Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Svarte Sven. Berättelse från Gustaf Wasas vistande i Dalarne af C. Georg Starbäck. 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svarte Sven.
Berättelse från Gustaf Wasas vistande i Dalarne af C. Georg Starbäck.
3.
"Den tid mannenom missgår,
så är han litet hörder."
Rimkrönikan.
En söndag något derefter var en stor skara allmoge
församlad utanför Rättviks kyrka, och på kyrkvallen
stod Gustaf Wasa och talade om den förfärliga
tilldragelsen i Stockholm, då den nye danske konungen
förrädiskt låtit halshugga rikets främsta män och
bland dem Gustafs egen fader och svåger samt huru han
behandlat den älskade Sten Stures enka och hennes
moder. Han talade vidare om den nöd och fara,
hvari riket sväfvade, huru han sjelf likt ett jagadt
villebråd måste dölja sig undan sina förföljare i
skog och mark och huru fosterlandet skulle sjunka
i en neslig träldom under Danmark, om icke nu som
fordom tappre män funnos, hvilka kunde och ville
afvärja det onda.
Den klangfulla stämman hördes vida omkring, och alla
grepos djupt af den enkla beskrifningen om hvad som
timat i Stockholm.
Mest dock tycktes flyktingens ord hafva träffat en
bonddräng, som något afsides från bonderingen stack
fram sitt hufvud bakom ett träd. Stora tårar tillrade
utför hans kinder, när han hörde rysligheterna från
hufvudstaden och när han tillika besinnade, huru tungt
de måste hvila på den unge Gustaf Eriksson, hvilken –
en flykting i villande skogen lik honom sjelf – dock
ville våga lif och blod för fosterjordens befrielse,
huru mörkt det än såg ut att föra ett sådant storverk
igenom.
Ty ingen eller högst få kände den modige herren; man
hade väl hört talas om honom och äfven sett honom
vid Sten Stures sida, men gick man längre tillbaka
och ransakade minnena, så hade alla de, hvilka buro
hans sköldemärke och vunnit någon utmärkelse, stått
på de danska konungarnes sida. Också blef böndernas
svar undvikande. De ville höra grannsocknarnes mening,
innan de kunde fatta något beslut.
Sven stod stilla och såg den herrliga
ynglingaskepnaden gå ned från vallen och bönderna
skingra sig. Sjelf gick han också bort, utan att till
en början rätt veta hvart det bar. Blott ett stod
klart för honom, att han ville våga allt för den
flyktande herren, om icke för annat, så till tack
derföre, att denne tänkt godt om honom och trott
honom på hans ärliga ansigte.
Och så vandrade han, det blef qväll och natten kom, en
nordisk vinternatt med sin praktfulla stjernehimmel,
som tyckes förebrående säga till menniskoanden:
»hvarföre klagar du öfver mörker och ensamhet? Här
finnes ljus, och den gode Guden är allestädes
närvarande!»
Ur de många tankarne, som korsade sig i Svens hufvud,
hvad han kunde och hvad han borde göra för att rädda
och hjelpa flyktingen, hvarunder allt emellan sköt
fram bilden af en ung flicka med ljusa lockar och
djupblå ögon, som också med underbar makt lockade
hans håg, – ur denna mångfald framstod det tydligt,
att för honom var blott ett att göra, nämligen att
vaka och varna. Och det var, som om han fått nya
krafter, när han fann sig kunna uträtta något. Men
ville han härutinnan verka, så måste han gå i motsatt
riktning mot den, hvartill hans hjerta drog honom. Ty
förföljarne kommo söder ifrån.
Och derföre vandrade han söder ut.
Men redan ett par dagar derefter fick han höra,
att priset på den unge Gustaf Erikssons hufvud var
fördubbladt och att konungens befallningsman på
Westerås uppsändt män till Dalarne, hvilka på hvad
sätt som helst skulle söka bemäktiga sig flyktingen. I
Gagnef såg han sjelf den myndige fogden Nils Westgöte
med ett antal knektar stadd på väg att gripa Gustaf.
Således månde den unge flyktingen vara mycket fruktad
af konungen, efter som så mycket väsen gjordes för
hans skull. Kanske skulle han, ty hvem kunde veta
det, vara mannen att träda i herr Stens fotspår, och
att då vara ett redskap till hans räddning, var något
som satte alla strängar i Svens hjerta i dallring. Ty
huru mycken råhet i seder och lefnadssätt än utmärkte
denna tid, så är det dock visst, att folket var
genomträngdt af en lefvande nationalitetskänsla,
att det ville vara ett fritt och sjelfständigt folk
och derför offra allt timligt godt.
Sven hörde fogden inhämta underrättelser om herr
Gustafs uppträdande på kyrkvallen i Rättvik och att
han derifrån begifvit sig upp åt Mora, och han såg
huru glädjen lyste i fogdens öga, då han sade:
»Godt, så skall det icke dröja, förr än vi hafva den
fågeln i buren!»
På hemliga stigar, genom skogarne och öfver de
tillfrusna vattnen lyckades det Sven att följa fogden
och komma före honom. Det var sent om en qväll,
som han gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0197.html
