen innehållande låda,
som tillika begagnas såsom pall; eller ock fatta de
posto på en viss plats (ett torg, ett gathörn eller
bakom en pelare vid något af de förnämsta hotellen)
och hafva då ofta äfven en stol till allmänhetens
beqvämlighet. De tyckas i allmänhet stå ett steg
lägre än deras vänner tidningskolportörerna på
civilisationens trappa, ty utom att deras yttre
menniska är, om möjligt, än mindre vårdad än de
sednares, finnas bland dem ganska många små kanaljer,
med hvilka man icke så lätt kan komma till rätta. Att,
sedan de väl fått eder ena fot uppå pallen,
förbehålla sig större betalning än den vanliga eller
öfverenskomna, för att, om ni ej vill obetingadt gå
in derpå, lemna eder andra stöfvel oborstad; att,
om ni förklarar deras arbete vara ett fuskverk och
vill hafva det bättre gjordt, liksom af våda låta
den smörjiga borsten qvarlemna en stygg fläck på
edra ljusa pantalonger, eller att, då ni lemnat en
50-centssedel med anspråk på att få 40 cents tillbaka,
som en pil sätta af midt öfver gatan med hela summan
såsom god pris – allt detta hör till knep, dem en
amerikansk borstpojke blott allt för gerna tillåter
sig. Han saknar annars icke mer än tidningspojken
god arbetsförtjenst, ty utom det att han, helst
under regnig väderlek, på gatan anlitas af en mängd
tillfälliga kunder, har han inom hus, på kontoren
och i handelsbodarne, sina särskilta customers, dem
han besöker vid ett visst klockslag och med hvilka
han ofta har månadsräkning. Bland sina embetsbröder
räknar han icke så få negerpojkar; och ofta kan man
få se ganska allvarsamma sammandrabbningar emellan
de hvita och de svarta riddarne af borsten.

Vid besinnandet af att det i Amerika icke anses
tillhöra tjenstflickans åligganden att blanka
de till huset hörande herrarnes skodon och att
borstpojkarne häraf tillskyndas en stor vinst, har
man lättare att tro följande, som en Illinois-tidning
för ett par år sedan hade att berätta under rubrik:
A Chicago Boot Blach. "En af Chicagos skoputsare,
16 år gammal, anlände några dagar efter den stora
branden till Detroit i Michigan, der han genom
en äldre person köpte ett hus på egen grund vid
Prospect street för 900 dollars, hvilka erlades
kontant i sedelmynt, hvaraf en stor del utgjordes
af tio-centsstycken. Ynglingen säger sig hafva,
såsom skoputsare, hopsamlat denna summa under
de sednaste sex åren och lär ändå hafva öfver 150
dollars innestående på banken." – Tidningen tillägger:
"Hvad vi här omtalat rörande den unge husägaren är
icke en dikt utan fullkomligt öfverensstämmande med
verkliga förhållandet." –


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0151.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free