Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Svarte Sven. Berättelse från Gustaf Wasas vistande i Dalarne af C. Georg Starbäck. 2. I villande skog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svarte Sven.
Berättelse från Gustaf Wasas vistande i Dalarne af C. Georg Starbäck.
2. I villande skog.
Kari hade Svarte Sven kär, ehuru hon knappt
visste det sjelf förr än må hända just de
händelser, hvilka detta år timat, gjort det klart för
henne.
Hon och Sven voro uppfostrade tillsammans
och hade delat ljuft och ledt från barndomsdagar.
Sådant förer hjertan tillsammans i hopp och tro, och
kärleken kommer, utan att de veta det. Svens sista blick, när
han lemnade sitt barndomshem, bortvisad med skam och nesa
såsom gamle Jerker påstod, stod fästad på Kari, och det var
som om det legat en underbart förvandlande kraft i denna
blick. Karis öga liksom öppnades för saker, som hon förut
aldrig sett och aldrig tänkt på, och i samma ögonblick föddes
i hjertat en oro och en längtan, som hon icke kunde
öfvervinna.
Derföre älskade hon så gerna den ensliga klipphällen,
der hon var ensam med sina tankar och der hon kunde,
ostörd af sin omgifning och dagens bestyr, gå igenom med
sig sjelf den flydda tiden allt intill den dagen, då Sven drefs
ur huset och började kallas: Svarte Sven.
Äfven denna qväll hade hennes själ varit fylld af tankar
på den fjerran vännen, och visan, som hon sjöng, var liksom
diktad för henne. Det var, som om hon fått vingar, medan
hon sjöng, och hon flög bort, långt bort öfver det blånande
haf, allt till vännen, som hon hade så kär.
Och just i detta ögonblick framträdde han inför hennes
ögon, sänd af Guds moder till systerns räddning! Den unga
flickan såg deruti liksom ett bifall ofvanifrån till den kärlek,
som brann inom henne, men som skulle hafva gjort henne
olycklig, om den anats af någon. Ack, hon var det tillräckligt
redan genom det hårda öde, som drabbat Sven, ett öde
som väl aldrig skulle skifta till ett bättre i denna verlden.
Hvad som egentligen vållat Svens ofärd, visste hon i
sjelfva verket icke. Han hade begått något fult och styggt,
så fult och styggt, att han blef skydd af alla och öfverallt,
der han visade sig. Men det var en så afgjord sak, att ingen
talade derom, och Kari med sin uppspirande kärlek i hjertat
vågade icke göra annat än halfva frågor och antydningar, till
följd hvaraf hon också fick blott halfva upplysningar till svar.
Likväl hade Sven en gång varit, om icke just allas älskling,
dock en yngling vid hvilken man fästat stora förhoppningar.
Han var son af en bergsman, som varit gubben Elfs
vän allt ifrån ungdomen, och vid hvars dödsbädd han suttit
och lofvat blifva i faders ställe för gossen, vännens enda barn.
Så hade Sven kommit till Mora och der växt upp med Elfs
egna barn, en son, jemnårig med Sven, och Kari, några år
yngre.
Men denne son blef borta i det blodiga Långfredagsslaget
vid Upsala detta år, och det var, när de kommo hem derifrån,
som Sven kallades Svarte Sven, och som hennes fader,
gamle Elf, en dag sade till honom de stränga orden att aldrig
mer få betrakta Elfs hem som sitt. Det var hvad Kari
visste, och hvad alla andra, med undantag af några få, visste.
Det verkliga sammanhanget deremot, det visste säkert ingen
med undantag af Sven sjelf – det var Karis innersta tanke,
och hvarföre han icke talade rent ut och friade sig från hvarje
beskyllning, ty det kunde han, det var nu säkert, – hvarföre
han icke gjorde det, det var omöjligt för Kari och utan tvifvel
för alla att utgrunda.
En qväll fram på hösten kom Kari till tals med gamla Britta,
som förestod Elfs hus och hade gjort det allt sedan hans
hustrus död. Det var en skarp och karlavulen qvinna med
ett par de ärligaste och trognaste ögon, och gubben Elf
vördade hon som den förste bonden i Mora och hans barn
höll hon kära, som de varit hennes egna. Skulle någon veta
besked mera än andra om Svarte Sven, så var det gamla
Britta. Det hade Kari fått i sitt hufvud, och hon hade
beslutat att, när det så bar till, söka få henne att säga, hvad
hon visste. Men dagarne hade gått, och det hade varit mycket
att syssla i gården.
Ändtligen en Oktoberqväll, medan far och drängarne voro
ute i skogen och Lill-Anna gått utåt vägen att möta dem,
sutto Britta och Kari vid spinnrockarne framför qvällbrasan.
Då tog Kari mod till sig och började så smått leda talet från
skogen på alla dem, som der arbetade och gingo sin dag,
äfven dem, som knappast hade ett annat hem, såsom fallet
var med ..., ja med ...
»Med?» sporde Britta, »jag tror ordet fastnar dig i halsen,
flicka.»
»Jag kom att tänka på Sven!» sade Kari och spann med
förtviflans fart.
Den gamla såg skarpt på flickan, men sade intet utan
fortsatte att spinna, hon ock. Men med medfödd förslagenhet
fann Kari, att hon rent af måste fortsätta, om hon icke sjelf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0165.html
