- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
186

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett brustet hjerta. Teckning af Sylvia. (Forts. o. slut fr. sid. 175.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

don Juans-historier om baron Döhlen och hvilka en
tid varit i svang der på orten.

Marie Louise och hennes väninna fortforo att ofta
träffas, men snart följde en tid då de icke sågo
hvarandra, och den var full af bedröfvelse. En svår
och hetsig feber hade brutit ut der i trakten och
skördade otaliga offer. Bland dessa voro herr och
fru Dahl, och Marie Louise var utan föräldrar, men
inte nog härmed, sterbhusets affärer voro sådana,
att det utvisade större skuldbelopp än tillgångar.

’Jag får nu lika som du söka förtjena mitt bröd’,
sade Marie Louise en afton till Selma, ’tala ej om
ett hem för mig hos mina gifta systrar, icke för
något pris i verlden skulle jag vilja falla dem
till last ... de äro, oss emellan sagdt, ej utan
ekonomiska bekymmer. För resten gläder jag mig åt
en blifvande verksamhet, jag skall då mindre sakna
hemmet ... ack, det kära hemmet!’ Hon satt tyst
en stund, derpå återtog hon lifligt: ’Nej, nu får
också jag slå mig ut som lärarinna ... hvad tror
du? Jag hoppas att jag har tillräckliga kunskaper,
åtminstone för att undervisa nybörjare.’

En annan gång sade hon: ’På sednare tiden har jag
tänkt så mycket på lärarinnekallet. Hvilket ansvar
pålägger det ej? Mödrar och lärarinnor borde liksom
gå hand i hand för att uppspåra barnens anlag och
för att lära de små själarne skilja mellan ondt och
godt. Du har en god plats ... snällt folk, som
anser dig tillhöra deras egen familj – möjligtvis
har jag icke samma tur, men har beredt mig på allt,
Jag har genom en bekant fått ett förmånligt anbud
från en grefvinna Örnklo, hon bor på en egendom
i Stockholmstrakten, är enka och har trenne barn
... lönevilkoren äro förmånliga, man får se på
sådant nu och jag har antagit platsen. En månad
härefter så reser jag.’

Men när Marie Louise skulle lemna orten var det af
ödet bestämdt att hon icke skulle färdas allena. Tant
Märtha, hvilken jag för en stund sedan omnämde, och
som mer än någon annan af Selmas slägtingar bedyrat
sin oförmåga att med en enda daler understödja henne,
Märtha, som sagdt, var nu död och hade efterlemnat
åtskilliga tusental af nyssnämda åberopade gamla goda
myntsort. Selma, såsom närmaste arfvinge, kunde nu
påräkna en temmeligen oberoende ställning. Hennes
förmyndare visade sig hastigt ha fattat ett stort
intresse, och under sommarferierna var hon bjuden
att vistas i hans hus.

Mest för Marie Louises skull och för att vara i
hennes närhet antog hon denna bjudning. Och när
den förstnämda sedan bad henne åtfölja sig till
grefvinnan Örnklos egendom, så rönte detta förslag
intet hinder. Förmyndaren erbjöd sig som körsven
och de rullade åstad i hans egen gamla, gulmålade
holsteinare.

’Ser du, grefvinnan ämnar gifta om sig, resa utrikes
samt bli borta ett helt år, under denna tid önskar hon
att jag för mina elever helt och hållet skall vara i
mors ställe’, sade Marie Louise under färden. ’Allt
det der visste jag icke om förrän i går och jag kan
ej neka till att jag hyser en del betänkligheter –
antag om någon af barnen under hennes bortovaro
skulle sjukna eller dö. Nej, jag måste först tala
med grefvinnan innan jag kan besluta mig för allt
det der.’

Efter en knapp timmas färd anlände de emellertid
till det gamla herresätet, hvars gråaktiga stenmassor
speglade sig i en insjös klara djup.

Förmyndaren jemte holsteinaren stannade blygsamt
utanför uppkörsalléen, under det de båda flickorna
begåfvo sig fram mot portalen. Sedan denna var
tillsluten bakom dem, visades de ifrån den ena
tjenaren till den andra, tills de slutligen sågo
en kammarjungfrus klara och lifliga ögon riktade
pä sig. ’Hon visste icke om grefvinnan tog emot,
grefvinnan frukosterade och grefvinnan var icke
allena.’ Ett leende lekte öfver den näpna lilla
varelsens ansigte och de kunde tydligt förstå att
det måste vara någon särdeles kär gäst, som för
tillfället tog hennes matmoders uppmärksamhet i
anspråk. Emellertid lofvade den lifliga och munviga
varelsen att höra åt, ty i det hela gjorde det kanske
ingenting om grefvinnan
blefve störd, den främmande var just icke någon
främling, utan en person nära lierad med hennes
grefvinna – ja, en person, som skulle bli ännu närmare
lierad – ack, man gjorde stora bröllopstillrustningar
der i huset!

Pratande ungefärligen så der ilade hon lätt och snabbt
framför dem, försvann, i det Marie Louise lemnade
henne sitt rekommendationsbref, samt bad dem stiga
in i en salong, skild blott med tunga draperier från
ett gemak, derifrån hördes några halfhögt samtalande
röster, och tecknande med handen mot detta håll,
bad hon Marie Louise inträda.

Sommarluft och blomsterdoft strömmade in genom de
öppna fönstren och luftdraget kom draperierna kring
dörrarne i en sakta darrning.

Selmas blickar följde Marie Louise. I dörren möttes
hon af en betjent som bar en fullastad bricka mellan
händerna och han såg sig tillbaka, mätande henne
från hufvud till fot – kanske obeslutsam om han
borde anse den blifvande guvernanten som en jemnlike,
eller om det må hända mera skulle öfverensstämma med
hans värdighet att helt och hållet se henne öfver
axeln. Framme vid det dukade bordet, omgifven af
sina barn, satt grefvinnan Örnklo. Hon var en ännu
ung qvinna, en dam af verld, – hvarje veck i den
enkla morgondrägt hon bar sqvallrade härom och hennes
rörelser voro fulla af grace och elegans. Det syntes
som om hon nyss läst Marie Louises rekommendation,
och lorgnetten, som hon höll i handen, var beredd att,
i hvilket ögonblick som helst, granskande höjas. Det
praktfullt inredda rummet var en värdig dekoration
kring denna så fina och behagliga varelse.

Midt på golfvet stod Marie Louise. Hennes blekhet
hade aldrig varit så i ögonen fallande som nu. Med
en onämnbar rörelse – liksom drifven af något
känsloutbrott, icke mindre djupt, fastän det kanske
ej fann ord – knäppte hon händerna hastigt samman, i
det hon sänkte sina blickar för en man, som, stödjande
sig mot den rikt ornerade kaminfrisen, oafbrutet och
kanske icke utan häpnad betraktade henne.

Nu talade grefvinnan, och osedd drog Selma sig tillbaka
– blott en och annan fragmentarisk mening ljöd ut
till henne, såsom: ’jag har gjort ett schema, efter
hvilket ni skall rätta er undervisning ... ni skall
vara som en mor för dem’ – och sedan: ’när jag har
gäster, håller ni er naturligtvis undan ... blott
söndagarne dinera vid mitt bord ...’

Det dröjde icke länge innan Marie Louise åter uppsökte
Selma. ’Jag har afsagt mig platsen’, sade den förra,
’den passade mig ej ... o, det skulle varit mera
än jag stått ut med!’ Hon talade kort och häftigt
och hennes röst hade liksom förlorat dess eljest
ungdomliga klang.

Snart sutto de båda flickorna bredvid hvarandra på
baksätet i den gamla holsteinaren. Marie Louises
händer darrade nervöst då hon svepte schalen omkring
sig. Hvad hade händt? Förgäfves frågade Selma
härefter.

Förmyndaren vände sig ofta om, han språkade om
grefvinnan Örnklo och det blifvande bröllopet. ’Man
har talat mycket om denna förlofning’, sade han,
’grefvinnan har en del millioner och dessa sägas
särdeles väl konvenera den blifvande äkta mannen,
som icke lär ha en skilling qvar af sin en gång stora
förmögenhet. Han lär springa som en fantast efter
hvarje qvinna, som faller honom på läppen. Brutna
förbindelser ...’

Hans tal afbröts af ett qväfdt jämmer från Marie
Louise, – hon hade en våldsam krampattack i sitt bröst.

’Blif icke rädd’, bad hon, ’det är ej farligt, på
sednare tiden har jag ofta varit plågad af sådana
här små krämpor.’

En maktlöshet tycktes härefter betaga henne – Selmas
armar understödde hennes hufvud – en medaljong
föll då, vid en hastig rörelse, ur Marie Louises
barm. Medaljongens ena sida var öfvertäckt af ett
glas, under hvilket syntes ett på elfenben måladt
porträtt. All blef nu klart för Selma. Det var ett
porträtt af honom, som hon nyss hade skådat
– det var han, mannen i det stora, präktiga gemaket.

Förmyndaren klatschade med piskan och hästarne sprungo
allt hvad tygen kunde hålla. Färden tog ändtligen
slut. Marie Louise fördes upp i Selmas rum och en
läkare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0190.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free