- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
171

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Malmö slott. H. A. W. Ln. - Den sofvande prinsessan i den förtrollade skogen. (Forts. fr. sid. 111.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utlöst begaf han sig utan konungens tillåtelse till
kejserliga hären i Ungern och utmärkte sig här som
generallöjtnant i kriget mot turkarne. Efter sin
hemkomst 1718 erhöll han öfverstelöjtnants titel
och upphöjdes i adligt stånd. Hans sinnesrubbning
kom emellertid till utbrott på åtskilliga sätt,
och år 1728 uppsatte han en skrift, uti hvilken han
utfor emot konung, ständer och styrelseform samt
uppmanade till allmänt uppror för insättande af en ny
regering. På grund af denna skrift blef han anklagad
för majestätsbrott och högförräderi. En kommission
nedsattes för att döma honom, och i trots af de
mångfaldiga bevisen på hans galenskap blef han dock,
såsom den der uppträdt »mera af præmediterad arghet
än vanvett», insatt för lifstiden på Malmö slott,
der han ock, såsom redan är nämdt, slutade sitt
oroliga lif.

Malmö slott är numera, liksom så många andra borgar,
hvilka ursprungligen uppförts till skydd mot landets
yttre fiender, inrymd till bostad åt dem, hvilka nöden
och brottet gjort till det borgerliga samhällets
fiender; ett fängelse, der förbrytare från alla
orter i riket insättas. Nedersta våningen
af den egentliga slottsbyggnaden, som bildar
borggårdens ena sida, är öfverallt inredd till
arrestrum; i andra våningen är kyrka, och i öfversta
våningen arbetssalar. Borggårdens öfriga tre sidor
bildas äfven af grundmurade byggnader, inredda dels
till arbetssalar dels till fängelserum.

Ehvad än en tilltagande humanitet redan gjort och allt
fortfarande gör för mildrandet af de olyckligas lott,
hvilka samhället nödgas beröfva sin frihet; vi kunna
ej annat än med beklämdt hjerta göra ett besök i dessa
rum, der ånger och förtviflan frampressat så många
suckar och tårar och hvilkas dörrar för så många
öppnats endast för den sista färden – vandringen
till stupstocken. Med lättadt hjerta träder man ut
från den hemska borggården. Och åter ute i den fria
naturen, åter ute på den höga slottsvallen, hvilken
kontrast! På ena sidan dessa mörka, dystra murar,
och på den andra sidan det leende Sundet mellan sina
gröna, af vaggande skördar höljda stränder och med
sina tusentals seglare, hvilka med spända dukar styra
sin fria färd mot fjerran land, så långt som vind och
bölja föra.

H. A. W. Ln.

Den sofvande prinsessan i den förtrollade skogen.



Saga af W. Med illustrationer af Gustave Doré.

(Forts. o. slut fr. sid. 111.)

Slutligen kom han in i en sofkammare, hvars like
han aldrig sett.

På en säng, med tillbakadragna skarlakansomhängen, låg
den förtrollade prinsessan, röd och hvit, som mjölk
och bär. Håret låg i gullgula vågor ända ned till
golfvet och det blef ljust i rummet, så sken det. Hon
andades stilla, och läpparne logo som i en skön dröm
samt öppnade sig som för att helsa prinsen välkommen.

Han böjde sig ned, och det var hög tid, ty klockan
vaknade i det samma och slog tolf, och han kysste
den leende munnen, som nu korallröd öppnade sig och
gäspande sade: »Är det ni, min prins, ni har länge
låtit vänta på er?»

Prinsen tyckte mycket om detta tilltal, eftersom det
förrådde en längtan, som smickrade honom, och öfver
sådana förebråelser vredgas man aldrig.

Som sagdt, han tyckte om talet, om gäspningen och
framför allt om munnen, som uttryckte allt detta,
och som han nyss vågat kyssa. Han föll derföre på
knä och sade den sköna prinsessan allt hvad som låg
honom på det unga hjertat.

Emellertid, i samma stund som prinsessan vaknade,
vaknade ock hela hofvet; men det allra första, som
hoffolket kände af lifvets behof, var en förfärlig
hunger, den tärnor och riddare delade lika med
vallpojken och hönspigan, så, att en hundraårig
hunger kurrade i allas deras respektive magar,
hvarföre man ock genast ville sätta sig till den en
gång så orimligt afbrutna måltiden, hvilken redan
var i ordning just der den samma för hundra år
sedan slöts; ty råttorna hade, som sagdt, delat den
allmänna dödssömnen, ehuru man anmärkte med undran,
att spindlarne icke träffats af förtrollningen,
något, som ingen för tillfället kunde förklara, om
det icke var ett puts af den gamla pergamentsféen,
såsom till erinran om den lifsfarliga spinnrocken,
som vållat hela oredan. Likaså bemärkte man, icke
utan en viss undran, de många svampar, som under
denna långa sömn skjutit upp bland hoffolket.

De sedan hundra år tysta harpor och trumpeter spelade
nu upp, prinsessan kände mycket väl igen hvad som
speltes, men för prinsen var det helt främmande. Han
förde sin sköna brud till matsalen, och efter måltiden
förmäldes prinsessan med sin räddare. Den natten
sof hon dock ej en blund, ty hon var redan fullsöfd,
och prinsen sof icke heller, men det var af glädje,
det, och så ville han göra henne sällskap.

Då han ändtligen vände hem igen till sin faders
kungsgård, berättade han hur han farit vilse i
skogen och varit natten öfver hos en kolare; men
som dessa kolarehistorier alltför ofta gentogos,
kunde drottningen, hans moder, slutligen icke förmå
sig att sätta tro till dem.

Så förgingo två runda år och prinsessan födde en
dotter som hette Morgonröd och en son som hette
Ljusandag.

Drottningen sporde och sporde, men fick aldrig veta
sanningen, ty prinsen aktade sig noga att omtala
förhållandet, då han visste att den gamla drottningen
var af jätteslägt, och på alla sådana vattnas det i
munnen vid åsynen af små knubbiga, läckra, hvithylta
barnakroppar.

Men när konungen dog och prinsen skulle beträda
tronen, hämtade han sjelf sin gemål och sina
barn, dem han förde i triumf till sitt eget
kungaslott. Klockorna ringde och alla husen voro
förgyllda vid drottningens intåg, hvilket på intet
sätt behagade den unge konungens moder, jättesan.

Emellertid måste konungen gå i krig och han nödgades
förtro hustru och barn uti jätte-drottningens
händer och opålitliga vård. Dock skickade han dem
för säkerhets skull att under hans frånvaro bebo
trollslottet, på det att jättesans onda ögon icke
dagligen skulle oroa dem. Men icke förr var han rest,
än hon ropade på munskänken och förkunnade honom,
att hon ämnade spisa lilla Morgonröd till middag och
att han hade att rätta sig derefter.

Man kan tänka sig den stackars munskänkens häpnad
och förskräckelse. Men som han icke vågade att sätta
sig emot den gamla drottningens vilja, gick han till
sömnslottet och hämtade den lilla Morgonröd, men i
stället för att slagta henne, lemnade han henne i sin
hustrus vård och tillagade ett lam åt den gamla samt
inbillade henne, att det var lilla Morgonröd. Den
gamla drottningen mumsade och mumsade och trodde
allt att det var Morgonröd hon mumsade på.

Emellertid smakade anrättningen henne så bra,
att hon snart åter kallade på munskänken och
underrättade honom att hon nu ville sluka i sig
äfven Ljusandag. Denna gången lagade han till en
ung hind åt jättesan och hämtade lille Ljusandag,
som gick och lekte med guldtärningar och guldklot,
samt förde honom med guldtärningar och guldklot hem
till sin hustru och gömde honom, såsom han gömt hans
lilla syster, djupt i slottets hemligaste kamrar.

Slutligen föll dock den gamla jätte-drottningens
lystnad på sjelfva den unga drottningen, som hon
prompt ville hafva tillagad med samma sås, hvarmed
de små konungabarnen hade varit anrättade. Nu visste
sig munskänken intet lefvande råd, utan beredde sig
att till punkt och pricka åtlyda befallningen. Den
unga drottningen, som nu var tjugu år (frånräknadt de
hundra åren, som hon sofvit) och alldeles fullväxt,
var så dejelig och finhylt, att hennes make icke fanns
bland menniskor och djur. Munskänken kunde rakt inte
uttänka någon ting, som kunde bjudas i hennes ställe
– någon


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0175.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free