Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dunkehallar. -e.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gränsen emellan Småland och Westergötland. Det är
likaledes från denna, till en qvadratmils ytvidd
uppskattade mosse, som de båda betydliga floderna,
Nissan och Lagan, anses upprinna, hvarom benämningen
»Nizærqvild» (Nissans källa) i gamla urkunder
ännu påminner. Det var vidare öfver denna mosse,
som danska hären, under anförande af Daniel Rantzau
och Frans Brockenhusen, år 1567 i Oktober, anlade en
kafvelbro, der den förut omförmälda vägen nu går fram,
och det var derigenom, som de lyckades öfverraska
och uppbränna Jönköping samt dymedelst bereda sig väg
förbi slottet på de stigar, som förde till den gamla
Holavids-vägen, hvarifrån de sedan inföllo härjande
i Östergötland, der Söderköping afbrändes.
Se så, nu hafva vi lemnat Dumbemosse med dess gamla
minnen bakom oss, trakten blir genast odlad och täcka
herregårdar skymta fram mellan välskötta åkrar och
grönskande ekhagar. Till höger se vi Järstorps vackra
kyrka från dess dominerande höjd, och rätt som det
är hafva vi nått den skärning i sandåsen, hvarigenom
vägen framgår till krönet af Dunkehallar. Ah! Hvilken
hänförande tafla, som här på en gång och liksom genom
ett trollslag upprullas för våra blickar. Det är
icke småningom, det är med ens, som denna storartade
panorama framträder. Djupt nedanför, der vi befinna
oss, utbreder Wettern sin majestätiska, lätt krusade
vattenspegel, och för att höja taflans lif, se vi här
och der några hvita segel och den mörka rökstrimman
från en framilande ångbåt. Längst till venster, eller
norr ut, se vi liksom ett mörkblått moln höja sig
ur vågen. Det är Visingsö, pupillen i det jätteöga,
hvarmed en storartad natur här blickar mot himmelen,
hvarifrån det lånar sin färg, antingen det är mildt
och leende, som nu, eller hotfullt och dystert när
stormen skakar sina vingar deröfver.
Midt framför oss utbreda sig de öfver allt
skogkransade höjderna af östra landet. Wista kulle,
med dess mjuka former och »grönskande hår»,
aftecknar sig lätt och behagligt mot den klarblå
bakgrunden. Brunnstorp, der det ligger inbäddadt vid
foten af berget, belyses af solen, som förvandlar
fönstren deri till flammande guld, och något till
höger derom gnistrar liksom en silfverstrimma ur
berget. Det är också blott en skymt af Husqvarna
beundrade vattenfall. Nere i dalbottnen mellan dessa
höjder ligger Jönköping, kringsmekt af vatten från
trenne sjöar, ljusklädd och vacker, som en ung tärna
i vårtoalett. Ser ni det der stora palatset, med
sin väl afpassade fasad, som just nu afspeglar sig
i kanalen der framför, det är störa hotellet. Något
till höger derom framträda de mera väldiga, men
dock harmoniska formerna af läroverkshuset. Längre
bort ser ni kyrkan, hvars förgylda kors glimmar i
aftonsolens belysning. Allt i denna vackra tafla är
dock ej blott »til lyst». Ni ser äfven en hel del
mörka fabriksskorstenar hvirfla fram sin solbelysta
rök i den klara aftonluften. Jönköping är ett
samhälle, der idogheten och arbetet skattas högt,
och med sitt centrala läge, i förening med ypperliga
kommunikationer, torde det äfven i framtiden häfda
det anseende för lifaktig verksamhet, som det samma
under de sista decennierna lyckats tillvinna sig.
Men månne vi icke böra tillryggalägga den återstående
delen af vägen till fots? Ni kan då under promenaden
lättare uppfånga det omgifvande sceneriet, och
så vill jag berätta för er traditionen om orsaken
till backarnes namn: Dunkehallar. Under något af
de förut omförmälda krigen mellan oss och våra nu
varande goda vänner danskarne, hade vaktposten på
slottstornet observerat en ståtlig ryttare, hvilken
från skogsbrynet på höjden med synnerlig uppmärksamhet
rekognoscerade den underliggande trakten. Här var
icke lång tid för öfverläggning. Karlen satte ifrån
sig hellebarden, riktade med yttersta noggrannhet en
af de på slottstornet befintliga kanonerna, hämtade
den under dessa oroliga tider alltid brinnande
luntan, och – knäppte till. När röken skingrat
sig syntes ryttaren icke mera till; men en stund
derefter kommer en löddrig häst framstörtande mot
slottsporten och i sadeln befann sig endast nedra
delen af en menniskokropp, den öfra hade stannat der
kulan afklippt
rekognosceringen. Se så vet folktron att färglägga
sina berättelser. Den skjutne ryttaren lärer varit
en dansk riddare med namnet Dunke, och deraf hafva
backarne sedan erhållit sin benämning.
Skogen, hvaraf fordom fanns riklig tillgång på den
s. k. »bymarksjorden», har nu försvunnit; men
odlingen har trädt i stället och med odlingen har
tillika uppvuxit en hel del små arbetarebostäder,
hvilka ligga fästade likt fågelbon ibland
klyftorna. Särdeles är detta förhållandet i
grannskapet af Dunkehalla-ån, hvars sorlande brus
vi nu förnimma, der den kommer nedhoppande mellan
klipporna, för att vid qvarnbron störta utför en
ganska respektabel höjd och derefter, på bottnen af
den branta dalsänkning, som bildar en genomskärning
af höjderna, leta sig fram till Wettern. Denna
dalsänkning med sitt skummande vattenfall, sin yppiga
vegetation, sina välbyggda qvarnar och bostäder,
parker och villor framträder så oväntadt för åskådaren
och är så täck, att vi icke vedervåga någon vidare
beskrifning. Det är en fullständig Schweizervy. Man
bör se den. Kanske, i fall man sedan gör ett besök
i dalen der nere, får man anledning att instämma med
Nikander, i hvad han sjöng om Djupadal i Blekinge:
"Om dufvan har sin maka kysst,
I löfvens sommarsal,
Du hörer kyssens ljud, så tyst
är det i Djupadal.
Den strida forsen, nyss så vild,
Sin yra öfverger.
Han störtar djupt i jorden ner,
och törs ej sorla mer."
Det är ingalunda något betydligare vattendrag,
Dunkehalla-ån, snarare tvärtom; men pigg och liflig
är han, som en äkta smålänning. Det finnes ingen
så liten afsats, att den icke är begagnad till
nytta och arbete. Spikhammare, bresiljebruk, ben-,
bark- och klädesstampar omvexla här med grynverk
och mjölqvarnar. Naturkraften är på alla sätt
tillgodogjord och påminner till icke ringa grad om
befolkningens skaplynne, hvarföre man har det gamla,
hedrande vitsordet, att, »om man sätter en smålänning
på en flathall i en sjö, så icke allenast föder han
sig, utan samlar äfven något för gamla dagar».
Till höger och venster om vägen, hvilken oafbrutet
sluttar mot staden, hafva vi nu att observera en
hel del små, men täcka villor: Eriksberg, Skuggan,
Stugan, Albano, Torp, Skänkeberg m. fl. och till
sist det vackra Bäckalyckan. Se så, nu hafva vi
uppnått »Talavid», der den gamla Junebäcken, som
gifvit staden dess namn, silar sig fram och der
landtbefolkningen fordom, då den reste till eller
från staden, antagligen talades vid och må hända
äfvenledes tog sig en »färaknäpp» för bättre minnes
skull. Vi hafva nu uppnått stadens gator, och skulle
således hafva gjort ifrån oss beskrifningen öfver
Dunkehallar; men vi följa väl ändå vår resande vän
tilldess han hamnar på stora hotellet, hvarvid vi få
tillfälle låta honom kasta några flygtiga blickar
på de föremål vi passera. Se der till höger vestra
kapellet, fordom S:t Petri kapell, uppfördt efter
ritning af grefve Erik Dahlberg och på sednaste
tiden restaureradt samt omgifvet af en väl vårdad
begrafningsplats. Till venster hafva vi denna »stad
i staden», som utgöres af Jönköpings verldsbekanta
tändsticksfabrik med sina mångfaldiga och storartade
fabriksbyggnader. Litet längre fram och hörande till
fabrikens område ligger det vackra »Strand» med sitt
täcka corps de logis och sin förtjusande park. Vidare
framåt har ni hamnparken och den nya anläggningen
framför skolhuset, nu gå vi öfver vindbron, hvilken
leder öfver kanalen, som sammanbinder Munksjön med
Wettern, – och så äro vi lyckligen anlända till stora
hotellet. Der kan ni taga er ett uppfriskande bad efter
vandringen, om ni så behagar, och sedan, då hotellets
vackra trädgård på aftonen blifvit, som vanligt,
rikt eklärerad, kan ni der, vid ett glas punsch
eller en bricksexa, lyssna till en dubbelqvartett af
Jönköpings regementes musikkår, då helt visst genom
tonernas makt i underbara hägringar för ert inre öga
å nyo frammanas den herrliga taflan från Dunkehallar.
-e.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
