- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
170

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Malmö slott. H. A. W. Ln.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Malmö slott.



Af de skånska städerna torde det ej vara någon,
hvilken i lika hög grad som Malmö gifver ett
begrepp om betydelsen för ett samhälle af lifliga
kommunikationer och lättad samfärdsel. Under de
tvenne decennier, som nu snart förflutit sedan
först ett jernbanstationshus här reste sig, har
stadens invånareantal nära fördubblats, och välstånd
och förkofran tagit väldiga steg framåt. Hamnens
utvidgning och dockornas anläggning tillgodose
den tillväxande handelns och sjöfartens behof, och
pågående utfyllningar af det här långgrunda sundets
vatten bereda genom ökad landvinning upplagsplatser
för de mångfaldiga produkter, som jernbanan, lik en
mäktig pulsådra, har att fortskaffa till de olika
platser inom landet, der de förbrukas, omsättas och
utbytas. Under sommardagarne får man vid banstationen
och på kajerna bevittna ett lif och ett hvimmel,
som eljest endast tillhöra städer med ett vida
större invånareantal. Den tilltagande strömmen af
turister, som från kontinenten hitkomma för att bese
de många naturskönheter, vårt land har att bjuda på,
och framför allt det lefnadsglada Stockholm, der de
börja finna sig allt mer och mer hemmastadda, allt mer
och mer à son aise, har sin naturliga stora stråtväg
öfver Malmö. Öfver Malmö går också skåningarnes väg
till Köpenhamn, deras egentliga hufvudstad, och de
många gånger om dagen mellan Köpenhamn och Malmö
fram- och återgående ångbåtarne slå, så att säga,
en brygga öfver Sundet. I massor resa skåningarne,
af alla stånd och klasser, öfver till »Kongens By»,
för att i Östergadens butiker »forsyne» sig med sina
lyxartiklar, göra en liten tur utåt »Strandveien» till
Klampenborg och Dyrehaven, dricka sitt kaffe eller
choklad hos Stefan à Porta, och »more» sig i Tivoli.

Sålunda ter sig lifvet nu för tiden der nere vid
den nordiska Bosforen. Hvarje till Malmö ankommande
träng urladdar sig massor af lefnadsfriska och
njutningslystna menniskor, för hvilkas ögon det
glada Köpenhamns palatser och tornspiror lockande
hägra. Men det har icke alltid varit så. Ej alltid
hafva bebyggarne af det väna sundets stränder så
ostörda som nu fått åtnjuta fredens välsignelser och
egna sig åt utvecklingen af sina andliga och materiela
krafter. Sveriges sydligaste slättland, med sin mantel
väfd af skördarnas guld och med en krans flätad af
grönskande skogar, har icke endast lefvat idyllens lif
i skötet af en mild natur; det har varit skådeplatsen
för dunkelröda strider, ur hvilka framträdt en på
vexlande gestalter rik samhällsutveckling, som blef
uppränningen till betydelsefulla historiska minnen
från en tid, då det påfliga väldet i Rom gaf åt dess
häfder en verldshistorisk betydelse och Danmarks
metropolitaner i Lund gjorde anspråk på öfverinseende
äfven öfver Sveriges kyrka.

Men för att nu fästa oss särskilt vid Malmö, så träder
oss detta i historien till mötes först under namnet
Malmhauge, det är den sandiga kullen. Sednare blef
det kalladt Ellenbogen, på grund af dess belägenhet på
en strand, som till sin form liknade en armbåge. Tiden
för dess grundläggning är ej bekant; men det omnämnes
redan 1259, då norske konungen Håkan IV, enligt Håkan
Håkanssons saga, låg utanför i Sundet med sin flotta
och bemäktigade sig et erkebiskop Jacob Erlandsson
tillhörigt fartyg, som var lastadt med dyrbara varor
för denna prelats räkning. I förbigående torde böra
nämnas, att hanseaterna aldrig i Malmö förvärfvade sig
de rättigheter och det handelsvälde, som i Skanör och
Falsterbo, hvilket otvifvelaktigt medverkade till att
trygga de inföddas bemödanden för en köpmansrörelse,
som var bestämd att i framtiden göra Malmö till en
icke obetydande svensk handelsstad; medan deremot de
förut nämda platserna, så snart de främmande köpmännen
förlorade sina privilegier, nedsjönko till en
obetydlighet.

De äldsta, numera med tillförlitlighet kända
privilegier för Malmö, gåfvos af konung Magnus
Eriksson 1353, efter hvilka följa de af Waldemar
Atterdag 1360 utfärdade. Redan 1309 grundlades den
i ren stil hållna Petri-kyrkan, näst Lunds
katedral den största i södra Sverige, och hvarest
för första gången i Skåne Luthers lära predikades. Af
nyssnämda konung Waldemars privilegier framgår, att
det fanns ett nedre och ett öfre Malmö. Det äldre
af dessa flyttades 1319 öster ut till fiskläget
Squalperup, med hvilken flyttning afsågs, dels att
befordra handelns tillväxt genom förskaffandet af en
beqväm hamn, dels att erhålla en plats bättre egnad
för anläggandet af försvarsverk. Behofvet af sådana
gjorde sig nämligen gällande i samma mån stadens
betydenhet tilltog. Borgerskapet började också år
1336 att omkring staden uppkasta vallar; men någon
allvarligare befästning kom först till stånd under
Erik XIII, som 1434 lät uppbygga det slott, som
då kallades Malmöhus, hvilket hade att utstå många
vidriga öden. Det nedbrann i början af 1500-talet,
men återuppbyggdes af Fredrik I.

År 1534 var Mogens Gyllenstjerna höfvidsman på
Malmöhus. Borgmästare i Malmö var på den tiden den
förslagne och mäktige Jörgen Kock, Westfaler till
födseln, hvilken förstod att svinga sig upp till
nära nog furstlig makt. Med stadens öfriga trenne
borgmästare uppgjorde han den planen, att störta
Gustaf I, med härsmakt intaga Danmark, afsätta
Christian III samt ur fängelset befria och på tronen
åter uppsätta Christian II. Grefve Christoffer
af Oldenburg sattes i spetsen för företaget, som
deraf fick namnet af Grefvefejden. Gyllenstjerna
inbjöds derefter af Kock till en rådplägning och
blef af denne gripen, hvarefter Kock med en hop
borgare öfverrumplade slottet och nedbröt i grund
den del deraf, som vette åt staden. Som skäl härför
uppgaf han, att det var uppbygdt tvärtemot konungens
försäkran.

Grefvefejden hade väl i början framgång, men
slutade snart dermed, att danska och svenska
trupper i förening med skånska adeln besegrade de
upproriska. Christian III lät nu, för att hämnas
det våld, Malmö borgerskap föröfvat mot slottet,
inqvartera en mängd krigsfolk i staden, som slutligen,
för att blifva fri från denna inqvartering, samtyckte
till slottets återuppbyggande.

Till följe deraf lades 1537 grunden till den nya
slottsbyggnaden, hvilken småningom genom tillbyggnader
under följande regenter och slutligen genom den yttre
befästningens uppförande under Carl XII:s tid erhöll
sitt nuvarande utseende.

Bland ryktbara personer, hvilkas namn förekomma
i detta slotts historia, är äfven den skotske
adelsmannen, grefve Bothwell, Maria Stuarts tredje
gemål, hvilken på ett så olycksbringande sätt
ingrep i denna sköna, men lättsinniga drottnings
lefnadsöden. Det är bekant huruledes det landthus
i närheten af Edinburg, som af hennes andre gemål
Darnley under en sjukdom beboddes, blef sprängdt i
luften den 9 Februari 1567, äfvensom att allmänna
meningen, på goda grunder, stämplade Bothwell
som gerningsman till detta dåd. Då han icke desto
mindre inom tre månader efter denna tilldragelse
blef Marias gemål, grep skotska adeln, uppbragt
öfver detta brottsliga äktenskap, till vapen mot
sin drottning. Bothwell flydde och förde någon tid
ett fribytarlif på Hebriderna. Tillfångatagen af
danskarne inspärrades han på Malmö slott, der han
tillbragte några år i fångenskap innan han, derifrån
öfverflyttad till ett annat danskt fängelse, dog i
vansinne.

Äfven en af Carl XII:s tappraste bussar, öfverste
O. Dagström, har suttit inspärrad på Malmö slott
och der slutat sina dagar. Dagström bevistade som
ryttmästare vid södra skånska kavalleriet slaget vid
Narva och följde sedermera Carl XII på alla hans
fälttåg. Alltid främst i elden, fick han i slaget
vid Klissow 1702 ej mindre än sju svåra blessyrer
i hufvudet, hvilka anses ha vållat den rubbning i
hans sinnestillstånd, som sedermera beredde honom
den sorgliga lotten att dö i fängelse. På tåget
till Ukraine fick han ytterligare tillfälle att
utmärka sig i en drabbning mot ryssarne. Efter
slaget vid Pultava följde han Carl till Bender,
der han deltog i Kalabaliken och blef af tatarerne
tillfångatagen. Åter


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0174.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free