- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
163

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarte Sven. Berättelse från Gustaf Wasas vistande i Dalarne af C. Georg Starbäck. 2. I villande skog.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

äfven, synnerligast efter de tvenne sista Sturarna,
hvilkas trogna stöd bergsmännen varit. En och annan
af dessa hade ock någon tid vistats vid högskolan i
Upsala. Till följd häraf voro de ej så lätt ett rof
för det allmänna talets vindkast, i synnerhet när
dess vågor gingo liksom nedanför deras fötter.

Om sålunda den förbannelse, hvilken hvilade öfver
Sven, här i viss mån förlorade sin udd, hvartill kom,
att en och annan af bergsmännen mindes hans far och
på grund deraf tog sig an sonen, fast han gick klädd
i Morakarlens hvita vadmalsrock, – så skulle lifvet
här på Kopparberget varit drägligt för den förskjutne,
om icke hans längtan drifvit honom framåt, från trakt
till trakt, – en längtan och en oro, som födts i samma
stund gubben Elfs ord sköt honom ut från den krets,
der hans barndom förrunnit och – der Kari fanns.

Då hade emellertid mycket förändrats i Sveriges
land, och den sista skymten af ljusning till ett
bättre försvunnit. Fru Christina Gyllenstjerna på
Stockholms slott hade nödgats uppgifva stad och
slott åt konung Christian, som der i det förfärliga
blodbadet låtit hufvudena af Sveriges yppersta män,
både biskopar och rådsherrar, falla under bödelns
svärd. Underrättelserna härom spredos långsamt inåt
landet, kommo som de tunga regndropparne komma en
qvalmig sommardag, förkunnande, att ett oväder är
i annalkande och redan sväfvar öfver menniskornas
hufvuden, men torkande och bortdunstande lika fort
som de vidröra jorden. En och annan djekne, som kom
öfver Långheden från Westerås och förde de dunkla
ryktena med sig, troddes knappast, men qvarlemnade
i åhörarnes sinnen en väntan på vederläggning eller
bekräftelse, som gjorde deras hjertan tunga och fulla
af orolig förbidan.

En dag spred sig från Rankhyttan talet om en flyktande
herreman, som tröskat der på logen, men begifvit
sig derifrån till Ornäs och der så när blifvit
tagen af herr Arendt Persson och den nye konungens
befallningsman öfver Bergslagen och Dalarne, Brun
Bengtsson, om han icke lyckats undkomma på ett för
hvar man obegripligt sätt. Ty han hade sofvit om
natten uppe på loftet, hvarifrån blott en utgång
fanns, men ingen af folket hade hört eller sett
honom gå höganloftsbron eller trappan, som ledde dit
upp. Man talade om, att fru Barbro Stigsdotter räddat
honom, men ingen visste något bestämdt, och hvart
flyktingen tagit vägen från Ornäs, visste ingen att
säga. Men räddad var han tills vidare.

Att det emellertid var en flykting, hvars gripande
låg konungen om hjertat, det kunde man finna dels
deraf, att ett högt pris var satt på hans hufvud,
dels ock af de kungliga knektar, som började komma
öfver elfven in i Dalarne, efter hvad det uppgafs
för att utspeja och gripa den förnäme flyktingen.

Tankarne på allt detta fyllde Svens hufvud, när han
vandrade norr ut från Falun.

Han tog vägen utefter sjöarne till den stora Rogsjön
och vidare genom de obygder, som utbredde sig norr om
denna sjö. Han ville på detta sätt undgå att komma
i beröring med folket i de stora socknarne kring
Siljan, Leksand och Rättvik, der hvar man kände honom
och hvarifrån ryktet om hans annalkande skulle komma
före honom till Mora.

Så kom han en morgon till ån, som från Långsjöarne
i Rättviks socken flyter i ostlig riktning genom
Leksand och vid Marnäs i Svärdsjö sammanflyter med
en annan å från Ljugaren. Här var tjocka skogen, och
furorna reste sig så höga och högtidliga mot himlen,
medan vinden hviskade mellan deras grenar och stämde
sinnet för höga tankar. Det var en klar vinterdag,
och det var så djupblått der ofvan om trädtopparne
och här och der hittade en solstråle vägen och glänste
på snön och bröt sig i ett skiftande färgspel, – det
var så ljust, fast det var midt i villande skogen. Men
det unga sinnet besitter en spänstighet, som icke
gerna låter sig nedtryckas, äfven om motgången kommer
aldrig så tung och mörk. Och Sven var derutinnan lik
alla andra vid hans ålder.

Han tog ut stegen med mera kraft, liksom om
solstrålen på den snöklädda tufvan sagt honom:
»friskt mod, det blir nog bättre!»

Men plötsligt stannade han. Det syntes fotspår af
menniskor invid stranden af ån. De gingo både uppför
och utför, och stigen tycktes hafva blifvit trampad
flere gånger om.
Det var något ovanligt och väckte Svens
nyfikenhet. Öster ut låg Marnäs, men vester ut hade
man ingen gård, förr än i Siljans-trakten. Hvad
kunde väl nu föranleda så täta vandringar mellan
männen i så från hvarandra aflägsna bygder. Gingo
väl åter bud socknarne emellan om en folkresning mot
den främmande kungen, en folkresning att hjelpa den
ädla fru Christina och hennes vänner, till hvilka
väl äfven den förnäme flyktingen hörde?

Sven beslöt att följa spåren i vestlig riktning uppför
ån för att se, huru långt de gingo.

Till hans stora förvåning ledde de till en liten
höjd i skogen, den de gingo uppför. På andra sidan
höjden upphörde de. Der låg snön mellan trädstammarne
alldeles orörd.

Sven satte sig på en sten vid sluttningen af kullen,
der fotspåren syntes strax invid. Han stödde
hufvudet mot handen och ritade med sin långa staf
i snön framför sig. Då rörde jernskon vid något
hårdt, som lät skjuta sig undan, och spetsen af en
läderslida stack upp ur snön. Han upptog den och
beskådade noga prydnaderna, hvilka voro utsydda med
silfvertråd. Öfverst under silfverboningen stod på
ena sidan namnet Gustaf och på den andra Eriksson.

Han stoppade slidan hos sig och såg uppåt kullen. En
aning att möjligen der uppe skulle finnas den
efterspanade flyktingen genomflög honom. Men der var
så tyst, icke ett ljud förrådde, att der uppe någon
låg gömd. Blott fotspåren talade en motsatt mening.

Sakta och försigtigt, med yxan på axeln och stafven i
hand, följde Sven dessa uppåt, och här under en stor
kullfallen fura tyckte han sig se en menniska ligga
undanstucken.

»Holla!» ropade han, »jag ser dig!»

Han böjde med det samma undan grenarne, och der låg
verkligen en menniska, en yngling klädd i bondekläder
med rundklippt hår liksom han sjelf. Främlingen såg
mörk och dyster ut, men reste sig upp och ställde
sig midt för Sven.

»Du är icke den, du ger dig ut för!» sade Sven och
lade sin tunga hand på främlingens skuldra.

»Hvem är jag då?» sporde denne.

»Jo, det skall jag säga dig, att din far heter Erik,
och du sjelf heter Gustaf!»

Främlingen bleknade och kastade ett mörkt ögonkast
åt sidan.

»Och du döljer dig undan för konungens spejare!»
tillade Sven.

Det var verkligen den flyktande Gustaf Eriksson Wasa,
som från Isala af Sven Elfsson blifvit förd till
Marnäs till kronoskyttarne Per och Mats Olssöner,
hvilka åter, eftersom trakten hvimlade af konungens
utsända spejare, fört honom hit in i djupa skogen
och här buro till honom mat. Gustaf var nu fullt
övertygad om, att han hade framför sig en af dessa
spejare, må hända någon, som förledd af det höga
priset på hans hufvud låtit förmå sig att tjena som
vägvisare, och i första ögonblicket fann han ingen
räddning för sig annat än i en brådstört flykt,
huru svårt än detta föll sig i anseende till det
sår, som hn erhöll i benet, då den danske knektens
spjut genomstack halmlasset, i hvilket han låg gömd
på vägen till Marnäs.

Han fattade derföre hastigt Sven vid kragen och höjde
sin yxa, ty äfven han var försedd med en sådan. Sven
fattade honom då med öfverlägsen styrka om handleden,
och det hade varit en lätt sak för honom att vrida
yxan ur Gustafs hand. Men i det samma kom Mats Olsson
springande uppför kullen.

»Hvad vill du drängen?» ropade denne åt Sven, och
när han kom fram och närmare fick se Sven i ansigtet,
knöt han näfven och knuffade till honom, så att han
tog ett par steg tillbaka, så stark han än var.

»Är du framme nu igen, Svarte Sven», fortsatte
Mats. »Menar du, att jag icke känner dig ... vill du
göra om Långfredagsleken? Men det skall du icke,
utan här skall du falla på din gerning.»

Med dessa ord höjde han yxan och sprang fram mot
Sven.

Gustaf Wasa stod och betraktade båda, men ju mer han
såg på ynglingen, som stod så lugn och hvars ädla och
manliga anletsdrag i hög grad tilltalade honom, desto
mer var han benägen att tro godt om honom. Framför
allt ville han icke, att blod skulle flyta för hans
skull. Men här tycktes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0167.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free