Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rosornas öde. Novell af Walborg. - Allmännyttigt. - - Fläckig eller gulnad marmor - - Att skydda glas emot sönderspringning. - - För att borttaga ogräs från trädgårdsgångar - - Att tvätta kattun och musslin, utan att tryckningen skadas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beundrar jag af hela min själ, den fattar och omfattar
jag, men den med en hel verlds synder betungade är ett
mysterium, som jag aldrig skall förstå, det vet du! –
Skulle Gud, som är så oändligt god och kärleksfull, af
en enda kräfva hämd och godtgörelse för alla gjorda,
ogjorda och i görningen varande orättfärdigheter,
som ett, af Honom sjelf skapadt menniskoslägte gör
sig skyldigt till, hvad vore då Hans rättvisa? O,
det är att förtala Gud och göra honom inkonseqvent
och ... och ...» stapplade jag förskräckt för
det outsägliga uttryck af förskräckelse, som målade
sig på Wendlas bleka anlete.
»Hedvig! Hedvig! Tyst, olyckliga! Du hädar!» utbrast
hon med liflig fasa.
»Hädar, Wendla! Huru kan du kalla det hädelse,
som blott är ett undanrödjande af de moln, hvilka
ibland skymma Guds strålande anlete; och icke hädar
min själ, då den i gränslös kärlek går direkte till
Hans fadershjerta och förtroendefullt säger: Fader,
här är jag, gör med mig som Dig bäst synes.»
Merendels greps jag dock af ånger för den sorg, jag
vållat Wendla, och fick med halfva medgifvanden och
betydliga modifikationer arbeta på att få henne lugn
igen; och när det ändtligen till någon del lyckats
och jag ej kunde låta bli att till sist stå på mig med
ett: »Ja, vi få se en gång der uppe, hvem af oss som
har rätt», vände hon sitt ljufva ansigte mot den klara
blå himlen och med ett leende af hemligt förstånd
nickade hon dit upp och hviskade knappt hörbart:
»Vi få se».
Sedan Hektor och magister Rupert rest, antog
grefve C-s uppförande mot Wendla en mera speciel
karakter. Ingen som såg den uppmärksamhet, hvarmed
han omgaf henne, kunde vara okunnig om orsaken
dertill. Hennes föräldrar mottogo honom också så
ytterst förekommande, att hela trakten snart ansåg
ett parti dem emellan såsom afgjordt.
»Du blir väl grefvinna ett, tu, tre», brydde jag henne
ibland. »Ack, allranådigaste lilla nåd! Hugna mig med
äran att få binda brudkronan och brodera strumpebanden
och tillåt mig att allt framgent få nåden vara hennes
nåds ödmjukaste tjenarinna», bad jag och neg så djupt,
att jag med knapp nöd orkade upp igen.
»Grefvinna blir jag aldrig, det vet du, lilla
plågoande; men brud blir jag snart och då skall du
binda mig en rik och grönskande murgrönskrona och
ge mig alla våra rosor, dina sköna röda rosor och
mina hvita; de äro mig så kära, ty vi buro dem den
sista aftonen jag var rätt lycklig här i lifvet –
på balen, du mins, då, innan jag ännu visste, att
denne »vulkan», denne olycksalige, mörke man fanns
till i verlden.»
»Men», fortfor jag envist, »skulle det verkligen vara
dig så motbjudande att bli grefvinna. Han är rik,
högättad och skön – i vissa ögonblick åtminstone,
det måste vi medge.»
»Ja, men som Mefistofeles – dessutom vet du ju,
Hedvig, att ... att jag redan gifvit bort min kärlek,
och når den ej sitt mål på jorden – blir jag ej hans
maka, som jag älskar, nåväl! så går jag med den till
himlen och väntar der vår
förening», sade hon med oändligt svårmod, och de
långa ögonhåren hängde fulla af tårar.
»O, så du talar!» utbrast jag halfgråtande. »Hvarföre
tänker du jemt på döden och går så här och andas
’grafluft på lifvets vår’.» Lindande mina armar
öm hennes hals, förde jag henne till spegeln och
fortfor: »Se dit in och säg mig, om denna söta,
förtrollande unga dam icke är för god åt den fule
benrangelsmannen.» Höjande mig på tåspetsarne, lade
jag mitt mörka hufvud intill hennes, som i början
motsträfvigt, snart leende lutade sig intill mitt,
och öfvergående med ungdomens liflighet från allvar
till skämt, började vi glädtigt mönstra de båda
gestalter, den stora spegeln återgaf.
»Att börja med är du bra ståtligt växt! Det är ej
snällt af dig, Wendla, att så der både i lekamlig och
andlig måtto se mig öfver axeln. O, du är minsann
halfva hufvudet högre än jag. Och, ack, hvad din
panna är hög och hvit, och hvad ditt gyllne hår faller
glänsande deromkring. Dina fina bågar till ögonbryn
synas än mörkare mot pannans snö.»
»Än din egen panna då, lilla smickrerska! Är den ej
lika vacker, bara man någon gång får den glädjen att
se den fri från det här svarta otyget», sade Wendla
lifvad, gripande mina yfviga lockar och hållande dem
tillsammans öfver min hjessa. Se så, nu syns det då
ändtligen, att du också har en panna. Och hvad dina
ögonbryn beträffar, så kan väl ingenting vara mörkare
än deras fina våglinie.»
»Nå, och dina ögon då! Se huru milda och klarblå de
skimra fram under de långa ögonfransarne; och sedan
din lilla näsa, hur plastiskt ren dess form är.»
»Talar du om ögon? du som har de mörkaste, mest
sammetsbruna ögon i verlden, så mandelformiga och
stora och glänsande, att det är farligt att se på
dem. Visst är din näsa litet stor, men det försonar
dess stolta böjning ... Nej! Du har verkligen
ingenting att afundas.»
»Men så se då på min hy! Hur brun är den ej mot din,
och hur fin och nobel är ej din mun och din lilla
gropiga haka? Det är hela liljeflockar bosatta i ditt
ansigte!»
»Jag är verkligen mycket ljusare än du, men du
förlorar ej derpå, ty det är rosorna på dina kinder,
du varma, lilla yrhätta! din trotsiga purpurmun
och ditt strålande löje, som döpt dig till ’röda
rosen’. Du skall också blomstra frisk och doftande
långt sedan den stackars hvita fällt sina bleknande
blad och gömt dem i mullen!»
»Jaså, äro vi åter der igen!» utbrast jag
misslynt. ’Allons enfans de la patrie!’ och tagom en
ridtur till ’dissipationsförströelse’. Helt om!» Och
ryckande henne med mig galopperade vi ut ur kammaren
för att göra oss i ordning till ridten.
Snart stodo Kallista och Bella gnäggande framför
förstugubron. Far hjelpte oss i sadlarne och yra som
lössläppta vindar ilade våra springare med sina lätta
bördor genom den halfutslagna gamla aspalléen, medan
aftonsolen begöt den med sitt gyllne skimmer och dunet
från dess långa blomklasar flög omkring som snöflingor
och betäckte det friska gräset och den gula sandvägen.
(Forts.)
A
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
