- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
156

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svarta kappan. Skiss från 1722. Af Claude Gerard. (Forts. o. slut fr. föreg. häfte sid. 125.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ombytt natur: upptågsmakaren och vildhjernan Ramel
var nu den betänksamme och sansade, och Arvid, annars
så lugn och from, var i ett tillstånd af raseri och
öfverretning, som nästan skrämde hans vän.

De beskyllningar Hahne gjorde Schwerin, en äldre,
högt uppsatt man och favorit hos kung Fredrik, syntes
Ramel både orimliga och vådliga. Ehuru enleveringar
och hemliga giftermål just den tiden började blifva
moderna och brukliga och Schwerin var ansedd som
lättsinnig och af en tvetydig karakter, så var likväl
tillvitelsen af tvegifte allt för svår och ovanlig,
att kunna antagas som trolig.

»Jag har svurit att hämnas och jag skall göra det
...» återtog Hahne. »Det är lätt för dig, Ove, att
resonera, men om du, liksom jag, sedan barndomen
älskat en enda qvinna, om denna qvinna varit din
trolofvade och blifvit med svek ryckt ur din famn för
att hånas och förnedras, om hennes lycka och heder
och frid, liksom din egen, blifvit sköflad och trampad
under fötterna af en gammal vällusting, som kunde vara
hennes far; om allt detta händt dig, hur talade och
tänkte du väl då! Hvad gjorde du? Besinnade du dig väl
då på följderna af den hämd, du ville utkräfva, säg!»

»Du har rätt, Arvid; jag följer dig», sade Ramel,
uppspringande från sin stol, med blixtrande ögon, vid
åsynen af den tår, som rullade öfver hans väns, den
skäggige krigarens bruna kind, utan att denne visste
derom. »Säg mig nu hvad du tänker göra, och lofva mig,
att under inga vilkor företaga någonting, förr än du
är säker att röfvaren är den du förmodar.»

»Jag lofvar det; bevare mig Gud att kröka ett hår på
den, som lagligt och ärligt vore Cecilias man och
älskade henne, vore det också i hemlighet; det är
blott den, som bedragit henne, på hvilken jag vill
hämnas.»

»Men, Arvid, ännu ett ord ...»

»Tyst, mitt beslut är fattadt; lika hemligt och lömskt
som hans brott har varit, lika nesligt blifve ock
hans straff; han skall dö som en rymmare eller en
marodör, med sitt brott och sin dom i tydliga ord
skrifna på bröstet, det är en exekution, vi alla
skola bevittna och för hvilken vi alla ansvara ...»

Ramel höjde på axlarne och teg. Det äfventyr, hvartill
hans nyfikenhet ifrån början gifvit anledning, hade nu
antagit proportioner, som blifvit allt för oformliga,
men hans vänskap och oförvägenhet öfverröstade i alla
fall hans eftertanke och förnuft.

»Jag hör klockan slå sex, låt oss gå», återtog
Arvid. »Han är i dag återkommen och det är i afton
säkert att han besöker sin unga, sköna hustru;
vi böra icke försumma tillfället», tillade han, med
sammanbitna tänder och de gnistrande ögonen sänkta mot
golfvet. »Man väntar oss half sju, jag har tilldelat
hvar och en sin roll ... jag hoppas att vi redan
i afton skola fånga räfven i sin håla.»

Ramel aftog sin uniformsrock, iklädde sig en simpel,
grå jacka, med stora stålknappar, nedtog från väggen
en grof filthatt och spände kopplet, hvari han bar
sin korta och starka huggare, fast omkring lifvet;
kastade slutligen en grof ryttarkappa, lika med den
hans vän bar, omkring sig, och de båda unga männen
följdes åt utför trappan.

Nedkomna på Riddarholmen togo de vägen uppåt
Storkyrkobrinken öfver Slottsbacken, som då var
belamrad med byggnadsmaterialier för den många gånger
afbrutna och nu åter påbörjade slottsbyggnaden,
och veko slutligen af åt höger till Österlånggatan,
i hvars första hörn fanns en bättre krog, eller, som
det då började kallas, ett kaffehus, benämdt »Tre
Byttor" – möjligen den samma som femtio år sednare
besjöngs af Bellman. Det var här som Hahne stämt möte
med sina fordna kamrater.

Vid denna tid var det icke svårt att finna deltagare
i vilda företag. Öfverallt hvimlade det af sysslolösa
officerare, hemkomna ifrån fångenskapen i Ryssland,
Tyskland och Danmark, – missnöjda, äfventyrliga och
djerfva våghalsar, hvilka icke hade mycket att förlora
och som icke begärde bättre, än att få en anledning
till slagsmål och tumult.

Bland de många bedröfliga följderna af krigens
förhärjande och blodiga vågor är kanske icke minst
det skum, som dessa vågor lemna efter sig, denna
drägg af förvildade menniskor, som vant sig vid ett
rått och sysslolöst lif.

Vilddjursinstinkten, som aldrig helt och hållet
kan utrotas ur menniskonaturen, återvaknar med en
förfärande lätthet och styrka, och ve, tusenfaldt ve
öfver dem, som väcka och begagna denna blodiga drift;
det är den, som är den enda verkliga djefvulen,
den är, så att säga, den konkreta satan, med horn
och klor och eld och svafvel.

Man kan derföre frestas att tro den franske
skriftställaren Ernest Renan rent af hafva tappat
hufvudet eller säga en grym satir, då han yttrar:
»Att den dag då menskligheten blef ett stort romerskt
välde, der fred beständigt rådde, och inga yttre eller
inre fiender funnos, den dagen skulle sedligheten
och intelligensen löpa de allra största faror.»

Vi rysa öfver grymheter och ogerningar, som synas oss
onaturliga, och häpna öfver menniskonaturens ondska,
men om vi nogare granska förhållandena, så skola vi
nästan alltid finna, att det största brottet ligger
icke hos den, som utfört handlingen, utan hos den som
gifvit impulsen dertill. Det är icke hjertats elakhet
och grymhet som är fruktansvärd, det är hjernans
öfverretning och följderna af ett missledt förnuft.

Vi se det öfverallt i historien, och i de religiösa
förvillelserna mest och afskyvärdast. De gudomliga
orden: »Förlåt dem Fader, de veta icke hvad de
göra», kunna kanske oftare än vi förmoda tillämpas,
och skulle, om vi besinnade dem rätt, möjligen ibland
förändra både vårt omdöme och våra bestraffningar.

De båda vännerna inträdde nu i det särskilta lilla
rum på »Tre Byttor», som utsetts till samlingsplats,
och Hahnes djerfva vänner hade, i väntan på sin
anförare och i hans namn, tagit väl till bästa och
mottogo honom nu med allmänt jubel och olika, mer och
mindre kraftiga och fria variationer af samma tema,
om rättigheten och skyldigheten för ärliga och tappra
krigare att sjelfva straffa de brott emot hederns
lagar, hvilka den borgerliga lagen antingen alls icke
befattar sig med, eller också genom offentligheten
skulle förvärra.

Det var våra dagars »Lunchlag» helt enkelt, ty det
är benämningarne som vexla, under det tankarne och
handlingarne egentligen i grunden ständigt förblifva
de samma.

För att icke väcka uppseende delade man sig nu i flera
partier, men alla hade samma mål, det gamla lusthuset
på Blasieholmen, som skulle omringas och bevakas.

Ingen enda af dessa män var hvarken elak eller grym,
alla ansågo sig i sin goda rätt; och vid närmare
granskning skulle man kanske finna att de flesta
gräsligheter, hvarifrån vi vända oss med afsky,
varit hämden för något verkligt eller förment brott.

Hahne och Ramel gingo tysta vid hvarandras sida. Det
var en kall och blåsig qväll och månens halfva skifva
tittade stundom fram mellan de jagade skyarne, för
att nästa minut gömma sig der bakom igen.

Den lyste emellertid tillräckligt, för att låta dem
se att ingen, hvarken åkande eller gående, fanns i
den mörka gränden, i det ögonblick de kommo dit.

»Vi få säkert vänta förgäfves ...» hviskade Ramel
och såg sig omkring.

I det samma närmade sig en af de främmande
officerarne, som hunnit förut och hållit sig dold
utmed muren, och rapporterade sakta, på militäriskt
sätt:

»En vagn har anländt, som medförde två karlar, den
ene af dem var insvept i en kappa, hvars krage dolde
hans ansigte, han steg ur och gick in här, den andre
for tillbaka med vagnen; det är knappt fem minuter
sedan.»

»Ser du att han kom!» mumlade Hahne triumferande.

»Gick han in här?» frågade Ramel förvånad.

»Jag glömde säga dig, att jag upptäckt en dörr på
planket och skaffat mig en nyckel dertill ... Hvar
har du den, Sternberg?» tillade Arvid vänd till
denne.

»Se här!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free