Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarte Sven. Berättelse från Gustaf Wasas vistande i Dalarne af C. Georg Starbäck. 2. I villande skog. - En sjöröfvarefamilj.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans vilja betyda föga. Marnäsbonden stod ej att
hejda. Visserligen måste dock den vackre ynglingen
hafva begått någon illgerning, då en sådan man som
Mats Olsson så kunde försättas i vrede vid hans åsyn,
ehuru han tillika insåg, att det var för hans egen
räddning, som detta skedde.
Men innan han visste ordet af hade Sven, som
bibehöll hela sitt lugn, med ett väl mättadt slag
af sin yxhammare slagit yxan ur bondens hand, och
ögonblicket derefter framträdde han inför Gustaf.
»Så är du då», sade han, »det villebråd, som alla jaga
och blott få hjelpa. Jag ville väl vara bland dessa,
men ingen tror mig, och således icke du heller ... Nu
är det din och Mats Olssons tanke, att om jag kommer
med lifvet undan, så skall jag angifva dig ... Jag
kan icke taga eder den tron ur hufvudet. Men, se här,
tag mitt lif, och sedan behöfver du icke frukta för
mig ...»
Han räckte med dessa ord yxan åt Gustaf, men tårarne
stodo honom i ögonen. Mats Olsson lade armarne i
kors öfver bröstet och betraktade noga de vackra och
kraftfulla dragen i detta ansigte, som hvarje man
och qvinna afskydde. Men det ädla i Svens handling
nu tilltalade honom. Det hängde liksom på ett hår,
att han ville ändra mening och tänka godt i stället
för ondt om ynglingen.
»Du måste dö, pojke», sade han, »säg mig derföre,
är du skyldig eller oskyldig till det talet, som går
om dig?»
»Oskyldig!» svarade Sven med en djup och ärlig blick
in i bondens öga.
»Jag tror dig, Sven!» utropade då Gustaf, sköt undan
den framsträckta yxan och räckte honom handen.
Sven fattade handen, och han betogs dervid af en så
häftig rörelse, att Gustaf sjelf kände sig rörd.
»Tack», stammade Sven, »jag går som en vilsen
fågel genom skog och mark, och hvar jag kommer,
så fly menniskorna för mig, tack, herre, för de ord
j saden! ... Kanske skall den dag komma, att jag
står ren inför eder och alla, som nu tänka och tala
ondt om mig ...»
Mats Olsson skakade sitt hufvud, men lät saken hafva
sin gång. Det föreföll honom liksom alla underligt,
att Sven icke friade sig från den beskyllning, som var
uttalad mot honom. Han kunde det dock, och hade han i
första stunden sagt rent ut, huru saken förhöll sig,
så hade han blifvit trodd och beskyllningen fallit
tillbaka på illviljarens hufvud, så kär och afhållen
af alla, som Sven då var.
Men Sven tog fram den fina läderslidan och lemnade
den åt Gustaf, hvaraf det blef klart för denne,
huru Sven kunnat nämna honom vid namn.
Innan Gustaf hann spörja något vidare, vände
sig Sven om och gick utför kullen. Gustaf ropade
efter honom, men han svarade icke, och snart var
han försvunnen mellan trädstammarne norr ut.
(Forts.)
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
