- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
188

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rosornas öde. Novell af Walborg.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

För hvarje dag, som förde oss närmare balen, tilltog
min spänning. Jag såg på solen om dagen – så vida
nämligen November-rusket tillät mig anställa några
observationer – och granskade den noga, för att
förvissa mig om, att ingen fara väntade mig från det
hållet, och på månen och stjernorna, när deras tid
var inne; och mitt bröst befriades från en ohygglig
tyngd, hvarje gång jag såg, att de trankilt behöllo
sina vanliga platser. Jag tycktes verkligen ingenting
hafva att frukta af himlen och jag var så van att se
mina önskningar uppfyllas i alla jordiska afseenden,
att jag ansåg mig äga makt att besegra de hinder,
som möjligen kunde vänta mig från den sidan. Till
min outsägliga glädje och förvåning gick verlden
emellertid sin sedvanliga gång, och i följd deraf
befunno vi oss den bestämda dagen, tillika med
Bergenhjelms, friska och välbehållna, på ort och
ställe.

Nu voro vi slutligen i färd med att lägga sista handen
vid vår toalett; bord och stolar öfvertäcktes med
våra nystärkta kjortlar; ask vid ask utbjöd sitt
blomstrande innehåll och papiljotterna löstes ur
de långa lockarne. Efter en faslig trängsel omkring
speglarne, stoj, skratt och letande samt ömsesidig
hjelp voro vi ändtligen färdiga och stodo der, glada
och väntansfulla, i hela glansen af vår lycka och våra
löftesrika sexton år och med hjertan, som klappade
hörbart af den fröjdfullaste oro. Hur strålande
skön föreföll mig ej Wendla med sin mjuka gestalt,
omfluten af den luftiga, ljusblå florsklädningen,
mot hvilken hennes långa, blonda lockar syntes ännu
mera guldglänsande; huru hängifvet smög ej murgrön
sina mörka löf ned på pannans snöhvita hvalf och
bland nackens flätor hvilade de hvita rosorna, så
lätt som på sefirens vingar. Dock, äfven nu lekte
det svårmodiga leendet kring hennes fina läppar och
hennes stora ögon saknade det sprittande lif, som
ända till öfvermått elektriserade min lilla mörka
varelse. Mitt korpsvarta, af naturen lockiga hår
sammanhölls med möda af murgrönsrankan, och troget
gamla vanan skymde dess sjelfsvåldiga bucklor största
delen af min panna. Mina sköna, ljusröda rosor gömde
sina halfutspruckna knoppar i mina yfviga lockar,
hvilka föllo långt ned efter skuldrorna; min vida,
hvita klädning var uppfästad vid venstra sidan med
en likadan bukett af rosor och murgrön. Wendlas hela
apparition var ostridigt skönare och hennes drägt
dyrbarast; men af en oförklarlig nyck flög ett drag
af missnöje öfver hennes ansigte och med en ovanlig
häftighet förklarade hon, att min klädning var tusen
gånger vackrare än hennes; och halft på skämt, halft
på allvar föreslog hon, att vi genast skulle byta
drägt. Men som jag godt insåg, att min mörka hy och
mina bruna ögon skulle stå sig bäst med det hvita,
försäkrade jag skrattande, att vi ej hade tid till
ombyte, såvida vi icke ville försumma första valsen,
hvilket i mitt tycke varit en oreparabel förlust,
ty redan för länge sedan hade det blifvit aftaladt,
att jag skulle dansa den med innehafvaren af de blå
ögonen, Wendlas äldste bror, Hektor. Wendla var må
hända likgiltigare för en slik förlust än jag, ty
hennes utkorade var halt, mycket halt och dansade
aldrig, hvarföre Wendla lofvat första valsen till en
annan kavaljer, men på balen fanns han likväl och
hans, bakom ett par glasögon förskansade violblå
ögon, voro ändå de stjernor, som gåfvo ljus åt hennes
glädjes himmel.

Ändtligen sutto negligéerna rätt på våra respektiva
mödrars hjessor. Herrarnes rum öppnades och min
käre fader inträdde så fin i den svarta glänsande
drägten och jemte honom major Bergenhjelm, som
icke glömt sin svärdsordensstjerna och sin i Norge
1813 förvärfvade tapperhetsmedalj. Bakom dem på
tröskeln stod Hektor i sin kadettkorporalsuniform och
gjorde förtjusta grimaser, hvilka just hade bragt
min skrattlusta till eruptionshöjd, när majoren,
efter några artiga fraser, välbehagligt strök sina
nylapiserade mustascher och med ett: »Nå, mina damer,
äro ni marschfärdiga?» bjöd min mor armen och dermed
gaf tecken till uppbrott. Min far förde majorskan,
jag lade utan betänkande min arm i Hektors, och
vid Wendlas sida gick hennes hemliga ideal, de små
Bergenhjelmarnes informator, magister Rupert, som,
oaktadt sitt för korta ben, väl var värd den ära,
som vederfors honom.

Nedkomna på gatan gjorde min mor ett oväntadt höger
om och varsnade dervid, att jag promenerade i snön
med mina hvita sidenskor. Ett allmänt ogillande blef
följden och jag ilade tillbaka för att pådraga de
glömda bottinerna. Länge sökte jag dem förgäfves under
de massor af kläder, som betäckte stolar och bord,
ifrigt biträdd af Hektor, som kommit efter. Slutligen
fann Hektor dem instoppade i mammas stora hattask,
hvaraf det vill synas, som om det ej varit vi unga
allenast, hvilka lidit af baldistraktionen. Men nu
voro de dock på och Hektor skulle just resa sig upp
från den knäböjande ställning, hvari hans hjelpsamhet
försatt honom, då ett hviskande »Hedvig! en kyss
för besväret» nådde mitt öra. Varm af brådska och
oro och sannolikt berusad af hans strålande blickar,
efterkom jag, halft omedvetet, hans önskan, hvarvid
min uppfästade klädning nedföll och insvepte oss i
skyarne af sitt hvita flor. Rodnande och outsägligt
förvirrad skyndade jag på dörren, utför trapporna;
men nedkommen på gatan spejade jag förgäfves efter
mitt sällskap, som synbarligen tröttnat att vänta
och begifvit sig förut. Stillatigande lade Hektor min
motsträfviga arm i sin och inom kort inträdde vi i de
öfverfulla afklädningsrummen, der det rådde ett sorl,
ett prat och en oreda, som kom mig ypperligt till
pass, ty utan den skulle jag ej hafva undsluppit ett
förhör som i min förvirring säkert icke utfallit till
min fördel. Nu voro fruarne så upptagna af sig sjelfva
och sina komplimanger för andra fruar, att allt annat
glömdes; och jag tackade Gud i mitt hjerta för denna
lyckliga tillfällighet. Sista vecken utslätades på de
tjocka sidenklädningarne, de breda negligébanden fingo
en vink om att hålla sig ordentliga öfver mantiljerna;
och med aktningsbjudande hållning inträdde matronorna,
och efter dem vi, i det haf af ljus, doft och
menniskohvimmel, som balsalen inneslöt. Jag hackade
tänder af alteration och i min häpenhet applicerade
jag ett nyp på Wendlas arm för att tydliggöra mina
känslor, men hvars styrka ej var så noga afmätt,
ty med en stor blick och ett spetsigt »Hedvig! sansa
dig», steg hon fram till sin mors sida och satte sig
med det samma utom kretsen af min vidare intimitet.

En stund förflöt – Gud vet huru, ty jag tog ej, eller
rättare, kunde ej taga notis derom; men jag befann
mig sittande vid mammas sida, visserligen midt på
min sköna bukett, men icke dess mindre i ett slags
relativt, ytterst välgörande lugn. Snart ljödo några
fulla toner från orkestern, hvilka inom kort svällde
ut till en brusande vals, och i samma ögonblick stod
Hektor bugande framför mig. Förd af hans starka arm
ilade jag bort i dansens böljande hvimmel, »buren
på tonernas glädtiga vågor, långt från de skymmande
qvalen, långt bort».

Kan det finnas ett nöje, som öfverväger det att sväfva
fram i lätta ringar, ombrusad af musikens lifvande
toner och knappt märkande, att man vidrör jorden! –
Det är en rörelse, som har bra starkt tycke af flygt,
och att kunna flyga måste vara outsägligt skönt.

Småningom sjönk min uppjagade inbillning, och då
jag snart fann mig omgifven af bekanta jemnåriga,
tog mitt frimodiga sinne åter ut sin fulla rätt. Jag
bestormades med uppbjudningar från höger och venster;
jag presenterades för mina föräldrars bekanta och
mottog presentationer och jag hängaf mig med hela
lifligheten af mitt lynne åt detta nya, berusande
nöje. I barnslig oerfarenhet log jag glädtigt mot en
verld, som syntes mig så rosenfärgad och som redan
vid första stegen nästan hyllade mig som drottning.

Flera gånger under aftonens lopp såg jag en herre af
utländskt utseende följa mig med sina svarta ögon och
det flög som en kall vindfläkt genom mitt sinne, när
min far slutligen nalkades med den främmande mannen
och presenterade: »Min dotter, min lilla Hedvig», på
samma gång han lät mig veta, att han, å mina vägnar,
lofvat grefve C. nästa vals. Tillbörligt besvarande
den främmandes djupa bugning, svarade jag, att jag
tyvärr redan var engagerad för nästa dans och således
måste försaka äran att dansa med herr grefven; men
min far, som såg Hektor nalkas med ett tydligt uttryck
af laglig rättighet, förstod sammanhanget och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0192.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free