Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Mästers verkstad. Tidsbild. Anna A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mästers verkstad.
Tidsbild.
(Ett envåningshus i staden. Dörrarne och några af
fönstren åt gårdssidan stå öppna. Man varseblifver
ett större rum, der inmangladt linne m. m. ligger på
ett bord. I rummet innanför sitter Ida i väfstolen
vid det öppna fönstret. Utanför synes på ena sidan
gården en flygelbyggnad, hvari man ser åtskilliga
skomakare sysselsatta med sitt arbete, och på andra
en liten trädgård. I fonden synas äng och skog samt
ett litet landtställe.)
Ida (under det hon väfver).
Hur vackert sol’n belyser mina ränder!
Flyg, spole, flyg, att fylld min aln jag får,
Se’n ta’r jag mig en fristund – sådant händer –
Af kropp och själ ju menniskan består.
Som väfspol’n flyger, så gör tiden äfven,
Ack, att dess timmar vi använde väl!
De räcka till för boken, som för väfven,
Blott man ej "dagen från vår Herre stjäl".
Jag kan ej riktigt med den nya tiden,
Fastän i mycket den kan vara stor.
Jag tror ändå den är en smula vriden,
Att högmodsandan i dess anda bör.
"Framåt" man säger allmänt lösen vara;
Hvad målet är, jag icke än förstår.
Allt har så brådtom: kindens rosor fara,
Och ynglingen har redan gråa hår ...
Det sägs, att menskan stammar från en apa,
Månn’ deraf kommer tidens aperi?
Hvar piga till mamsell vill sig förskapa,
Hvar borgarflicka vill en fröken bli’.
Arbeta vill snart ingen – bara njuta,
Och hopen tror, att drägten menskan är.
Jag undrar, hur det kommer till att sluta;
Sitt dödsfrö det helt visst inom sig bär.
Af döttrarne får modren hjelp ej hafva;
De "läsa språk", de klinka "piano".
Sitt modersmål de lära aldrig stafva
Och andra språk ej heller, skull’ jag tro.
De få af bildning blott – ett slags fernissa,
I hvilken själen liksom torkar ut;
Och Clémentine och Célestine och Sissa
Kan ingen dödlig skilja på till slut.
Handtverkar’ns söner skola bli’ löjtnanter –
Fast fadrens verkstad ej "görs dem för trång".
De "draga sig" för simpla anförvandter;
Åt läst som pressjern ropa de fi donc.
Jag tycker att det ginge an att vara
En bildad man och handtverksman ändå ...
Ack, om derhän man kunde komma bara,
Arbetets ära skulle man förstå!!
Jag undrar, hvem som plöja skall nu mera,
Snart får väl marken vara, som den är.
Mor hugger ved, ty Lasse skall studera –
Det skall för resten både Pål och Per.
Förr taltes mycket om "olika gåfvor":
Den, som fått ringa, blef i ringhet qvar.
Nu tyckas alla undfått himlens håfvor,
Ty hvar och en mot höjden flygten ta’r.
Dock, det lär vara ganska kallt der oppe,
På höga berg är evig vintersnön –
Men lika klar i daggens minsta droppe
Guds sol sig speglar, som i vida sjön.
Den, som ej skapar’n gifvit örnevinge,
Hvi styr mot solen han af högfärd blott!
En mindre stormig framtid han ju finge
I dalen, der hans barndoms vagga stått.
Min aln är fylld. Hör näktergalen drillar
I höga päronträdet utanför!
Sjung, fågel, sjung, du icke mig förvillar,
Fort går mitt arbet’ när en sång jag hör.
Nu går jag ut att läsa i naturen;
Dess stora bok är blifven mig så kär.
Hon tyder på, att menniskan är buren
Till högre fröjder än dem jorden bär.
(Går ut i större rummet, der hon möter Eva, som
kommer från rummet midt emot det, hvari väfven står.)
Eva.
God morgon! Du går på och väfver redan.
Ida.
Jag har väl ej stört frökens morgonblund?
Eva. (gäspar).
Åh nej. Far har ju väckt mig länge sedan.
Ida.
Far vet att "morgonstund har guld i mund",
Men det tycks du ej tro, min kära Eva,
Som aldrig vaknar före klockan sju (går ut).
Eva.
Jag skulle kanske stiga upp och väfva,
När doktorn sagt jag har ... hur var det nu?
Det samma har hvar flicka i pensionen,
Så väl som fröknarne von Ättefall;
Jag nästan tror, det hör till goda tonen,
Och derför jag mig ej beklaga skall –
Men dumt, att namnet skall så konstigt vara!
Det stötte liksom uppå ... valeri,
Men valeri är ju en påse bara (funderar).
Nej, nå’nting annat var det uppå i.
A ... Anemi, nu kom jag på det rätta!
Hvad det betyder vet jag icke än –
Ett sådant namn är icke bland de lätta,
Må jag blott icke glömma det igen!
Det sägs, att Ida är en bildad flicka.
Fast blott ett år hon varit i pension;
Historien kan hon till punkt och pricka;
På alla mellanstunder läser hon,
Fast det skall vara liksom tyst med saken:
Hon syns ju aldrig ha’ en bok i hand,
Men innan morgonsoln förgyller taken,
Har hon läst ut en half volym ibland ...
Det händer aldrig mig; jag vill helst sofva,
Och är jag vaken, vill jag roa mig.
Men skull’ jag läsa något, vill jag lofva
Det blef om Lunkentus och ej om krig ...
(går fram i dörr’n och tittar bort åt fonden)
Hur vackert der i solen fönstret blänker!
Jag hoppas Ida snart skall storögd bli’,
Ty det är gifvet, att på mig han tänker;
Alltjemt ta’r han ju vägen här förbi.
Hur bildad syster Ida än må vara,
Hon är dock långt ifrån så fin, som jag.
Dessutom är jag du med prostens Clara,
Fast hon tycks glömma det hvarenda dag
(går in i rummet midt emot väfkammar’n. Ida inkommer
med blommor samt ställer sig att ordna dem.)
Ida (sjunger).
Kan ej säga, hvilken mest mig lockar,
Parkens ros, ell’ ängens "glöm mig ej".
Kan ej säga, hvilken helst jag plockar,
Kanske djupröd ros ... o nej, o nej!
(betraktar en förgätmigej)
Blyga barn, bland låga gräsen buren,
Tror likvisst, att du mig kärast är:
Ej af konstens trollmakt frambesvuren
Är den skärhet, du på bladen bär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0157.html
