Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarte Sven. Berättelse från Gustaf Wasas vistande i Dalarne af C. Georg Starbäck. 2. I villande skog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle breda öfver sig misstanken att vilja den väl,
som alla ville illa, och derföre sade hon så lugnt
och snart sagdt vårdslöst, som möjligt:
»Det är dock underligt med Svarte Sven ... han var
allas älskling, och så blef han ...»
»Den illa gör, han illa far!» mumlade gumman och
tvann på tråden.
»Men hvad har han då egentligen gjort ... det måtte
vara ett grufligt brott, efter alla korsa sig, så
fort hans namn nämnes!»
Britta nickade och spann, och så blef det tyst för en
stund. Kari visste, att hon måste gifva sig till tåls,
om hon skulle få veta något, men medan hon väntade,
kunde männen komma från skogen, och då var det slut
för den gången. Derföre satt hon som på nålar, och
hvarje knäpp kom henne att kasta en förstulen blick
åt dörren.
Det var dock så bestäldt den qvällen, att hon skulle
få veta, hvad Britta visste om saken.
Den gamla med sin skarpblick anade, hvad som föregick
inom flickan, och som det var den största olycka som
kunde hända, att någon af Elfs döttrar skulle förse
sig på Svarte Sven, så beslöt hon att i tid stämma om
sinnet, så att den uppspirande kärleken måtte vända
sig i afsky, såsom rättmätigt var.
»Hm!» sade hon derföre och lade handen på rockhjulet,
så att det stannade, samt såg länge och forskande
på Kari, hvilken icke ville låtsa om, att hon var
föremål för den gamlas tysta betraktelser, ehuru hon
kände det inom sig och rodnade under hilkan.
»Hm! ... Svarte Sven har förrådt sitt land och
sitt folk!» sade gamla Britta, och hennes röst var
döf och högtidlig, som om hon vetat med sig, att
hon uttalat folkets dom öfver brottslingen. »Det
är gerning nog det, menar jag», tillade hon, och så
satte hon spinnrocken i gång igen.
»Men huru vet man det?» vågade Kari spörja efter en
stund.
»Huru vet man det», gentog Britta, »jo, hvarenda
en af dem, som blefvo qvar efter den olyckliga
Långfredagen, Guds moder och helge kung Erik gifve
dem himmelrikes fröjd i evighet, amen! ... alla,
som blefvo qvar efter blodbadet och kommo hem, hade
sett det och bestyrkte med en mun, hvad djeknen hos
mäster Jakob omtalade, att Sven var den, som ... ja,
se på mig Kari, han var den, som visade juten vägen
tillbaka, när han var slagen på flykten och segren
vunnen ...»
Den gamla ryste, när hon talade, som om en kall
vindkåre gått utefter ryggen, och hennes ögon blefvo
så skarpa som tvenne piluddar.
»Sven skulle hafva visat fienden vägen», sade Kari
och sammanknäppte sina händer öfver spinnrockshjulet
samt såg frågande öfver till Britta.
»Tviflar du, flicka?» sporde Britta och lät af
förvåning händerna falla ned i skötet.
»Ja!» svarade Kari, »jag tviflar ... nej, jag är
viss på min sak, det har icke Sven gjort, nej, det
har han icke!»
Och hennes ögon strålade så herrligt och hon var så
stolt i sin jungfruliga förtröstan på ära och dygd hos
den, som hon hade kär, att gamla Britta måste dröja
med de hårda orden, som sväfvade på hennes läppar.
»Bed Gud bevara dig, flicka!» sade hon slutligen och
korsade sig, »bed Gud och alla helgon bevara dig
... Han kom från fiendelägret, de sågo det alla,
hör du, alla ... och i hack och häl efter honom
kom juten, och så började blodbadet ... Tviflar
du, flicka, och din egen fader har icke tviflat,
utan visat honom bort från sin gård ... och den ärlige
och fromme herren mäster Jakob har dertill sagt amen
... Barn, hvar har du ditt förstånd?»
»Må hela verlden tvifla, så har jag dock min tro för
mig, tills Sven sjelf säger ifrån ...»
»Säger ifrån ... och det tror du att han icke skulle
hafva gjort, om han kunnat ... Sven går mörka stigar
och Svarte Sven blir hans namn i alla tider.»
»Hvem talar om Sven?» hördes en djup stämma från
dörren.
När de båda qvinnorna sågo upp, stod gubben Elf
der, men blek och förstämd. Ögonblicket derefter
kommo drängarne, och de intogo sina platser
vid spiselbrasan, som de brukade. Men alla voro
tysta. Något tal ville icke komma i gång. Gubben Elf
satt och såg in i elden.
Slutligen sade han:
»Sven har räddat Elfs lif i dag!»
Kari sprang upp från spinnrocken och fram till sin
fader, hvars hand hon fattade. Gubben såg på henne
länge, men så sköt han henne bort ifrån sig.
»Gå till ditt arbete, barn!» sade han, och så försjönk
han i sina tankar igen.
Men hela qvällen var det tyst i stugan. Icke ens
Lill-Anna kunde få den vanliga glada stämningen att
inträda. Drängarne slöjdade och qvinnorna spunno, och
allt satt gubben Elf och såg på, huru elden brann. Då
och då förde han handen öfver ögonen. Det var för att
skydda dem för elden. Men Kari tyckte sig en gång se,
att något glindrade mellan fingrarne, som om en tår
tillrat fram och hastigt torkats bort.
Huru det var, så somnade hon gladare till sinnes den
qvällen, än hon på länge gjort, och i drömmen tyckte
hon sig se, huru tårarne stodo fadren i ögonen, och de
glittrade i alla regnbågens färger. Till slut spändes
den brytande, skimrande bron öfver fästet, och på den,
tyckte hon, skulle hon och Sven och hennes fader och
alla redliga och goda vandra uppåt från jorden till
himmelen.
Men der ute i villande skogen gick Svarte Sven den
mörka stigen, som gamla Britta sade.
Han var förskjuten, utstött, fågelfri, och allt som
talet gick och ryktet hann sprida sig i bygderna,
så blef det värre. Det var, som om han träffats af
bannstrålen från den helige fadern i Rom, eller det
var värre. Ty den bannstråle, som träffat honom,
utgick från hvarje man och hvarje qvinna, och alla
så vakade de öfver, att den riktigt brände sitt
offer. Det gick väl an, så länge han fick arbete
på gårdarne, men snart var hvarje stuga stängd för
honom.
Då ämnade han sig söder ut till bergslagen, till den
bygd, der hans vagga stod, om han icke der skulle
vinna huld och skydd hos någon.
Det var på den vandringen, som han träffade gubben Elf
i skogen. Båda stannade, när de möttes, och sågo på
hvarandra. Gubben var ensam, men på afstånd i skogen
hördes drängarnes yxhugg.
Slutligen höjde Elf sin långa staf för att drifva
undan den fräcke ynglingen, som vågade trotsa hans
förbud och vandra fram genom hans mark. Men den
gamles fot slant, och han föll omkull samt skulle
hafva ramlat ned i den förbiflytande elfven, om icke
Sven skyndat fram och med ett kraftigt tag hjelpt
honom upp.
Då gick den bleke ynglingen och försvann mellan
trädens stammar.
Gubben såg efter honom. Han öppnade munnen för att
ropa hans namn, men han hejdade sig och teg.
Sven fortsatte sin gång, stod länge nere vid stranden
af Siljan och såg uppåt Elfs gård, der han kunde se
stugugafveln glänsa i månskenet och röken stiga upp
mot himlen. Men så slet han sig lös från sin dröm
och gick sina färde.
Der söder ut hos bergsmännen gick det honom bättre. På
Rankhyttan vistades han en tid, men när vintern kom,
längtade han norr ut igen, och en vacker dag bröt han
upp och vandrade vägen fram. Det var i December månad,
och vintern hade kommit med snö och frost och lagt
bryggor af kärr och sjöar, så att vägen förkortades
betydligt för den genom skogarne vandrande ynglingen.
Sedan han öfver Runn kommit till Korsnäshyttorna,
tog han af åt venster till Falun på Kopparberget.
Här dröjde han någon tid, hvarunder han fick hjelpa
bergsmännen vid deras sysslor. Det var då, som ännu i
dag, stor skilnad mellan befolkningen i södra Dalarne
eller den så kallade Bergslagen och i norra eller
Siljansdalarne. Bergsmännen voro i allmänhet något för
mer än den egentligen så kallade dalkarlen. Rikedomen
var större, inflytandet och anseendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
