Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En millionärs minne. Anderson-Edenberg. - Sol! Ireneus. - En utdöd folkstam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
befinnas mer och mindre främmande och obeqväma för en
tid, som på sin fana skrifvit njutningslystnadens
valspråk; det är derföre också ganska förklarligt,
att så få, ja, att allt färre och färre, vandra
den väg, som en Sven Renström vandrat. Men på
grund af den eviga riktning för utvecklingen, som
blifvit fastställd och som är byggd på en beständig
solidaritet i andlig måtto icke blott mellan stater
och samhällsmedlemmar, utan äfven i afseende på
olika generationers pligtkänsla och uppfattning af
det rätta och sanna; på grund af den naturlag, om vi
så få säga, som förr eller sednare återför inom sina
naturliga bräddar den flod, hvilken svämmat öfver och
anställt vidsträckta förödelser, och hvilken lag,
eller en nära dermed beslägtad, äfven verkar på
folk- och tidslynnets svallningar; på grund af de
gemensamma traditioner, som likt blommor uppvuxit ur
mensklighetens väg, och de gemensamma förhoppningar,
som likt strålande stjernor belysa dess framtida bana;
på grund, med ett ord, af det rent och sant menskliga
i menskligheten, skall det ärliga, redbara och goda
arbetet alltid vinna sin gärd af ära och alltid hafva
sin betydelse oförminskad, när lifvets stora faktorer
hopsummeras och lagskipas och dom fälles.
Den man, på hvilken vi här närmast hafva vara tankar
riktade, Sven Renström, aktade sannolikt föga det lof,
hvilket, om man ock vet hvadan det kommer, man dock
ej känner hvart det far; lika litet aktade han utan
tvifvel den prålande flärd, som öfverglänste hans
enkelhet och äflas, för att tala i bibliskt språk,
»att sitta främst vid gästabuden». När man blickat
igenom sin lifsuppgift så klart, som han, har man
föga bekymmer om hvad som ligger der utanför, antingen
der växa rosor eller törnen. För de stora vedermälen,
han erfor af sin samtids aktning, och för den lycka,
som följde hans företag, kunde han dock icke vara
känslolös. Han svarade derpå i vältaliga handlingar.
På den lefnads byggnad, som var hans, och om hvars
enskiltheter ingenting anmärkningsvärdt är att förtälja,
åtminstone så vidt man känner, satte han den största
prydnaden genom det bruk han gjorde af de frukter,
hans arbete frambragt. Han krönte sjelf värdigt
det verk, som han skapat, genom att testamentera
sin förmögenhet – aldrig gift, saknade Renström
bröstarfvingar – till olika ändamål, de flesta af
samhällsvigtig art, de andra förestafvade af hans
hjertas maning och alla vittnande om hans ädla
sinnelag. Staden Göteborg, der hans verksamma
lif förflutit och der han genom mångfaldiga
förhållanden vuxit fast och hvars utveckling han
i sin mån befrämjat, blef hans bröstarfvinge och
fick mottaga en och en half million riksdaler nästan
till fritt förfogande. De fonder och inrättningar,
som genom denna donation blifvit grundlagda, skola,
jemte befrämjandet af Göteborgs utveckling, erinra
sena slägten om Sven Renströms namn och mana till
efterföljd.
Illustrationen, som tillhör denna uppsats, framställer
en annan minnesvård, den som Göteborgs stad, efter
ritning af professor Scholander, låtit uppföra på
Sven Renströms graf. Redan vårdens form angifver,
att denna graf förtjenar mer än ett flygtigt
besök. Man bör begrundande dröja der. Man kan
der i fullt mått lära den vishet, som från dödens
skördefält alltid predikas, när sinnet är stämdt att
lyssna dertill. Det är det trösterika och stärkande
innehållet af ett ovanligt menniskolif, som här träder
oss till möte och berättar sin historia till lärdom
och uppbyggelse, äfven den ett värderikt testamente,
lemnadt det allmänna; berättar hvaraf lifvets säkraste
stödjepelare bestå och hvad som kommer och far som en
vind eller som ett moln för solen; pekar på hvad som
är evigt i förgängelsen och hvad som är gudomligt i
den menskliga skröpligheten, samt lärer hvad som är
en kärna med lifvets frö och hvad som endast är en
bubbla som brister.
Anderson-Edenberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
