- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
183

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teckningar och drömmar. Af -a-g. En blick in i ett gömdt öde.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skatter på skatter, han ville lysa, han ville skryta
dermed för verlden. Derföre sparades intet för att
gifva lysande baler, derföre skulle hans fru bära de
praktfullaste smycken, de dyraste tyger. Han tycktes
på sätt och vis anse henne som en expositionshylla,
på hvilken han kunde utbreda till åskådande sina
rikedomar. Illa visserligen, att hennes utseende icke
var något att skryta med, men – en vacker fru hade
haft mindre pengar – och pengarna voro ändå för mer
än skönheten. Ett af Julias små barn hade insjuknat
i messling. Den lilla hade alltid trifts särdeles
bra med mig, och jag hade erbjudit mig att stanna
hos Julia, för att biträda vid hennes vård. Barnet
var redan bättre. Just i dag skulle jag åter bege
mig hem. Julia syntes mig denna morgon än mera tyst
och sluten än vanligt. Icke ens vid anblicken af
barnets glada leende väcktes den varma strålen i
moderns öga. Hon gick omkring med utseende af en
sömngångerska.

Hon gick, jag väntade att hon som vanligt snart
skulle återkomma, men då hon dröjde, lemnade jag
barnsköterskan inne hos den lilla och gick för att
säga farväl åt Julia.

Då jag inträdde i hennes rum, såg jag henne nedsjunken
på knä, med en åtbörd af förtviflan vridande sina
händer. Jag ville draga mig tillbaka, men hon varsnade
mig, sprang häftigt upp och, kastande armarne om min
hals, utbrast hon i våldsamma snyftningar. Stormande,
utom sig, utbrast hon i en klagan, så hejdlös, som
om allt ve under de trettio åren af hennes lif skulle
sammanträngt sig i detta utbrott. Det var en vulkan,
som genombröt snöklädnaden, hvilken betäckt dess yta.

»Helena, Helena, du vet, du känner, – alla veta, – men
att jag, hans hustru, skall uttala, – – att jag skall
blotta en neslighet, som ännu ingen känner; Helena,
vet du hvad sådant vill säga? Vet du hvad det vill
säga, att icke kunna akta – nej, att ur sin själs
djupaste grund förakta sin make, förakta den, som
bestämmer öfver mitt lif, öfver alla mina handlingar –
honom, som jag vore pligtig att älska, – honom, som
är mina barns far? Vet du hvad det vill säga, att
se hvad min fader genom ett helt lifs aktningsvärda
verksamhet förvärfvat, begagnas som ett medel för svek
och bedrägeri, att på sådant sätt se hvad som dock
en gång kallades mitt, fördubblas, ja mångdubblas,
blott för att bli en alltid mäktigare häfstång vid nya
nesligheter. Ha, att vara medveten af allt detta, att
icke kunna hindra, icke kunna afvända det ringaste,
att dragas ned i denna pöl af synd och uselhet. Dessa
medel har ju Gud förtrott åt mig, för att med dem
verka till medmenniskors väl, och de användas nu
till medmenniskors förderf. – O, min mor, hade du
gett dessa penningar åt ditt stackars oförståndiga
barn! Hennes själ var sammantryckt till en krympling,
hennes kännedom af lifvet ingen, hon skulle kanske
satt sig vid det fönster, hon en het Juli-dag kunnat
få öppna, hon hade kanske roat sig med att strö ut
det glänsande myntet, för att se gatpojkarne slåss
derom, hon hade kanske kastat sedlarne ut, för nöjet
att se dem flyga med vinden, det skulle förstrött en
stund af den blytunga tiden, och kanske skulle dock
en penning hittat till armodets koja. Det skulle ju
varit ett användande, godt i jemförelse med hvad
nu sker. Ha, och med undertecknande af mitt namn
har jag kanske till och med bidragit till månget
dåd! ’Lagen fordrar hustruns namn under ett sådant
dokument, du måste väl således underkasta dig den
nödiga ceremonien att skrifva under’, säger han med
sin vanliga artiga böjning på hufvudet, och frågar
jag något om sjelfva affären, svarar han: ’åh, min
lilla vän, icke förstå sig fruntimmer på sådant. Jag
hoppas du låter oss få en rätt präktig middag i dag,
jag känner mig vid så god aptit’, eller något dylikt,
och så ler han så sött. Huu!»

Hastigt spratt hon till. »Ha, jag försummar tiden.
Hon dricker kanske redan ett glas af denna ohyggliga
dryck. Den
fromma gamla, som så godtroget betrott hela sin
förmögenhet i hans vård, och som lönar honom så rikt
för alla de tjenster dem hon tror att han oegennyttigt
gör henne.

En aning uppgick hos mig. Dommer hade på något sätt,
jag vet ej huru, kommit sig till ett kärl fint vin af
en bankrutterande handelsman, hvars fall man trodde
Dommer hafva vållat. Köpmannen hade, troligen af
hämdlystnad, i kärlet inlagt allehanda såväl skadliga,
som vämjeliga saker, och sedan Dommer låtit urtappa
och buteljera vinet, fann man allt detta i bottnen.

För någon dag sedan hörde jag den gamla frun
fråga af Dommer hvar hon kunde få köpa ett rent och
oförfalskädt, godt vin, emedan hon för sin helsa var
ordinerad att dricka ett par glas hvarje dag. Med
vanlig artighet erbjöd sig Dommer att åt henne uppköpa
sådant, och tillade, att det väl kanske kunde falla
sig något dyrt, då man ville ha det godt. Den gamla
frun sade vänligt: »Må så vara. Jag hoppas vinet
skall göra mig godt», och tillade sedan skämtande:
»bara icke af Dommers vinfat.»

Af Julias ord anade jag nu, att frun verkligen fått
helsodrycken af det beryktade vinfatets innehåll,
och att Julia icke såg annan utväg att afböja
dess begagnande, än att upplysa den gamla om
förhållandet. Jag förstod nu hvad som föregick i
Julias inre.

Tveksam om jag borde blanda mig något i denna sorgliga
sak, yttrade jag halfhögt: kunde man icke utbyta
de buteljer, hon erhållit, emot andra, och säga att
misstag ägt rum?

»Jag har bedt Dommer, att få göra så: jag har
tiggt, ja knäböjt för honom, han klappade mig
blott skrattande på hufvudet, och sade: ah, de
fruntimmerna!»

»Icke ville jag vara den, som uppmanar dig till
falskhet och list, men – kanske vore det dock bättre,
om du skulle i tysthet köpa annat vin och utbyta det
hos den gamla. Sant är, att det blefve en hel rad,
af osanningar nödig, äfven för att hon icke skulle
komma att röja dig.»

»Helena, ville jag än förnedra mig till list och
osanning, för att bespara mig det gräsliga, att nödgas
röja hans vanära, huru skulle jag väl kunna det? Tio
buteljer fint vin, hvarmed betala dem?»

»Men, Julia, icke tyckes ju din man neka dig de
penningar du begär?»

»Tror du väl, att jag någonsin begär penningar
till utgifter, dem jag icke på förhand vet att han
gillar? Men kan jag väl begära till detta behof?»

»Du har ju penningar om händer?»

»Besvika, göra upp hushållsräkningarne med falskhet –
ha! – nej, Helena, så djupt är jag ej än sjunken.»

»Du har smycken, juveler, sälj en obetydlig del
deraf.»

»En hustru, för att få pengar, sälja de smycken
mannen gett henne. Hm.» Hon log bittert. »Och äro
de väl mina? Äger jag väl rätt att sälja dem? Äro
de mig ej gifna för att Dommers hustru må lysa med
dem? Tror du jag eljest skulle vanpryda min fulhet
med dem? Dessa lysande dyrbara tyger, hvilka han
hämtar åt mig, tror du väl jag sjelf ville välja,
hvad som passar mig så illa?»

Hon hade hela tiden talat häftigt, fort; nu tystnade
hon, men utbrast efter några ögonblick åter: »Nej,
nej, hon får icke dricka denna vämjeliga dryck. Hennes
helsa, kanske lif, kunde bero deraf.»

Tyst gick hon bort till ett klädskåp, kastade en
kappa öfver sig, och lemnade mig utan att vidare yttra
något. Då hon återkom, såg hon ut, som om falaska hade
lagt sig öfver hennes ansigte. Hon tycktes undvika
mig, och talade icke vidare vid mig.

Om möjligt än mera sluten än förr syntes mig Julia
efter denna dag. Ej ens hennes öga mötte nu mera mitt,
Märkte hon att min blick sökte hennes, så slog hon
ned sin. Hon var och förblef stel, kall, oåtkomlig.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0187.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free