- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
187

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett brustet hjerta. Teckning af Sylvia. (Forts. o. slut fr. sid. 175.) - Rosornas öde. Novell af Walborg.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

efterskickades – han kom, såg allvarlig ut och gaf några
föreskrifter samt talade om någon sorts hjertåkomma.

Marie Louises krafter aftogo emellertid synbart. Hon
envisades ej längre i önskan att icke vilja falla
sina systrar till last, tvärtom brådskade hon med sin
afresa, säkerligen fruktande, att, om den uppsköts,
hennes krafter skulle svika. ’Jag längtar att få dö i
närheten af mitt gamla hem’, sade hon, ’doktorn talar
om en gammal hjertåkomma ... ja, ja, i huru lång tid
har det ej hållit på att brista.’

Detta var den enda häntydning hon gjorde på den sorg,
som blekt hennes kinder.»

*



Den gamla berätterskan gjorde härvid en liten paus,
i det hennes fingrar sakta trummade på snusdoslocket,
och jag inföll:

»Och så fick Marie Louise dö och man redde henne en
graf och ...»

»Åh nej», – öfver min gamla tants bleka läppar for
ett litet leende – »jag sade ju blott: har hållit på
att brista. Hjertat, min bästa, är ett elastiskt ting; det kan
vidga sig och krympa tillsammans och har de största
anlag för att rätta sig efter omständigheterna. Nej,
Marie Louise dog icke. Hvad Selma beträffar, så gaf
hon ett heligt löfte att aldrig gifta sig och aldrig
tro någon man. Detta löfte höll hon minst ett halft
års tid, – då kom en hurtig sjöofficer, och huru det
var, så log hon åt det löfte hon nyss hade gifvit,
kallade det till och med löjligt och blef officerens
lyckliga hustru.»

»Nå, och Marie Louise?»

»Ja, mitt kära barn, hon var som du vet alltid något
förbehållsam. Emellertid vill jag säga dig, att
hon lefver ännu och för ett lugnt och stilla lif –
då och då gör det henne ett nöje att tänka på sin
ungdom, och hon talar stundom om den tid, hon trodde
på ett brustet hjerta, medan hennes svärmerier nu
uteslutande vända sig kring ’Ljunglöfs n:o 1’.»

Den gamla damens bleka och blida anlete liksom lystes
upp af ett fint och egendomligt leende.

Rosornas öde.



Novell af Walborg.

Hvilken trogen skattmästare är ej minnet och huru väl
ordnade och friska håller det ej sina förråder! En
välkänd ton, ett ord uttaladt på ett särskilt sätt,
ett se’n gammalt bekant ansigte, en åtbörd, en dröm
och tusen andra små omständigheter äro allt nycklar,
för hvilka dess portar springa upp på vid gafvel;
och vi skola vara bra stadiga, verklighetsidkande
menniskor för att icke lockas in i denna, de ädla
sinnenas dyrbaraste lustgård.

Nyckeln, som denna gång för mig öppnat minnets
helgedom, har ett ytterst vulgärt ursprung, ty den
härstammar från en lapplåda, en sådan der nederlagsort
för öfverblifna tyglappar af alla qvaliteter, som vi,
Evas döttrar, aldrig äro utan och der det alltid råder
den radikalaste jemnlikhet i de sociala förhållandena,
såvida man ej vill, med åtskilliga kritici af det
o-täcka könet, likna oredan deri vid oredan i de
respektiva ägarinnornas hjernor. Alltnog! jag har
också en dylik låda, der det herrskar ett likadant
hullerombuller; och som jag nyligen behöfde en lapp
till en af min äldsta flickas klädningar, gjorde jag
ett besök deri. Medan jag sökte och plockade hit och
dit, kände jag något mjukt omsnärja mina fingrar,
och då jag lyfte handen för att befria dem derifrån,
möttes mina ögon af ett föremål, som förorsakade mig
den häftigaste rörelse. Trots mina trettio år, log och
gret jag ömsevis och jag höljde den slinkiga, gulnade
gazremsan, som hvilade i min hand, med kyss på kyss;
ty – den var en qvarlefva af min första balklädning,
det enda som jag ägde qvar från en epok i mitt lif,
då jag var en Kresus i rikedom på lifvets lycka.

*



Jag var hunnen en bit på mitt sjuttonde år och hade
utan särdeles ledsnad sett min sista guvernant
resa, då tiden inföll för den årliga Luciebalen
i närmaste småstad. Dessa baler bevistades nästan
uteslutande af landtbor, och som det fanns en stor
mängd ståndspersoner af börd och förmögenhet,
hvilka vid detta tillfälle kommo in från sina,
ofta flera mil aflägsna egendomar, var balsocieteten
både fulltalig och lysande; i synnerhet utvecklade
den så kallade »Näs-adeln» – emedan den var bosatt
på Wermlandsnäs – en stor rikedom på uniformerade
herrar och stolta skönheter med så roffågelaktiga
fysionomier och så djerfva, strålande ögon, att de
i hög grad rättfärdigade den öfvervägande mängden af
»Ugglor» och »Hökar» bland sina anborna namn.

Helt nära mina föräldrars egendom bodde
major Bergenhjelms, med hvilka vi lefde på den
förtroligaste fot. Oaktadt majorens starkt utpräglade
adelsstolthet och min fars radikala liberalism,
rådde från ungdomen en varm vänskap mellan dem
båda. Af majorens barn var den adertonåriga
Wendla min käraste vän och vi älskade hvarandra som
systrar. Sjelf var jag mina föräldrars enda barn och
så sjelfsvåldig, så yr, så öfvermodig och sprittande
glad, som någonsin en sextonårig flicka varit.

Nu skulle jag emellertid på bal, på min första riktiga
bal, ty på Höökenbergsbalerna hade det bara varit
idel småfolk, som gudbevars intresserade mig fasligt
mycket , men nu skulle det bli helt annorlunda. Jag
skulle ha lång klädning och blommor på håret och
kanske få dansa med grefvar och baroner i stället för
skolpojkar i jackor. O, hvilka luftslott jag byggde,
höga som Babels torn och ofullbordade såsom det, –
hvad allt syntes mig underbart och förtjusande! Mina
föräldrar öfverenskommo med Bergenhjelms, att vi som
vanligt skulle utgöra ett sällskap och bo tillsammans
i staden. Så kommo funderingarne på toaletterna och
det skulle synas på dem, att vi voro våra förmögna
fäders älsklingar. Dessutom var det första gången
jag uppvisades. »Hon skall vara så fin som möjligt,
min yrhätta», sade min far och kysste min leende mun;
och min mor lät ej säga sig det två gånger.

Dels af gästerna i våra hem, dels af beställsamma
väninnor, kanske äfven från kärare läppar, hade vi
uppsnappat, att jag och Wendla kallades »Rosorna», en
benämning, hvaröfver vi voro mycket stolta. Kanhända
bidrog den till vårt val af blommor, ty vi beslöto
båda att bära rosor – hon hvita och jag röda,
liksom hade vi tänkt på att förtydliga våra namn
af röda och hvita rosen. Vi hade en mötesplats i
skogen, halfvägs mellan våra hem, nämligen ett berg
öfverväxt med murgrön. Tacksamma för all den glädje,
det skänkt oss, beslöto vi genast att begagna lefvande
murgrönsrankor. Wendlas klädning skulle bli blå,
min hvit; och dermed var ändtligen den vigtiga saken
afgjord.

Redan flera veckor förut upptog denna stora händelse
alla mina tankar och utgjorde ämnet för alla våra
samtal. Men oaktadt lifligheten i min fantasi, var
det mig omöjligt att skapa mig några specialiteter
derom. Allt var kaos, men ett ljust, lockande kaos,
hvarur det stundom uppdykade flockar af blommor och
rosenröda gazskyar, burna och bortförda på strålande
floder, hvaraf jag tyckte mig sjelf ryckas med,
uppehållen af en stark arm och begjuten med glansen
af ett par välkända blå ögon. Det föreföll mig,
som om någon ryslig katastrof, en ny syndaflod,
en jordbäfning eller något annat utomordentligt
nödvändigt måste komma och tillsluta denna himmels
portar midt för min näsa, ty att uppnå den oantastad
och på vanligt alldagligt sätt tycktes mig vara allt
för sangviniskt tänkt.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free