Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 / 179 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En utdöd folkstam.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vid venstra stranden af Missouri, redan då hopsmultet
till ett antal af 2,000. Folkets religiösa åsigter och
seder i allmänhet öfverraskade främlingen så mycket,
att han länge uppehöll sig i byn, der han vänligt
mottogs, i synnerhet då indianerna fingo se prof på
hans skicklighet att teckna utaf dem.

Mandaner.

Mandanerna liksom andra indianer trodde på en god
och en ond ande och hade gemensamt med
andra folk sagorna om en stor flod, hvarur blott ett
menniskopar räddades. På ett sammanhang med
den noakska syndafloden behöfva vi derföre icke
tänka, ty det stöter på rent fantasteri att antaga
något sådant. Catlin, som hört talas om en
stor religionsfest som mandanerne hvarje år pläga
fira, förfrågade sig hos höfdingen, när denna
skulle ske. »När videbladen falla», hade
han svarat; och på fråga om hvad videbladen hade
att göra med festen svarade han, att »fågeln
hade fört till den stora kanoten en gren, hvars blad
snart skulle falla af». Och på Catlins fråga
hur det förhöll sig med fågeln, hade höfdingen
endast fört honom till en wigwam och visat
honom ett par dufvor, hvarvid han sagt:
»Detta är fågeln – och han är en stor medicin.»
Catlin, som vid hvarje tillfälle bjuder på
underliga luftiga hypoteser, drager häraf följande
slutsats: »Då denna legend om dufvan icke
förekommer hos andra amerikanska stammar,
så måste man antaga att mandanerna vid en
obekant tidpunkt erhållit den öfver Atlanten!»

Mandanbyn var en hopgyttring af hvälfda
hyddor med tak så starka och hållbara, att hela
hushållet, hundarne inberäknade, kunde taga plats
derpå. Medicinhyddan var större än de öfriga och
mätte icke mindre än 65 fot i genomskärning. Denna
stora medicinhydda utgjorde templet, som hela året
igenom var otillgängligt, med undantag af de fyra
högtidsdagarne. Ungefär midt i byn, på en fri plats,
stod den stora kanoten – hvilken Catlin naturligtvis
betecknar såsom »arken», ty från sagan i de judiska
böckerna kan han icke frigöra sig –, framför hvilken
allehanda ceremonier företogos och hvilken var
fylld med en mängd besynnerliga föremål, dem blott
medicinmännen fingo se.

Af en sådan mcdieininan, den Catlin vunnit genom att
rita hans porträtt, tilläts han att få bevittna den så
kallade ’O kie pa’, en religiös fest, som firades i
förening med en högtidlig »buffeldans» och de under
året manbarvordna ynglingarnes krigaredop.

Byns stormedicinman ställde sig vid soluppgången den
beramade dagen på taket af en wigwam och ropade att
han såg något. Nu stego män, qvinnor och barn äfven
upp på taken. Alla upphäfde gälla skri, derefter
suckar och tjut. Hundarne skällde, hästarne stegrade
sig, allt var i största förvirring, som om en fiende
nalkades, och alla blickar riktades utåt prärien. På
den nalkades en man; han gick ensam fram mot byn och
stannade vid pålverket, der de väpnade krigarne hade
uppställt sig. Höfdingen frågade då, hvem han var,
hvad han ville, och svaret ljöd: »Jag kommer från min
boning bland de höga bergen. Neken mig ej att ingå i
medicinhyddan; i fall j så gjorden skulle hela eder
stam gå under.»

Mannen som talade var ’Nu mohk muck a nah’, det är
den första menniskan eller den enda, som undkommit
den stora floden. Det hade lyckats honom att stanna
med sin båt på ett högt berg och der var han ännu
bosatt. Medicinhyddan öppnades nu för att festen
måtte firas till minne af att floden sjunkit
undan. Äfven skulle offer bringas för att afvända
dess återkomst. När mannen, vördnadsfullt ledsagad,
trädt in i byn, förstummades tjutet och all oro
försvann. Qvinnor och barn måste gå in i hyddorna och
blifva inne jemte hundarne utan att våga visa sig,
ty dagen var den Store Andens.

Främlingen tycktes vara temmeligen ålderstigen
(hvilket var mindre underligt, då han lefvat
redan före syndafloden) och bar en pels af hvita
vargskinn; kropp, ansigte och hår voro bestrukna
med hvit lera; i venstra handen bar han den stora
medicinpipan, som åtnjöt stor vördnad af alla.
Höfdingarne följde honom till medicinhyddan och
begåfvo sig sedan till rådplägningshyddan.
Om en stund kom äfven medicinmannen dit och
begärde till sin hjelp »fyra män af midnatten och
middagen, af soluppgången och solnedgången.
Män med rena händer och fötter, att icke templet
måtte orenas.» Genast visade sig fyra män och gingo
till verket för att smycka templet med vitegrenar
och doftande prärieörter. Men första natten
sof ’Nu mohk muck a nah’ allena i medicinhyddan.

Följande morgon trädde han ut och bjöd samtliga
ynglingar, som ville blifva krigare, att lemna sina
hyddor; alla andra måste stanna inne. Snart voro
omkring femtio unga män, som uppnått den bestämda
åldern, samlade utanför templet, der de bildade
en ståtlig grupp, med nakna kroppar, målade i alla
färger, med sköldar och bågar. De trädde en efter
annan in i templet, upphängde sina vapen och satte
sig derefter på golfvet.

»Den första menniskan» lät nu kalla den äldste
trollkarlen och öfverlemnade åt honom ledningen af
festen i det han räckte honom den stora pipan. Denna,
sade han, hade räddats åt honom vid den stora floden
och tycktes yara af stor betydelse. Derefter
steg han upp, förklarade att man
först nästa år skulle se honom åter och var
snart försvunnen utåt prärien.

Ceremonimästaren lade sig ned vid elden, som brann
midt i templet, och höll medicinpipan i handen. Derpå
började han sucka och anropa den Store Anden; härunder
kastade han då och då en blick på de unga männen,
hvilka från det ögonblick, de inträdde, hvarken
fingo äta, dricka eller sofva på fyra dagar och fyra
nätter. Dessa späkningar skulle göra dem oemottagliga
för smärta och sätta dem i stånd att uthärda de
marter, som föregingo deras krigaredop. En sådan
vapenvakt betecknades af mandanerna såsom »vattnets
återvändande till sin bädd».

Det inre af denna tempelwigwam erbjöd en märkvärdig
anblick. Väggarne voro prydda med videgrenar och
aromatiska kryddväxter; på golfvet lågo buffel- och
menniskohufvuden jemte fyra kärl, fyllda med vatten
och liknande en på rygg lagd sköldpadda. Derjemte
trummor och skramlor, hvilka hvar för sig spelade en
vigtig roll vid högtiden. Vattenkärlen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>