- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
157

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svarta kappan. Skiss från 1722. Af Claude Gerard. (Forts. o. slut fr. föreg. häfte sid. 125.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Äro alla kamraterna der inne och uppställda som jag
sagt?»

»Alla äro der; bakom hvart och ett af de närmaste
träden står en man på vakt.»

»Det är godt. Ni röra er icke ur stället, förr än
jag hvisslar. Ramel och jag stanna vid dörren till
lusthuset; det var der han gick in, förmodar jag?»

»Riktigt, då dörren öppnades lyste ljus der inne,
och en ung qvinna mottog honom.»

Hahne bet sig i läppen, satte nyckeln i hålet på
planket, öppnade och steg in med sina båda kamrater.

Der inne var lika mörkt, ödsligt och tyst som
utanför. De krokiga, ofta huggna och stympade
gamla pilarne vid muren stodo som spöken omkring de
upplöjda och frusna kållanden, och ljudet af den
gnisslande flöjeln, som vinden väl kunde kringföra,
men icke beherrska, var det enda som afbröt tystnaden
deromkring.

De båda vännerna närmade sig sakta lusthuset, sedan
Sternberg aflägsnat sig och intagit sin plats bland
kamraterna, och Hahne hviskade sakta i Ramels öra:

»Vi ställa oss här, på hvar sin sida, men du lofvar
mig, att icke blanda dig i saken, förr än jag hvisslar
eller ropar dig.»

»Men om han gör buller och ropar på hjelp?»

»Det lär väl knappt vara tjufvars sed ... jag vill
först tala några ord enskilt med den högt förnäme
friherren och bedragaren ... dessutom har jag ännu
icke träffat den man, som ensam har besegrat mig.»

Hahne gick tätt intill väggen och ställde sig bakom
dörren vid den bristfälliga trappan och Ramel gjorde
ett försök att, mellan springorna af de tillslutna
luckorna, se in i huset.

Han såg likväl ingenting annat än ljusskenet der bakom
och gick att tyst intaga sin plats på andra sidan,
der några bräder och en stege, upprest emot väggen
vid hörnet, gåfvo honom skydd.

Den isiga vinden hven skarp och blandad med snökorn
genom de kala grenarne i träden, hvars stammar då
och då i halfmörkret tycktes svälla ut till dubbel
tjocklek, då någon af dem som voro gömda ändrade
ställning der bakom. En lång stund förgick, klockan
slog den ena gången efter den andra i S:t Jakobs
kyrktorn, men ännu dröjde den äkta mannen i det hem
och hos den maka, som han inför verlden icke vågade
erkänna, och Ramel darrade af oro och nyfikenhet att
se den mystiska lusthusdörren öppnas.

Ändtligen hördes ett gnisslande ljud, nyckeln vreds
omkring i dörren innanför, den öppnades och tvenne
personer i stället för en syntes i ljusskenet, som
med det samma strömmade ut.

Den ene var en man insvept i en kappa, hvars krage
eller kapuschong dolde hans ansigte, och den andra
var Cecilia, hvars hufvud var bart och omkring hvars
axlar en liten brämad sammetskappa var kastad. Hon såg
sig noga omkring, urtog nyckeln, som satt på insidan,
och satte den utanför, ty hon tycktes ämna följa
sin man genom trädgården och skulle således troligen
hafva räddat honom, men denne stannade, vände sig om,
omfamnade och kysste henne ömt och sköt med mildt,
men allvarligt våld henne tillbaka in i huset.

I samma ögonblick rusade Hahne fram, igenslog dörren,
kastade nyckeln bort till Ramel och fattade uti
den främmande så häftigt och oförberedt, att denne
vacklade och var nära att falla öfver det murkna
trappsteget, som brast sönder under dem båda.

Ramel hörde i det samma den hemlighetsfulle mannen
bestördt utropa:

»Was giebt’s? ... Packt euch! ...» och såg Hahne
rygga tillbaka, som träffad af ett pistolskott.

Han släppte den främmandes arm, ryckte kapuschongen
från hans ansigte, uppgaf sjelf ett doft och smärtsamt
utrop och förde handen till sin panna, liksom för
att samla sina tankar.

Allt detta hade varit några ögonblicks verk; Ramel
begrep ingenting och kunde icke se en skymt af mannens
ansigte, som var vändt ifrån honom.

Denne stod emellertid alldeles orörlig och tycktes
vänta någon förklaring af sin oväntade angripare,
och Hahne syntes ändtligen hafva sansat sig.

Han hjelpte hastigt och omsorgsfullt sin nyss så
hatade rival att åter svepa kappan tätare omkring
ansigtet, lutade sig fram och sade sakta och med
ansträngning:

»Sex eller sju af mina kamrater äro placerade
häromkring, alla utgångar äro bevakade, det är
omöjligt att undkomma, följ mig derföre tyst, jag
ansvarar för er säkerhet ...»

Den främmande böjde på hufvudet, tog ett steg framåt
för att aflägsna sig, men uppgaf ett halfqväfdt rop
af smärta, eller rättare en ed, och måste stödja sig
emot Hahne, för att icke falla.

»Jag har vrickat min fot vid ert häftiga angrepp, jag
kan icke gå», sade han, åter på tyska och helt sakta.

Ramel närmade sig nu, nyfiken att få en förklaring
öfver Hahnes oväntade uppförande, men denne vinkade
häftigt och afvärjande och sade i kort och befallande
ton:

»Stanna, Ramel! ... kom ihåg ditt löfte ... Låt
ingen nalkas oss, du ansvarar mig derför ... Säg
dem ... Säg att alltsammans var ett misstag ... vi
hafva blifvit narrade ...» tillade han, med osäker
och bruten röst i det samma han tog främlingen som ett
barn varsamt på sina armar och med stadiga steg och så
skyndsamt som möjligt aflägsnade sig genom trädgården,
åt dörren på planket, med sin sällsamma börda.

Ramel, bestördt öfver upplösningen af det så
blodigt tillämnade skådespelet, kunde emellertid
icke afhålla sig att följa honom på afstånd, oviss
om Hahnes, i sjelfva verket jättelika krafter,
skulle vara tillräckliga att låta honom ensam föra
sin hemlighetsfulle rival till vagnen, hvilken just
nu hördes stanna utanför.

Alla de andra, som fåfängt väntat på den öfverenskonma
signalen och som på afstånd åsett det obegripliga
uppträdet, utan att ens hafva så mycket reda derpå
som kornetten, närmade sig nu hastigt, då de sågo
Hahne försvinna genom trädgårdsporten, förande sin
tyste och orörlige fiende med sig.

»För fan! Hvad betyder detta? Har han
redan dödat honom? ... Gjorde han icke ens
något motstånd! ... Ämnar Hahne kasta honom i
sjön? ...» utropade de förvånade om hvarandra då
de framkommit till Ramel.

Denne upprepade Hahnes ord för dem och i det samma
de kommo ut på gatan sågo de vagnsdörren igenslås,
Hahne sjelf sätta sig upp på kuskbocken och vagnen
rulla bort med hastig fart.

Mumlande och missnöjda skildes alla dessa äfventyrare
åt, bedragna i sin förväntan om deltagandet i en
affär, som kunnat upplifva deras sinne och minne af
fordna blodiga och vilda bragder.

*



Ett par dagar derefter klappade major Hahne på
Cecilias port och blef insläppt.

Då han åter stod i det lilla damastklädda kabinettet
framför sin vackra styfsyster, sade hon med osäker
röst:

»Min käre Arvid, du hade både rätt och orätt i
dina misstankar om min man ... Han är icke den,
för hvilken du tog honom ...»

»Jag vet det nu, Cecilia ... det är derföre jag
kommit hit.»

Hahnes röst var sträf och klanglös och Cecilia märkte
nu först den ytterliga blekheten på hans kind och
det stränga och dystra allvaret på hans panna.

»Du inser då din orättvisa?»

»Låt mig dröja att svara härpå och följ mig i
stället för att se den, som du anser för din make,
för sista gången, efter hvad jag hoppas.»

»Arvid, hvad menar du? Jag misstänker honom icke mer»,
återtog den stackars unga qvinnan, som i verkligheten
icke var befriad från de sorgliga aningar, han väckt
vid sitt förra besök.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free