Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rosornas öde. Novell af Walborg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var turen hos mig och, glädtigt slitande mig ur den
sentimentala stämning, hvari sällskapet småningom
försjunkit, slog jag leende tillsammans mina händer
och reciterade med hög röst Havamals gamla kraftiga
sats: »Från vise till dårar gör menniskors barn den
mäktiga kärleken» – »O, mitt herrskap!» ropade jag
muntert, »det måtte vara ett dystert ämne vi valt,
ty se huru tysta ni alla blifvit.» De flesta sprungo
glada upp, men Rupert och Wendla sågo sorgsna och
afsigkomna ut, och grefven gaf mig ett af dessa
flammande ögonkast, som dref mig på flykten. Med
glädje antog jag mammas förslag att garnera blanc
mangéen med körsbärssylt, och då supéen strax derefter
serverades, voro vi alla åter lika muntra och glada.
Herrarne voro i synnerhet lifvade denna afton och
under supéens fortgång aflöste den ena skålen den
andra. Slutligen fattade grefve C. sitt glas, rågadt
ända till randen, och höjande det, utbrast han:
En skål för qvinnan! hur hon än oss träder
I skiftningsrik gestalt emot på lifvets stig;
I sorg som fröjd hon bäst vårt hjerta gläder
Och sjelfva grafvens rand med ljus och blommor kläder.
Mitt hjertas högsta pris, o qvinna, egnas dig!
»Qvinnans skål! hip! hip! hip, hurra, hurra, hurra!»
ljöd det i korus från herrarnes leder. Vi klingade
och nego till höger och venster, högeligen smickrade
och förtjusta af den visade artigheten.
»Mammas skål och din, liten!» ropade min far uppspelt,
»och dessutom får gumman min, som värdinna, sjelf
tacka för skålen. Nå, Elise!» fortfor han njutande
af mammas synbara bryderi, »ser du inte att vi redan
stå här i andaktsfull väntan på hvad ske månde.»
»Hedvig», sade mamma leende, »kära Hedvig! lyfta
nu denna börda från min skuldra och låt se, att
din flitiga lilla tunga icke försummar ett så godt
tillfälle att röra på sig.»
»Oändligt gerna, lilla mamma!» svarade jag, yr och
uppsluppen, grep ett fullt glas och ställde mig
mycket högtidligt vid min fars sida, som smekande
lade sin arm omkring mig och betraktade mig med
lustiga ögon. Men väntade han att finna mig
försagd och förlägen, så hade han gjort upp räkningen
utan värden; ty mitt oförvägna sinne, lekfullt
ända till ytterlighet, skulle, utan betänkande,
kastat mig i vida farligare företag.
»Eh bien! våra herrar beundrare!» ropade jag och
höjde glaset, som jag sett herrarne göra:
Er hyllning ta’ vi välbehagligt mot;
"En masse" vi se Er gerna vid vår fot,
Men sjelfva högre upp vi hågen sträcka.
Hvar högtänkt handling, menskosnillet födt,
Hvar själ som för allt sant och ädelt glödt –
De blott ha makt vår bästa kärlek väcka.
»Bravo, Hedvig! du öfverträffar mina djerfvaste
förhoppningar!» ropade min far triumferande, i det
han vände mitt lågande ansigte emot sig och kysste
det. Brydd och förlägen, en rak motsats till mig
sjelf för några minuter sedan, drog jag hans rockslag
öfver mitt hufvud och gömde det så vid hans bröst,
derigenom undkommande den flock af menniskor, som
trängdes omkring oss. Vi återvände ändtligen till
salongen, der jag,
o under, fick en hel handtryckning af magister
Rupert, som eljest ej var mig synnerligt
bevågen, och såg Hektor göra en stor, teatralisk
armrörelse, som jag öfversatte med: »Kom
i min famn», men likväl ej efterkom. Min far
grep fiolen, magistern gick till pianot och
en sprittande vals satte fötter under gamla och
unga. Hektor mera bar än förde mig öfver golfvet,
grefven dansade med Wendla, som såg ut som
en marmorstaty gent emot hans stormande apparition,
och sjelfva mamma svängde sirligt om med farbror
Bergenhjelm, hvilken förde henne med en air,
som skulle det ha gällt en hofbal.
I Mars reste Hektor till hufvudstaden, magister
Rupert och de små Bergenhjelmarne till Upsala,
och vi blefvo ensamma qvar med »vulkanen», som vi
kallade grefven. Den sista tiden hade innerligheten
mellan Rupert och Wendla blifvit allt ögonskenligare
och majorens köld mot honom lika
så märkbar. Deremot kunde vi ej komma på det klara
med C., ty han sade oss båda saker, som voro för
mycket för att vara ingenting, och för litet för att
betyda något bestämdt. Jag grubblade ej deröfver, ty
jag tyckte allra bäst om Hektor och ansåg mig, så der
halft om halft, som hans utkorade, och dessutom var
jag för barnslig för att fästa någon vigt vid grefvens
uppförande, men Wendla skakade sorgsen sitt hufvud,
då vi talade förtroligt derom och sade: »Hedvig! du
skall få se, att han åstadkommer en olycka.»
»Och vintern gick och drifvan smalt, och det
var lust och vår», och de sjungande vågorna, de
susande vindarne lockade mig med ut på sjön och i
skogen. Sorglös ströfvade jag omkring i dal och mark
dagen lång, hoppade från sten till sten vid stranden
eller satt och lyssnade till böljornas musik och
fåglarnes qvitter. Ofta tyckte jag, att jag hörde
neckens harpa spela, då jag hade rott min lilla
båt in i tjockaste vassen, och utsträckt på toften
vaggade jag mig halfsofvande in i de öfverdådigaste
fantasier. O, hvilket lif! hvilket rus! ingen njutning
öfvergår den, att rumla ur naturens nektarpokal;
och desto mera njutningslysten, ju mera jag drack
deraf, utträngde kärleken till den alla andra små
tycken och önskningar. Det var icke endast skog och
sjö och berg och dal, som mitt giriga öga betraktade;
det var lefvande väsenden, som gingo mig till
mötes och som stodo i sympatetisk rapport med min
egen själ. När jag i månskenet såg de lätta, hvita
dimmorna stiga upp på ängen, var jag öfvertygad om,
att det var elfvorna, som dansade der nere, och
mitt hjerta klappade af stormande lust att få ila
dit och dansa med. När vågorna gingo högt och bröto
sitt fradgande skum mot skärens yttersta stenar,
tänkte jag, att jag skulle lätt urskilja hafsfruarnes
tummeldans, om jag blott vore litet närmare; och när
jag i qvällningen satt på det mosslupna kumlet under
alarne och såg ut öfver den guldskimrande viken,
trodde jag mig skönja necken ligga i de rodnande
vågorna der ute och att det var mot hans gyllne harpa,
som de sista solstrålarne glänste så präktigt. Och
spöken och andar, huru huserade de icke om i min
bråkiga hjerna! Min ofta öfvermodiga djerfhet ägde sin
förnämsta näring af min fasta öfvertygelse, att jag
öfverallt följdes af goda englar, som sågo in i mitt
hjerta och omgåfvo mig som en osynlig, mäktig vakt;
jag älskade och vände mig i gränslöst förtroende till
dessa väsenden, som jag tyckte vara ett med mig sjelf,
det vill säga ett i tankar och känslor.
Wendla åtföljde mig ofta på mina ströftåg och delade,
om icke min entusiasm, så dock min beundran för
naturen. Utsträckta på den mjuka mossan, lyssnade
vi båda till skogens vårliga talan, och afundsjukt
följde vårt öga lärkans jublande flygt i det blå –
men hände det då, som det nog rätt ofta hände – att
min själ blef för full och jag bröt ut i svallande
jubel och lof för denna dyrkade gudom, förebrådde
hon mig allvarligt detta tillbedjande af liflösa
ting. »Naturen är visst rik och skön», sade hon,
»men ju närmare vi betrakta den, desto tydligare
framstår den förgängelse, som är dess yttersta mål,
och desto bättre lära vi inse, att vi sjelfva äro
försvinnande stoft, som utom Jesu återlösning ägde
intet att åberopa inför Herran.»
Emellertid snarare retade än omvände mig dessa Wendlas
förmaningar, hvilka, liksom alla hennes religiösa
åsigter, voro raka motsatser till mina egna, och jag
brukade springa upp med lågande kinder och bedyra,
att jag alls icke ansåg mig som något stoft och
att jag var allt för ädelmodig att begagna mig af
hennes käpphäst, den välsignade återlösningen. »Jag
älskar och beundrar Kristus högt, oändligt högt»,
ifrade jag, »men icke den sargade, marterade, under
syndens börda och Guds vrede dignande, utan Kristus,
den gudomlige mästaren, som med allsmäktig inspiration
i sin idealiskt fullkomliga själ visade oss vägen
till Fadrens boningar och lärde oss att älska Gud
öfver allt och våra medmenniskor som oss sjelfva. Den
Kristus, som gaf oss budet »varen fullkomlige»,
som för ett skadelystet menniskoslägte predikade
kärlekens och fridens evangelium och som i sig sjelf
visade oss bilden af det ideal, menniskan är skapad
att arbeta sig till och ernå, den Kristus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
