- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
160

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svarta kappan. Skiss från 1722. Af Claude Gerard. (Forts. o. slut fr. föreg. häfte sid. 125.) - Charad. - Bokstafsgåta. - Rebus. - Uttydningar. (från föregående häfte, sid. 128.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Kom!» sade Arvid entonigt och vände sig emot
dörren.

Cecilia klädde sig hastigt; det låg något i hennes
fordna älskares röst ock sätt, som ovilkorligt
inverkade på henne, och inom ett par minuter var hon
vid hans arm ute på gatan.

Hahne tog vägen ned till roddartrappan vid stranden
af Blasieholmen och gick med Cecilia i en båt, som
redan var full af folk.

Då de landade vid Skeppsbron var denna fullpackad
af menniskor, som alla skyndade upp åt Storkyrkan,
ty riksdagens afslutande, hvilket blifvit fördröjdt
ett par dagar genom kungens illamående, skulle nu
högtidligen firas.

Ju högre upp de kommo, ju starkare var trängseln,
men Arvids uniform skaffade dem likväl rum att komma
fram, och nu stodo de vid ingången till kyrkan.

»Processionen kommer!» ropades i det samma bredvid
dem, folkströmmen packade sig ännu tätare omkring
kyrkdörren, och Arvid, upplyftande Cecilia på sina
armar, ställde henne på en af afsatserna i sjelfva
porthvalfvet.

Härolder, pager, drabanter och hela den kungliga
ståten tågade förbi och Cecilias uppmärksamma ögon
granskade alla dessa ansigten, oviss hvar hon skulle
återfinna det, som för henne var det käraste och
mest beundrade.

Arvids blickar hvilade deremot på hennes med oaflåtlig
vaksamhet, det var ett dubbelt och ojäfaktigt eldprof
de båda undergingo.

Plötsligt såg han hennes kind flamma i purpurlågor
och hennes vidgade ögon gnistra, hon hade funnit hvad
hon sökt, hon hade igenkännt sin man, den hvars ring
hon bar på sitt finger och som vid altaret i biskop
Andreas’ hvalf svurit henne trohet i lust och nöd.

Det var drottning Ulrikas gemål och Sveriges konung,
som i hermelinsmantel, med krona och spira, gick
långsamt och högtidligt förbi henne.

Nu var det långa, granna tåget slut. Cecilia hade
blifvit krithvit, hennes förvirrade ögon slöto sig
och hon föll afsvimmad ned i Hahnes armar.

*



»Det är länge sedan jag såg dig, Arvid ... jag
trodde nästan att du lemnat Stockholm!» sade Ramel, då
major Hahne någon tid derefter inträdde till honom.

»Jag kommer just nu för att taga afsked af dig
... Hans Majestät har gifvit mig tillstånd att gå
i utländsk krigstjenst ...» svarade denne.

»Men du är skyldig mig en förklaring öfver den
besynnerliga utgången af din förfärligt tillämnade
hämd ... Hvem var då i sjelfva verket din lycklige
rival, som du gjorde dig så mycken möda att rädda
och dölja för oss alla?»

»Jag gjorde dermed ingenting annat än min pligt»,
sade Hahne dystert. »Du vet, att jag i mitt bröst bär
äfven en annan entusiasm än kärlekens ... det fanns
för mig ett föremål lika heligt och vördnadsvärdt,
lika ädelt och upphöjdt, som Cecilia, hvars heder
var mig lika kär, för hvars obefläckade ära jag hade
velat gifva mitt blod, derföre att det var symbolen
af mitt lands, mitt folks, min egen ... nåväl,
båda mina afgudar föllo på samma gång och lemnade i
mitt hjerta tvenne sår i stället för ett ...»

»Se här har du den förklaring jag lofvat dig», tillade
han, hållande framför kornett Ramel ett af de nyss
präglade silfvermynten med kung Fredrik I:s bild.

»Ah, för tusan! jag förstår ... det var då ....»

»Tyst! uttala icke hans namn», sade Hahne afbrytande.
»Du har förstått mig, det är nog, låt oss
icke mera tala derom ... fransmannens valspråk är
äfven mitt: ’Mon coeur à ma maitresse, ma vie à mon
roi, mon ame à dieu à qui je le dois
’. Mina tänkesätt
äro ännu icke förändrade; ett redligt hjerta förlorar
icke sin tro derföre att symbolerna för den samma
äro förgängliga.»

*



Cecilia Ring tyckes hafva återvändt till sin slägt
i Skåne, der hennes hemliga giftermål och hennes
mans verkliga namn och rang gåfvo anledning till
många olika gissningar, hvaribland den gamle Jeppes
vidskepliga idé, om uppenbarelsen af biskop Andreas’
vålnad – likt »prinsens af Granada» i Robert af
Normandie – icke heller fattades och fick en viss
autoritet derigenom, att Cecilia aldrig hvarken
bekräftade eller vederlade något af alla de
förmodanden hon hörde i detta fall.

Hennes förmente man, baron Schwerin, som var
fullkomligt oskyldig, åtminstone till detta giftermål,
lemnade emellertid kung Fredriks hof, beskylld för
tvegifte och med ett för öfrigt dåligt rykte, samt
blef slutligen rysk general i kejsarinnan Elisabeths
tjenst[1].

Hvad konung Fredrik sjelf angår, så veta
vi af historien, att han några år derefter,
intagen af den sjuttonåriga Hedvig Taubes behag,
underkastade sig ännu en besynnerlig vigselceremoni,
då förrättad af biskop Calstenius, som – för att
bruka en historieskrifvares uttryck – »märkvärdigt
nog dervid hvarken af lag eller gudalära fann sig
förhindrad». Fröken Taube blef mor till grefvarne af
Hessenstein och öfverlefde drottning Ulrika.

Arvid Hahne lemnade Sverige för alltid, och deltagande
i det polska successionskriget – trogen sina första
sympatier kämpande för konung Carl XII:s skyddsling,
den olycklige Stanislaw Leczinski, – stupade han vid
Danzig 1734.

Charad.



Utaf mitt första kan göras hattar.
Båd’ ytterst fina och fuskeri.
Väl dubbelt lycklig jag honom skattar,
Som för mitt andra kan sägas fri.
Mitt hela oftast ej bättre aktas
Än att förtrampas af bäste vän.
Och utaf mången det ock betraktas
Som ettslags "buse" för "äkta män".

A-s-n.

Bokstafsgåta.



Bilda af följande stafvelser och bokstäfver 7 ord,
hvilkas begynnelsebokstäfver utgöra namnet på en af
Sveriges qvickaste författare och slutbokstäfverna
namnet på ett af hans dramatiska arbeten.

ll, ä, l, bu, ven, ma, n, af, or, bo, k, ga, rr,
h, e, ci, e, ld, be, at, v, ten.


De sju orden äro:

1. En stor violin-virtuos. 2. En sjöterm. 3. Ett
träslag. 4. En af Bellinis operor. 5. Något som går
upp i rök. 6. En gudinna. 7. Hvad indianerna kalla
en omtyckt dryck.

Ph.

Rebus.



No 1.
illustration placeholder


No 2.
illustration placeholder

Uttydningar.



Lösning af Logogryfen i föreg. häfte, sid. 128:
Klokhet, hvaraf fås: kolt, klo, het, hot, kokhet,
klot, tolk, klok, ko, ho, ek, le, ok, lek, Loke, kol,
lo, o, hel, tok, te, holk.




[1] Fryxells berättelser.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0164.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free