- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
164

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarte Sven. Berättelse från Gustaf Wasas vistande i Dalarne af C. Georg Starbäck. 2. I villande skog. - En sjöröfvarefamilj.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hans vilja betyda föga. Marnäsbonden stod ej att
hejda. Visserligen måste dock den vackre ynglingen
hafva begått någon illgerning, då en sådan man som
Mats Olsson så kunde försättas i vrede vid hans åsyn,
ehuru han tillika insåg, att det var för hans egen
räddning, som detta skedde.

Men innan han visste ordet af hade Sven, som
bibehöll hela sitt lugn, med ett väl mättadt slag
af sin yxhammare slagit yxan ur bondens hand, och
ögonblicket derefter framträdde han inför Gustaf.

»Så är du då», sade han, »det villebråd, som alla jaga
och blott få hjelpa. Jag ville väl vara bland dessa,
men ingen tror mig, och således icke du heller ... Nu
är det din och Mats Olssons tanke, att om jag kommer
med lifvet undan, så skall jag angifva dig ... Jag
kan icke taga eder den tron ur hufvudet. Men, se här,
tag mitt lif, och sedan behöfver du icke frukta för
mig ...»

Han räckte med dessa ord yxan åt Gustaf, men tårarne
stodo honom i ögonen. Mats Olsson lade armarne i
kors öfver bröstet och betraktade noga de vackra och
kraftfulla dragen i detta ansigte, som hvarje man
och qvinna afskydde. Men det ädla i Svens handling
nu tilltalade honom. Det hängde liksom på ett hår,
att han ville ändra mening och tänka godt i stället
för ondt om ynglingen.

»Du måste dö, pojke», sade han, »säg mig derföre,
är du skyldig eller oskyldig till det talet, som går
om dig?»

»Oskyldig!» svarade Sven med en djup och ärlig blick
in i bondens öga.

»Jag tror dig, Sven!» utropade då Gustaf, sköt undan
den framsträckta yxan och räckte honom handen.

Sven fattade handen, och han betogs dervid af en så
häftig rörelse, att Gustaf sjelf kände sig rörd.

»Tack», stammade Sven, »jag går som en vilsen
fågel genom skog och mark, och hvar jag kommer,
så fly menniskorna för mig, tack, herre, för de ord
j saden! ... Kanske skall den dag komma, att jag
står ren inför eder och alla, som nu tänka och tala
ondt om mig ...»

Mats Olsson skakade sitt hufvud, men lät saken hafva
sin gång. Det föreföll honom liksom alla underligt,
att Sven icke friade sig från den beskyllning, som var
uttalad mot honom. Han kunde det dock, och hade han i
första stunden sagt rent ut, huru saken förhöll sig,
så hade han blifvit trodd och beskyllningen fallit
tillbaka på illviljarens hufvud, så kär och afhållen
af alla, som Sven då var.

Men Sven tog fram den fina läderslidan och lemnade
den åt Gustaf, hvaraf det blef klart för denne,
huru Sven kunnat nämna honom vid namn.

Innan Gustaf hann spörja något vidare, vände
sig Sven om och gick utför kullen. Gustaf ropade
efter honom, men han svarade icke, och snart var
han försvunnen mellan trädstammarne norr ut.

(Forts.)

En sjöröfvarefamilj.



Strid, evig, oaflåtlig strid, så är naturens lag genom
hela skapelsekedjan. Ingenstädes uppträder den dock
tydligare än i vattnet, i hafvet. Man kan säga,
att nästan samtliga fiskarne lefva af fisk och
att i allmänhet fiskarne äro rofdjur, om äfven en
och annan art gifves, som kan lifnära sig af växter
eller insekter. Den starkares rätt herrskar här i sin
största hänsynslöshet; den lille slukar den minste,
den större slukar den lille, och så hela raden igenom.
Några hafva svärd, hårda som damascenerstål, några
äro bevärade med pansar af ypperligaste konstruktion
– och de slukas ändå; pansaret bräckes, taggar och
spetsar söndermalas i den starkares hårdnade gap.
Fiskens lif är ett oaflåtligt röfveri, en strid
på lif och död utan nåd och förskoning.

Men här, liksom öfverallt i den stora
verldshushållningen, finna vi en underbar fördelning
af anfalls- och försvarsmedel. För den ytlige
betraktaren förefaller det obegripligt, att naturen
sålunda genom vissa anordningar skyddar den svagare
mot den starkare och ändock alltid gifver den starkare
rätt att taga den svagare till rof; men han glömmer,
att allt i naturen är beräknadt på oupphörlig sträfvan
och rörelse. Ju större svårigheter att öfvervinna,
desto ihärdigare ansträngningarne att besegra dem,
desto fullkomligare utvecklade instinkter och vanor.

Bland de försvars- och anfallsmedel, hvarmed naturen
utrustar djuren, kunna vi skilja emellan hvad vi vilja
kalla aktiva och passiva. De sednare äro de som minst
observeras, och ändå kunna de vara underbara nog att
lära känna.
Vi se t. ex. ripan. Om sommaren är hon tecknad i brunt
och grått, så förvillande lik den mark hon vistas på,
att man kan klifva på fågeln utan att se den, men
om vintern är hon i sin hvita fjäderpels alldeles
oskiljaktig från snödrifvan, hvarpå hon springer
omkring. Ökendjuren bära nästan alltid ökensandens
grågula färg. Dagfjärilarne hafva sina glänsande
färger på ryggsidan af vingarne, som under flygten
skimra i de klaraste färger; men denna farliga
färgprakt är alltid dold under hvilan derigenom
att vingarne hållas upprätta, med de starkt färgade
sidorna inåt. I Ostindien finnas fjärilar, som när de
sitta visa undre sidan af vingarne, hvilken sida både
i färg och teckning liknar ett vissnadt löf,
ja så förvillande, att man kan följa
fjäriln med ögonen tills han sätter sig på en buske:
då är han med ens försvunnen. Man går fram till
busken och letar bland bladen – fjäriln är omöjlig
att upptäcka, tills han slutligen flyger upp igen
och nu visar sina glänsande färger i solljuset. Vissa
larfver och insekter hafva en så förvillande likhet
med löf och träpinnar, att endast det vanaste öga
kan på något afstånd urskilja dem.

Märkvärdiga exempel på sådana passiva anfalls- eller
försvarsmedel finna vi i synnerhet hos fiskarne,
och ett dylikt erbjuder oss Flundran, Tungan och
i allmänhet hela den familj, som man känner under
benämningen Plattfisk. Han kan nämligen ombyta
färg
efter beskaffenheten af den botten, hvarpå han
vistas. Och sålunda får plattfisken ofta byta färg, ty
de flesta arterna af familjen äro riktiga vagabonder.

illustration placeholder
Flundran.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free