Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett brustet hjerta. Teckning af Sylvia. (Forts. o. slut fr. sid. 175.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett brustet hjerta.
Teckning af Sylvia.
(Forts. o. slut fr. sid. 175.)
Bruden, brudgummen och bröllopsgästerna voro
resta. Bland de sednare stannade dock ett fåtal qvar
i bröllopsgården och bland dem baron Döhlen, och
han stannade der äfven sedan huset blifvit tomt på
gäster.
’Jag är inte så lätt att bli qvitt’, hade han leende
sagt, ’och jag vågar supplicera att ännu få åtnjuta
en veckas gästfrihet?’
’Två, tre, fyra, om ni så vill’, hade kapten Dahl
svarat, i det han gifvit den unge mannen ett
hjertligt handslag.
Huru lärkorna sjöngo, huru solen sken och huru nya
blommor tittade fram ur sina höljen! En så herrlig
vårtid hade den unga flickan aldrig skådat – hon
insöp blomsterångor och ljufva ord och vid baron
Döhlens sida vandrade hon utmed den slingrande åkanten
eller öfver daggstänkta gräsmattor och var så lycklig
som hvarje adertonårig flicka alltid är, då hon för
första gången i sitt lif känner sitt hjerta klappa
vid tonfallet af en mans röst, eller rodnar vid att
höra hans fotsteg.
Han talade med henne om lifvet i hemmet och om lifvet
ute i den stora villande verlden samt allt hvad
han der hade upplefvat och allt hvad hon sjelf der
skulle få upplefva. Han sade icke i klara ord att han
ville införa henne i den glänsande, sagolika verlden;
i förtäckta ord häntydde han dock på att så skulle
ske. Och så frågade han henne:
’Är det ej som om vi känt hvarandra i många, många
år? Ja, jag önskade att jag finge drömma bort mitt
lif på detta sätt ... att vi för alltid finge vandra
så här tillsammans ... att det aldrig skulle vara
något slut på denna vår?’
Kunde det också vara ett slut på en sådan
vår? Fjärilarne fladdrade omkring, blomsterdoftet
blef starkare och solstrålarne lekte allt varmare.
Så kom en qväll – lätta skuggor hade dragit som en
slöja öfver jorden, det var vindstilla och tyst, blott
långt borta hördes en åkerknarrs enformiga skri.
’Jag delar den fågelns smak’, hade baron Döhlen sagt,
i det han lutat sig ut öfver stängslet på balkongen,
’nattsvärmerier äro just för mig. Hvad säga damerna
öm en promenad i parken?’
Fru Dahl ordade om snufva och våta fötter, och
någon promenad blef ej utaf; men Marie Louise satt
på balkongen inhöljd i en schal samt lyssnade till
baron Döhlens halfhöga tal.
’Det var underligt att jag skulle komma hit’, sade
han, ’jag hade egentligen ämnat resa upp till
Norrland, och min kappsäck var redan packad i och
för den färden, då jag à propos sammanträffade med
er svåger. Han berättade om sitt blifvande bröllop
och er alla här ... det var ni, Marie Louise,
som lockade mig hit ... jag hyste intresse för er,
långt innan jag sett er.’ Han lutade sig härvid
framåt och sökte uppfånga hennes blick. ’Så var det
då, och nu ...’ han famlade efter hennes hand,
’och nu, kan jag icke lefva utan dig, Marie Louise!’
Hvilken sällhetstid följde icke nu! – den släta
guldringen på hennes hand var ju en underpant på den
eviga varaktigheten af hennes lycka.
Baron Döhlen var rik. Marie Louise gjorde ett briljant
parti och lyckönskande vänner kommo från nära och
fjerran.
Med ifver arbetade man nu på utstyrseln, ty brölloppet
var bestämdt att firas den stundande hösten. Långt
fram i Augusti dröjde baron Döhlen i de blifvande
svärföräldrarnes hus. Att han måste resa upp till
Stockholm på en tid, för att der rangera det blifvande
hemmet, var en afgjord sak. Dag efter dag hade denna
resa blifvit uppskjuten – det var som om baron Döhlen
icke kunde slita sig ifrån sin hjertans kär.
’Nej, nu må du resa, för att kunna vara här tillbaka
vid lysningen’, hade kapten Dahl allvarligt manat.
’Förr än till lysningen’, svarade baron Döhlen,
’ja, ja, ni har mig här igen förr än ni tror!’
Med Marie Louise förde han hviskande samtal om
trymåer, statyer, mattor och draperier och huru
’längtan skulle gifva vingar’. Ack, han hade visst
haft några små tycken, men hvilka matta känslor mot
den eld, som nu lågade i hans själ ... hon var hans
första och enda kärlek.
Och så var han borta.
Vid denna skilsmessa hade Marie Louise knappast
tid att känna någon bedröfvelse. En ung bruds glada
beställsamhet upptog hennes tid från morgon intill
qväll, och det leende, lekande hoppet stod vakt
vid hennes hufvudgärd och skänkte lugna, ljufliga
drömmar.
I medlet af September månad återväntades baron
Döhlen och dagen för hans ankomst var för handen. –
Det var en höstdag i dess fullaste färgprakt, den
gröna gräsmattan skiftade i gult och spelande
springvatten gnistrade mot solen. Marie Louise hade
redan tidigt varit uppe; andtruten hade hon ilat genom
trädgårdsgångarne med den uppskörtade klädningen
fullastad af blommor. Huru festligt skulle icke
boningsrummen smyckas, huru hennes hjerta slog,
huru säll var hon ej – blott han icke ville komma
för snart, blott hon kunde medhinna allt hvad hon
föresatt sig. Det var dock slutligen medhunnet –
hon vandrade genom uppkörsalléen och kastade genom
de öppna grindarne spanande blickar öfver den breda,
hvita landsvägen. Der såg hon en forvagn, som körde
långsamt framåt. Den late körsvennen och de lata
hästarne hängde på sina hufvuden – och längre bort,
hvilket dammoln! Ack, det var blott en fårskock,
som var spridd på vägen, och en hund som höll på att
springa sig feber, för att fösa den tillsammans. Men
icke hade hon ro att stå så der stilla – åter var
hon hemma, ilade genom rummen, slog några ackorder
på klaveret, reste sig upp igen och frågade sin mor
om icke också hon fann att väntan vore en verklig
plåga. Men nu talade någon i förstugan – det var
postbudet, och i väskan fanns ett bref till Marie
Louise med baron Döhlens handstil på kuvertet.
En blekhet spreds öfver flickans ansigte då hon bröt
förseglingen – de glada förhoppningarne flyktade ur
hennes själ, hvilken fylldes af ångest – baron Döhlen
var sjuk, svårt sjuk, han hade blott ägt så mycken
styrka att han orkat skrifva några ord.
’Det är mig som vore han död!’ Brefvet hade fallit
ur hennes händer, hvilka krampaktigt trycktes mot
bröstet, hon hämtade djupt efter andan – det var
som skulle hon qväfvas.
’Lugna dig, barn ... du var så glad och underrättelsen
kom så oväntadt ... gå nu inte du också och bli
sjuk. Han kryar nog på sig .... se här står det ju
tydligt: blott en svår förkylning.’
Marie Louise såg på sin mor, smålog och kallade sig
sjelf en toka; men rosorna återvände icke till hennes
kinder.
Hvilken tid af oro följde ej nu. Ett par rader
kommo då och då med posten, hvilka förtäljde att
baron Döhlens tillstånd fortfarande hindrade hans
resa. Sent omsider kom ett långt bref från honom,
som häntydde på förhållanden, hvilka han sade voro
alltför grannlaga att anförtros åt papperet, men som
nödgade honom att bryta sitt till Marie Louise gifna
trohetslöfte. Och så hade hon blek och lugn dragit
förlofningsringen från sin hand – ingen klagan,
intet utbrott af sorg hade kommit öfver hennes läppar,
som från den stunden aldrig uttalade hans namn.»
*
»Se der ungefärligen», sade min gamla tant, i det hon
hämtade efter andan och fingrade på den framför henne
liggande gravyren. »Se der ungefärligen allt hvad
Selma fick reda på angående den brutna förbindelsen,
jemte en del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0189.html
