Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- De fredlöses borg. S.
- Sista paret ut. Zéro.
- Ett brustet hjerta. Teckning af Sylvia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då denna ingick i kärlig förbindelse med hertig Knut
Porse, uppstodo oroligheter, och svenska regeringen,
som då under Eriks och Ingeborgs son Magnus’ (Smek)
minderårighet förestods af Matts Kettilmundsson,
lät belägra och förstöra hertiginnans slott Axevall
i Westergötland, hvarefter svenska hären under den
nämde riksföreståndarens befäl tågade mot Hunehals,
som måste dela Axevalls lott, att nämligen jemnas
med jorden. Den siste borghöfdingen på Hunehals, som
först efter ett tappert motstånd gaf sig, berättas ha
varit en Gustaf Tunason af Sture-slägten. Hunehals’
sista belägring inföll år 1328. Svenska rådet beslöt
på en herredag i Södertelje fästningens återbyggande,
men detta verkställdes aldrig.
Nu erbjuder det gamla fästet en anblick, som erinrar
om skaldens uttryck öfver Neros Gyllene hus: »du är
blott en vanlig backe». Spår af vallgrafven synas,
det är nästan allt, som påminner om, att här, der
nu boskapen betar, en gång varit en tummelplats för
kämpande skaror.
Tidskriftens artist synes ha tecknat lemningarne af
Hunehals från en närbelägen klippa, Passberg; han
har gjort det under nattskyar, vid månstrimmor och
oroliga böljor – just så som man bör skåda minnena
från den mörka, upprörda, men af romantikens skimmer
ofta belysta Medeltiden, och således äfven hvad som
står åter af de fredlöses borg vid vesterhafvet.
S.
Sista paret ut.
Der var sol, der var grönt,
Der var innerligt skönt
Uppå höjden der ofvanom byn.
Der var högtidligt tyst,
Der knappt hördes ett knyst,
Utom lärkan, som sjöng upp i skyn.
Men nu kommer dit opp
Utaf småfolk en tropp;
Det blir lif, det blir gamman och ras.
Och fast hängbjörken der
Visar riset, så är
Ingen rädd för hans gröna karbas.
Om en verldsdam här kom,
Vände strax hon väl om
Eller fick kanske dåndimpen – ja,
Jag vet knappt, om jag törs
Säga ut, så det hörs,
Att små stumporna strumpor ej ha.
Permission! permission!
Kavaljerernas ton
Är så fri, der de hoppa på plan;
Men, fast byxen har lapp,
Nog de sprunge i kapp
Med en morsgris i sammet från stan.
Det är byfolkets barn.
Der är Lotta från Qvarn,
Der är Storgårdens lustige Knut,
Han, som barhufvad står
Med sitt ljusgula hår,
Hör hans rop: »sista paret, spring ut!
Ä’ ni ute, hvasa?»
Syns nog, hvem han vill ha;
Men ta’ Lotta ej har sig så lätt.
Hvad hon skälmaktig är!
Det är fåfängt besvär;
Det blir Knut visst en snöplig reträtt.
Nej, men se lilla Per!
Riktigt ängslig han är,
Att härnäst han ju enkling skall bli.
Han, så kortbent, hå, hå!
Hvem skall sedan han få,
Om han mister den långa Mari?
Der står Anna så stött,
Hennes Calle blef trött.
Men den sorgen nog öfvergång har:
Dröjer han, så, minsann!
Skaffar hon sig en ann’,
Som det sker i vår verld alla dar.
Och se nämdemans Jan,
Som studerar i sta’n.
Tycks ej pojken rätt intelligent,
Der han strålande ler
Och en hållning sig ger,
Som om redan han vore student.
Må de njuta sin fröjd
På den soliga höjd,
Dessa små; tids nog leken ta’r slut.
De nog hejda sitt språng,
När i verlden en gång
Sista paret på allvar skall ut.
Zéro.
Ett brustet hjerta.
Teckning af Sylvia.
»Då jag ser på den här taflan, kan jag inte låta bli
att tänka på min egen ungdom», sade min gamla tant,
i det hon blickade på en framför henne liggande
gravyr föreställande: en guvernant som söker sig
plats. »Det är precist samma situation», fortfor hon,
»der sitter grefvinnan Örnklo, der äro hennes barn,
der står han, och der ...» hon afbröt sig sjelf och
en lätt suck höjde hennes bröst, då hon återtog: »ja,
ja, det är verkligen en liten historia!»
»Just en sådan som jag behöfver, kära tant, jag lofvar
vara idel öra.»
»Lofva inte mer än du kan hålla ... min berättelse
blir inte det ringaste rolig, ma chère: ett brustet
hjerta.»
»Litet gammalmodigt låter det kanske, men för en
gång, må hända? ...»
Och tant sänkte sina fina hvita fingrar ned i en
snusdosas mörka och lockande gömma, förde några
doftande korn till sin näsa samt började:
»Det var en gång, som alla gånger va’, då hände det
sig så, att en flicka vid aderton års ålder stod
föräldralös i verlden, och härtill var hon fattig
som en skåpråtta. Ett familjeråd samlades för att
afgöra hvad man egentligen skulle taga sig till
med denna tvåfallt olyckliga person, och då man
utrönt att hon försvarligt kunde tala fransyska,
spela några kadriljer utan att dervid anlita allt
för många oriktiga tangenter på ett gammalt klaver,
skrifva en läslig handstil och brodera schattersöm,
så ansåg man henne äga tillräckliga kunskaper
för lärarinnekallet. Ja, min söta, på den tiden
var qvinnans uppfostran temmeligen enkel och
anspråkslös. Till följe häraf stirrade en gammal
onkel henne i ansigtet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0178.html
