Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mästers verkstad. Tidsbild. Anna A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Får du vatten, fastän bruten redan,
Växer du och höjer dig ändå,
Och när rosen vissnat länge sedan,
Är du ännu lika frisk och blå.
Vilda blommor i mitt glas jag ställer,
Kan ej säga, hur jag älskar er!
Hjertat äger sina eterneller,
Brytas kunna de, ej vissna ner ...
(går tillbaka ut åt ängen. Mäster kommer från
verkstaden. Eva från kammar’n och bär en uppslagen
bok i handen.)
Eva (läser öfver).
Je blesse, tu blesse, il blesse et je ne blesse pas.
Mäster.
Jag tror du ej ett grand till nytta gör,
Jag hör dig ständigt bara franska läspa.
Eva.
Och ändå kan jag aldrig, som jag bör.
Mäster (tager ett garnknippe på bordet och upplyfter det).
Lägg boken du och stoppa mina strumpor,
Hvem rår väl för, att du ej hufvud fått!
På detta sätt får snart du gå i lumpor,
När du hvar dag skall spela fröken blott.
Blif lik din syster!
Eva.
Snälle far, besinna,
Den gamla dumma tiden är förbi.
Nu är det bortlagdt båd’ att sy och spinna:
Jag virkar spetsar, syr tapisseri ...
Mäster.
Ah! sådant lappri är för ro skull bara,
Det ta’r en till, när en går bort nå’n gång;
Men hemma skall man riktigt nyttig vara.
Eva.
Så har jag franskan, gymnastik och sång ...
Mäster.
Du lär ju ingenting. Hvad kan du spela?
Eva.
Två hela valser och en half fransäs,
Men vid terminens slut, så kan jag hela.
Mäster.
Låt höra, om du minnes hvad du läs’!
När föddes Luther?
Eva.
Luther, när han föddes ...?
Det var, det var ... det står ej i min bok.
Mäster.
Ha, ha, ha, ha! Du till en nödlögn nöddes.
Pensionshistorien måtte gå på tok.
Nå, känner du Hans Sachs?
Eva.
Han, som upptäckte,
Hvad var det nu ...?
Mäster.
Det bör du veta bäst!
(för sig)
Hvad menskoslägtet är ett ömkligt slägte.
När ej "skomakaren blir vid sin läst ...!"
(högt)
Hans Sachs var skald, och om ej ryktet ljuger,
Han gjorde skor och visor om hvarann’,
Ty tiden räcker till, blott menskan duger;
Han skämdes icke för sin spannrem, han,
Ty yrket var för honom hufvudsaken
Och böcker skref han för sitt nöje skull.
Ack, om i våra da’r det funnes maken
Till karl, jag ville väga’n upp med guld!
Nå, i historien kom du nu till korta,
Än geografi’n, hur står det till med den?
Eva.
Hon är i skolan; kartorna ä’ borta
Och klistras ...
Mäster.
Säg mig, hvar ha’ vi Cayenne?
Eva.
Der pepparn växer.
Mäster.
Jo, du är den rätta,
Din kunskap kostar intet hufvudbry,
Nå, säg mig nu, hvar ligger Maladetta?
Eva.
Jag tror det är en topp på Mont Perdu
(går åter in).
(Ida och v. Pryl komma från ängen.)
v. Pryl.
Tänk om han säger nej!
Ida.
Då få vi bida
v. Pryl.
Hur länge?
Ida.
Är det mig, du frågar så?
v. Pryl.
Du är ju öfver tjugusju, min Ida,
Och jag har redan räknat trettitvå.
Ida.
Än se’n! Tillhöra vi då ej hvarandra,
Hvad kan väl skilja våra hjertan åt,
Om än vår väg ej hand i hand vi vandra
Och få gemensamt dela fröjd och gråt!
Jag väntar ... alltid, ty mitt hjertas flamma
Är af det slag, som icke slocknar här.
v. Pryl.
Jag skulle tro, min egen är det samma.
Ida.
För lång då ej en lifslång väntan är
(går in; mäster utkommer).
v. Pryl.
God morgon! Hur står till?
Mäster.
Åh jo, jag tackar!
Hvad kan i dag det vara fråga om,
Behöfs det sulor eller ... bara klackar?
v. Pryl.
Nej, det var för en annan sak, jag kom.
Mäster.
Var god stig ned uti min verksta’kammar!
Jag kommer.
v. Pryl.
Tack, får jag ej stanna här?
Mäster.
Som ni behagar! Men hos risp och hammar
Skomakar’n mera i sitt esse är.
Det är liksom en smula tomt der inne,
Min yngste son for till Carlberg i går.
Den nya tiden har sitt eget sinne,
Och mycket man af det fördraga får.
I herrestånd vill sig hvar pojke gifva,
Och ingen vill sin faders yrke drifva.
v. Pryl.
Det der är dumt. Ett yrke kan försörja,
Men mången embetsmän knappt födan har.
Dock, förrän vi på det kapitlet börja,
Jag måste hafva på en fråga svar.
Ni vet, att Ida ligger mig i hågen,
Var nu, som hennes far, mig välbevågen!
Mäster.
Jag tror, att der vi kunna stanna, herre.
Hon borgardotter är, ni adelsman.
v. Pryl.
Nå, gifves det af hinder inga värre,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
