- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
175

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett brustet hjerta. Teckning af Sylvia. - Dikt och verklighet. Ebbe.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

frågade hvad hennes mor, salig menniskan, tänkt på,
då hon låtit henne lära allt det der och hvartill
hon egentligen ärnat henne? ’Guvernant naturligtvis’,
svarade honom en åldrig dam, som flickan kallade tant
Märtha, ’och lyckligt att Selma’, den talande nickade
härmed mot den sorgklädda och sorgsna unga varelsen,
’lyckligt, som sagdt, att Selma vet något samt kan
försörja sig sjelf. Hvem af oss skulle väl haft råd
att kläda och föda henne?’

Ingen sade sig kunna detta, alla skakade sina
hufvuden, och för att den föräldralösa ej skulle falla
någon till last, så lofvade de hvar för sig att göra
allt hvad som stod i menniskomakt, för att med första
skaffa henne en passande plats.

På så sätt kom Selma till en egendom i Wermland och
dertill i en glad och älskvärd familjkrets.

Der läste hon med trenne små flickor och gjorde det
gerna, och hennes bemödanden lönades ej med otack
– af alla omfattades hon med största godhet och
vänskap.

Med grannarne förde man der på egendomen ett flitigt
umgänge. Första gången Selma sammanträffade med
dem var på en bjudning hos prostens. Hon anlände
temmeligen sent, så att de flesta gästerna redan
voro samlade i lifliga, skämtande grupper. I en af
dem såg hon en ung flicka – jag vet inte om det var
den marmoraktiga blekheten i dennas ansigte, eller de
smidiga rörelserna hos hennes högväxta späda gestalt,
som helt och hållet fängslade hennes uppmärksamhet.

’Det är Marie Louise Dahl; jag skall presentera er för
hvarandra’, sade prostinnan och förde Selma välvilligt
bort till den unga flickan.

Det låg något kallt och tillbakadraget i hennes
helsning, medan hon fastade på Selma sina mörka,
tankfulla ögon. De båda flickorna sade några vanliga
höflighetsfraser, derpå gjorde de ett tankeutbyte
om väder och väglag. Med sviken känsla vände sig den
lilla guvernanten bort från Marie Louise.

Ehuru, som sagdt, en viss stelhet och tvång låg
öfver deras första sammanträffande, så kommo de dock
sedermera i förtroligare samspråk. Snart kallade
de hvarandra för ’vänner’ och råkades så ofta,
som grannar på landet, skilda af en half mils väg,
det möjligtvis kunna.

Selmas verldserfarenhet var liten eller ringa och
ändå förstod hon att det måste varit något djupt
själslidande, som gifvit åt Marie Louises ögon detta
drömmande, ofta sorgsna uttryck. För sina elevers
mor kom Selma en gång att häntyda på denna sin
föreställning. Icke utan en viss förvåning upprepade
fru Sivers:

’Själslidande ... åh nej, Marie Louise är tvärtom
temmeligen känslolös, derom är jag säker och jag
är icke utan skäl för detta mitt påstående. Ser du,
min flicka, Marie Louise har varit förlofvad, och
då förbindelsen bröts, lemnade hon helt lugnt och
utan att säga ett ord ringen ifrån sig.’

’Förlofvad?’

’Ja, har du aldrig hört talas härom? Det var en vacker
karl, baron och dertill rik ... dock, i det hela hade
han kanske icke det bästa rykte om sig, efter hvad man
sedermera erfor. Visst trodde vi alla att hon tyckte
mycket om honom, och derföre surprenerade det oss
verkligen att se henne så oberörd. Men som hon har ett
lyckligt, trefligt och gästfritt hem – kapten Dahls
egendom är ju ordentligt ett litet paradis –, så tror
jag nästan att det skulle varit en ren uppoffring för
Marie Louise att lemna allt detta och derföre
var hon nog lika nöjd att det blef som det blef.’

Hon var icke lika nöjd, tänkte Selma men behöll sin
tro för sig sjelf. Hvad hade det också gagnat till,
om hela verlden känt den stackars flickans sorg.

För Marie Louise häntydde hon aldrig på denna brutna
förbindelse eller de händelser, som dermed kunde vara
förknippade. Hvad hon erfor derom, fick hon småningom
veta af Marie Louises båda äldre, gifta systrar.»

Min gamla tant gjorde härvid en liten paus, öppnade
sin silfversnusdosa och tog sig en säkerligen
efterlängtad pris, hvarpå hon fortfor:

»En sanning var att kapten Dahls egendom var ett
paradis, fullt af blomstergårdar, parker och spelande
vatten.

Tänk dig der en vårdag för många, många år
sedan. Naturen hade smyckat sig i ljusgrön drägt,
solen sken, ett doft af pingstliljor genomträngde
luften och svalor foro med ett hvisslande ljud
in och ut under takåsen. Inne i boningshuset var
lif och rörelse. Tjenare sprungo om hvarandra med
blomstervaser i händerna eller brickor fullastade af
läckerheter; ifver och leenden låg öfver anletena –
man beredde en fest.

Ifrån de unga döttrarnes rum hördes muntert
glam. Papiljotter lågo kringströdda på golfvet,
spetsar, gazer och broderier höljde en soffa,
och framme vid toaletten stod kaptenskan Dahl med
en myrtenkrona i sin hand och blickade rörd och
allvarlig på sin äldsta dotter. Ja, det skulle bli
bröllop i huset – tillredelserna voro fulländade,
bruden var smyckad.

Marie Louise skulle bli tärna. Klädd i en rosenfärgad
drägt stod hon framför spegeln: ’Jag är verkligen icke
utan nyfikenhet att få se min marskalk’, sade hon.

Kort härefter presenterades hon för baron Döhlen,
mottog hans bukett och följde sin syster fram emot
kullerstolarne.

En gång under vigseln blickade Marie Louise upp till
sin ledsagare. Hvilket vackert, regelbundet ansigte
hade han icke! ... Smällande champagnekorkar, klingande
glas – ceremonien var slutad och baron Döhlen talade
nu med sin tärna och hans ögon strålade. Marie Louise
kände sig så underbart blyg och rodnade djupt; hans
otvungna sätt verkade dock så på henne, att äfven
hon kände sig fri och glad, och länge dröjde det ej,
innan de voro inbegripna i det lifligaste samtal. På
ett eget sätt tog hon ofta fatt på något litet ord
som han sagt, vände det och gaf det en udd och en
betydelse, som det ursprungligen aldrig ägt.

’Han är en älskvärd sällskapsmenniska’, sade
brudgummen till henne några timmar derefter,
’han och jag hafva varit mycket tillsammans då vi
studerade i Upsala och jag är riktigt nöjd att han
kom att göra en resa här nedåt i sommar. Han har
alltid varit en artig kavaljer och damernas förklarade
gunstling; mer än en flicka har för hans skull fått
bleka kinder ... han har en fjärilsnatur ... akta
ditt hjerta, Marie Louise!’

Med den bukett hon höll i handen slog hon skämtsamt
till den talande och vände sig mot baron Döhlen,
som då sökte upp henne, ty man skulle dansa kronan
af bruden.

’Det finnes menniskor’, sade han en stund härefter,
’som man aldrig kommer närmare, aldrig blir bekant med
och andra som man genast förstår ... Får jag behålla
den här blomman, fröken Dahl? Också vissnad skall
den påminna mig om den skönaste dagen i mitt lif.’

(Forts.)

Dikt och verklighet.



Jag bor vid den kyliga stranden
af blånande, solbeglänst sjö,
der böljorna plaska mot sanden
och sjunka i den för att dö.
Af skogsmark och bäckarnes flöde
en kust är garnerad; men kalt
åt ett håll är landet och öde, –
och der har min bostad jag valt.

Man undrat, hvi här jag vill dröja,
hvi lyckans behag jag försmått,
hvi torftig jag låter mig nöja,
ej väljande rikare lott.
Man tycker: i ledsnadens stunder
nog vore det bättre att gå
i skötet af doftande lunder,
fler osådda skördarne stå.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0179.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free