- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
166

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En sjöröfvarefamilj. - Mendelssohn. W. B.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kan transporteras längre sträckor. Engelsmän, holländare
och norrmän bedrifva i synnerhet detta slags fiske och värdet
deraf uppgår årligen till milliontals riksdaler. Stundom fångar
man dem i otroligt antal. Så t. ex. infördes en dag till
London så mycket flundror, att hundratals tunnor blefvo osålda,
ehuru flundrorna utbjödos för en penny dussinet, och
lord-mayorn måste slutligen gifva befallning om fiskens utdelning
bland stadens fattiga.

Fångsten bedrifves här och der på ett sätt, som
påminner om vildarnes fiskfångst, i det man vid ebbtiden med
nakna fötter genomvadar de med vatten fyllda gröpperna
vid hafsstranden och ihjeltrampar de fiskar man påträffar.
Stundom huggas flundrorna med spjut, eller tagas med krok,
men lämpligaste och särskilt på engelska kusten numera mest
brukliga sättet är att fånga dem med dragnät, hvilka med
tyngder tvingas att följa bottnen.

Mendelssohn.



Sedan de äldre stora tyska mästarne tystnat, började
naturen mera sparsamt utdela snillets underbara gåfva
hvarmed hon förr varit så frikostig, på samma gång
konstens teknik allt mera öfverflyglade konstens anda. Talanger,
i tekniken ofta stora, i skapandet desto smärre,
uppsköto öfverallt som svampar; jemte den anständiga, men torra
kapellmästaremusiken florerade mirakelstyckena, i synnerhet
på det lemlästade pianot, salongpjesernas omätliga fusklitteratur,
mansqvartetterna, gemenligen liknande en enda fotografibild
i många olika ställningar, o. s. v.

Midt uti denna magra tid uppstod emellertid ett underbarn,
som redan i sin ungdom blef en klassisk mästare, och
hvars snille i mannaåldren spridde sin oförgängliga glans
öfver hela kulturverlden.

Det var Felix Mendelssohn-Bartholdy, den moderna
klassicitetens skapare.

Detta ord betecknar arten och betydelsen af Mendelssohns
sändning. Om ett utmärkt tonsättaresnille redan i sig
sjelft är en afundsvärd och för vårt slägtes bildning vigtig
gåfva, så ökas ännu dess värde, då den tillika uppträder
såsom medlare mellan sin samtid och förflutna skiften, såsom
tolk af äldre konstperioders oförstådda mysterier. Vid
betraktandet af konststorheter utaf första ordningen finner man
nämligen att icke alla tillhörde den tid i hvilken de lefde;
oförstådda af den talade de profetiskt till ännu ofödda slägten.
Sådane voro Händel, Bach, Beethoven. Andra åter, lefvande
i och för sin samtid, befriade konstskönheten från det dok
som dittills dolt den för så mångas blickar, tydde dess gåtor och
skänkte den åt nationerna för att i everdeliga tider glädja och
förädla dem. Dessa stora andar, som verkade på det
allmänna genom att lyfta det till sig, äro konstverldens
demokrater i ordets renaste mening. Sådane voro Joseph Haydn
och Felix Mendelssohn. Den förre var en initiativets man:
ledd af ett öfverlägset snille, förenadt med den skarpsinnigaste
forskningsanda, bringade han i de lärda formerna den mest
naiva natursanning samt ingöt i dem ett lif som genom alla
samfundsklasser spridde sin elektriska kraft. Den sednare,
mindre naiv, mera sentimental, upptog åter de äldre i deras
hela allvar och stränghet, men skänkte dem den glans som
frambragts af nyare tiders praktiska framsteg samt den
rörligare friskhet och flersidighet som tillhör tidsandan; och
slutligen använde han hela makten af sin ovanliga universella
bildning, sin öfverlägsna exekutionstalang, sin oberoende ställning
till det allmännaste populariserande af de äldre mästarne,
från Händel, Bach, Mozart ända till Beethoven. Att otaliga,
länge förgätna mästerstycken nu mera allmänt höras och
beundras, är Mendelssolms verk.

Såsom andlig tonsättare i synnerhet tillhör Mendelssohn
sålunda tvenne århundraden: det förra seklets storhet och det
närvarandes glans sammansmälta hos denne sällsynte ande till
ett resultat. Denna enhet utgör hans originalitet. Han
tillhörde för mycket vår tid för att endast ansluta sig till Händel
och Bach; men han var ock för nära befryndad med dessa
mästare för att uteslutande följa seklets förnämsta storhet,
Beethoven, soni eljest hade stort inflytande på honom.
Romantiken, den förherrskande elegiskt-subjektiva stämningen
betecknar honom såsom en son af sin tid, under det att det
storartade allvaret, förkärleken för de kontrapunktiska
formerna visa oss honom på de aflägsna höjder der Bachs ande
älskade vistas. Ur dessa båda elementers förening framgick
ett nytt ursprungligt tredje: det var Mendelssohns genius,
hvars lyra på en gång ägde makt att tolka profetens höga
uppenbarelser och att framlocka sommarnattens elfvor ur deras
tusenåriga dimmor.

Vår mästares stora oratorier äro lika märkvärdiga för
ämnenas val som för deras behandling. Mendelssohn,
tillhörande Israel genom börd, kristenheten genom val, och för
båda i lika mån en prydnad, skildrade uti Elias sina faders
rika religionslif, för att i Paulus framställa konflikten mellan
det sjunkande Israel, hedendomen och den segrande kristendomen,
och var till sist sysselsatt med slutpunkten i denna
storartade historiska cykel, nämligen oratoriet Kristus, hvars
fulländning döden vägrade honom.

Paulus har funnit genklang i hela den civiliserade
verlden, och endast få oratoriska verk kunna, oaktadt den
polyfona stilen och den breda anläggningen, i popularitet mäta
sig med den samma. Ämnet är kristendomens varma känslolif,
framstäldt i glansen af en poetisk förklaring, i motsats
till israelitismens teokratiska förstelning samt hedendomens
sinligt glada lifsåskådning. Nu uppträda de båda sistnämda
elementerna i vild fanatism mot det förra (kristendomen), som
segrande går ur striden. Denna idé är åskådliggjord genom
de tre elementernas personifikation uti Stephanus, Paulus och
Barnabas, samt koncentrerar sig i Pauli omvändelse.
Sistnämda moment, som börjar med Pauli färd till Damaskus
och slutar med den berömda bot-arian, är ett af de herrligaste
oratoriska partier som finnas, äfvensom den frenetiska
folkkören »Steiniget ihn» ej kan öfverträffas i dramatisk styrka
och verkan. – En svagare sida hos detta verk är intressets
afmattning i andra delen till följd af den dramatiska rörelsens
aftagande.

Paulus författades till större delen i Düsseldorf under
loppet af vintren 1834-35, fulländades följande vinter i
Leipzig, samt uppfördes första gången vid den stora neder-rhenska
musikfesten i Düsseldorf, pingstdagen 1836. Såsom kuriosum
berättas, att de båda falska vittnena fastnade i den lilla
duetten i början och omöjligen kunde komma in igen. Verkets
framgång var genast på det bestämdaste afgjord. Det gjorde
sedan sin rund genom Tyskland och England, i synnerhet
åren 1837-38, hvilka man med skäl kallat Paulus-åren.

Mendelssohns andra oratorium är tio år yngre.

Uti Elias glöder orientens varma lif, hvars pulsslag
märkas öfverallt; men der klagar ock den milda smärta som
röjer aningen om Zions fall; der framträder i full storhet
den titankraft som tillsluter himlen för den törstande jorden;
men der klinga ock de ljufva anderöster, som midt uti öknen
hviska tröst och hopp åt den sörjande profeten. – Mendelssohn
tycks mindre haft för afsigt att gifva ett regelmessigt
tondrama, än fastmera en historisk tafla af sin hjeltes hela
offentliga bana, hvars utgång bildar hans apoteos. Denna
storartade idé har han genomfört i motsvarande dimensioner,
men ock genom de till följd af denna plan inflätade episoderna
stundom i någon mån stört totalintrycket.

Verkets glanspunkt är första delens final, som innehåller
den stora offerscenen, hvarvid Baalspresterna komma till korta.
Detta moment inledes genom profetens scen med konungen
och folket, dem han bestraffar för deras afguderi. Konungen
återkastar förebråelsen och folket instämmer med frenetiskt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free