- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
178

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En millionärs minne. Anderson-Edenberg. - Sol! Ireneus. - En utdöd folkstam.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

befinnas mer och mindre främmande och obeqväma för en
tid, som på sin fana skrifvit njutningslystnadens
valspråk; det är derföre också ganska förklarligt,
att så få, ja, att allt färre och färre, vandra
den väg, som en Sven Renström vandrat. Men på
grund af den eviga riktning för utvecklingen, som
blifvit fastställd och som är byggd på en beständig
solidaritet i andlig måtto icke blott mellan stater
och samhällsmedlemmar, utan äfven i afseende på
olika generationers pligtkänsla och uppfattning af
det rätta och sanna; på grund af den naturlag, om vi
så få säga, som förr eller sednare återför inom sina
naturliga bräddar den flod, hvilken svämmat öfver och
anställt vidsträckta förödelser, och hvilken lag,
eller en nära dermed beslägtad, äfven verkar på
folk- och tidslynnets svallningar; på grund af de
gemensamma traditioner, som likt blommor uppvuxit ur
mensklighetens väg, och de gemensamma förhoppningar,
som likt strålande stjernor belysa dess framtida bana;
på grund, med ett ord, af det rent och sant menskliga
i menskligheten, skall det ärliga, redbara och goda
arbetet alltid vinna sin gärd af ära och alltid hafva
sin betydelse oförminskad, när lifvets stora faktorer
hopsummeras och lagskipas och dom fälles.

Den man, på hvilken vi här närmast hafva vara tankar
riktade, Sven Renström, aktade sannolikt föga det lof,
hvilket, om man ock vet hvadan det kommer, man dock
ej känner hvart det far; lika litet aktade han utan
tvifvel den prålande flärd, som öfverglänste hans
enkelhet och äflas, för att tala i bibliskt språk,
»att sitta främst vid gästabuden». När man blickat
igenom sin lifsuppgift så klart, som han, har man
föga bekymmer om hvad som ligger der utanför, antingen
der växa rosor eller törnen. För de stora vedermälen,
han erfor af sin samtids aktning, och för den lycka,
som följde hans företag, kunde han dock icke vara
känslolös. Han svarade derpå i vältaliga handlingar.

På den lefnads byggnad, som var hans, och om hvars
enskiltheter ingenting anmärkningsvärdt är att förtälja,
åtminstone så vidt man känner, satte han den största
prydnaden genom det bruk han gjorde af de frukter,
hans arbete frambragt. Han krönte sjelf värdigt
det verk, som han skapat, genom att testamentera
sin förmögenhet – aldrig gift, saknade Renström
bröstarfvingar – till olika ändamål, de flesta af
samhällsvigtig art, de andra förestafvade af hans
hjertas maning och alla vittnande om hans ädla
sinnelag. Staden Göteborg, der hans verksamma
lif förflutit och der han genom mångfaldiga
förhållanden vuxit fast och hvars utveckling han
i sin mån befrämjat, blef hans bröstarfvinge och
fick mottaga en och en half million riksdaler nästan
till fritt förfogande. De fonder och inrättningar,
som genom denna donation blifvit grundlagda, skola,
jemte befrämjandet af Göteborgs utveckling, erinra
sena slägten om Sven Renströms namn och mana till
efterföljd.

Illustrationen, som tillhör denna uppsats, framställer
en annan minnesvård, den som Göteborgs stad, efter
ritning af professor Scholander, låtit uppföra på
Sven Renströms graf. Redan vårdens form angifver,
att denna graf förtjenar mer än ett flygtigt
besök. Man bör begrundande dröja der. Man kan
der i fullt mått lära den vishet, som från dödens
skördefält alltid predikas, när sinnet är stämdt att
lyssna dertill. Det är det trösterika och stärkande
innehållet af ett ovanligt menniskolif, som här träder
oss till möte och berättar sin historia till lärdom
och uppbyggelse, äfven den ett värderikt testamente,
lemnadt det allmänna; berättar hvaraf lifvets säkraste
stödjepelare bestå och hvad som kommer och far som en
vind eller som ett moln för solen; pekar på hvad som
är evigt i förgängelsen och hvad som är gudomligt i
den menskliga skröpligheten, samt lärer hvad som är
en kärna med lifvets frö och hvad som endast är en
bubbla som brister.

Anderson-Edenberg.

Sol!



Våren kommer, skyar remna,
Solen bryter stolt sin bana,
Glädjen lyfter högt sin fana,
Vintern spiran måste lemna.

Genom alla ådror strömmar
Dubbelt friskt det unga blodet,
Framåt blickar ungdomsmodet,
Önskar verklighet för drömmar.

Och i hjertats djupa schakter
Vakna diktens svanor unga,
Öppna näbben för att sjunga
Gladt sin sång om ljusets makter.

Ireneus.

En utdöd folkstam.



Det gör ett pinsamt intryck att iakttaga, huru i Amerika
den ena indianstammen efter den andra försvinner
vid beröringen med den öster ifrån framträngande
civilisationen. Just detta år hafva indianoroligheter
tvungit Förenta Staternas regering att sända trupper
till de hvita gränsbornas skydd. De röde hafva,
nästan utefter hela gränsen, trädt på »krigsspår»; de
tyckas hafva gripits af en vanvettig förtviflan och
beslutat att kämpa för sin frihet och dö. De tyckas
instinktlikt känna, att allt är förloradt och vilja
derföre sälja sig så dyrt som möjligt.

Amerikanska tidningar innehålla hvarje månad
skildringar om de hårresande grymheter, som
karakterisera dessa strider. »Vildarne» – de förtjena
verkligen denna benämning – äro beridna; de äro
öfverallt och ingenstädes; de skalpera och martera,
utan åtskilnad, män, qvinnor och barn, lägga byar i
aska, sticka sädesskördarne i brand och blifva med ett
ord en ordentlig landsplåga. Amerikanarne ha i sjelfva
verket intet annat val än att göra slut på dem. Ty
indianerna kunna ej civiliseras, åtminstone har detta
ej hittills lyckats. De idka endast buffeljagt;
så snart man skrämmer bort deras bisonoxar eller
inkräktar deras gamla jagtområden, äro de
förlorade. De kunna omöjligen fatta hvad det vill säga
att vistas på ett och samma ställe och att odla ett
fält.

Orsaken till dessa krig ligger likväl till
ganska stor del på de hvites sida. Inga
öfverenskommelser hållas i helgd; de hvite taga
allt utan att bekymra sig om vare sig allmänt
menskliga eller rättslagar. Indianerna taga i stället
hämd, grym, blodig, hänsynslös hämd. Här är ett
ras-krig, som aldrig hvilar.
Anglosaxerne i Amerika
tillintetgöra alla andra raser, med hvilka de komma i
beröring. Ett bevis derpå är, att af de röde, som förr
utgjorde hufvudsumman af Nord-Amerikas befolkning,
lär inom Unionen nu mera finnas knappt två hundra
tusen. General Sheridan ville civilisera dem med krut
och bly, men misslyckades. Nyligen har man skickat
qväkare med bibeln till de röde, men förgäfves predika
de fred medan de lömska mördande striderna fortsättas
på en sträcka af mer än tre hundra svenska mil.

Ett af de folk, hvilka sålunda dukat under för
det hårda öde, som uppenbarar sig i »de hvita
männens» civilisation, var mandanerna vid mellersta
Missouri. Vi sade »var», ty nu mera finnes af denna
stam knappast en spillra qvar. När den mycket omtalte
Catlin besökte mandanfolket, bodde det i en by

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0182.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free