- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
195

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarte Sven. Berättelse från Gustaf Wasas vistande i Dalarne af C. Georg Starbäck. 3. - En sommardag i Mariefred. E. S-dt. - Dödsdalen på Java.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Gå till Rasmus Jute!» hviskade hon, »gå till Rasmus
Jute!»

I det samma var hon försvunnen. Men Sven gick, som
hon sagt, till Rasmus Jute.

Det var en krigsman från Sten Stures dagar, som väl
kände både Sven och den flyktande Gustaf Eriksson,
hvars ridderliga och manliga väsende, när han förde
riksbaneret i slaget vid Brännkyrka, qvarlemnat i
den ädle mannens sinne ett oförgätligt minne.

»Du, Sven?» sade Rasmus med oförställd förvåning,
då Sven steg in i hans rymliga stuga, der han satt
omgifven af hustru och tjenare framför spiselelden.

Det låg ett kraftfullt och friskt skimmer öfver hela
hans väsende, och det gaf sig till känna lika mycket
i hans starka, klingande stämma, som i hans glada
och trofasta ögon.

»Det var icke i går, jag såg dig, pojke», tillade han,
»tag fram stånkan, mor, och bjud gossen en juledrick
till välkomst!»

De vänliga orden föllo som majdagg i Svens hjerta. Han
tog den framräckta ölstånkan och drack, och först
derefter sporde den hurtige Rasmus efter hans
ärende. Sven omtalade allt, och Rasmus sprang upp
från bänken och ställde sig midt framför honom med
båda armarne i sidorna.

»Nils Westgöte!» ropade han, »Nils Westgöte skulle
fånga den ädle herr Gustaf Eriksson, min salige
herres stridsbroder! ... Nej, så må jag bräcka min
arma hals, men det skall aldrig i evighet ske. Upp,
karlar, vi skola gå en julagång till fogdegården och
förkorta vägen för karlen! ... Se så, Sven, du skall
se, det skall gå som en dans!»

Och under det han talade, spände han om sig den breda
lädergördeln, tog ned det i många lyckliga strider
profvade svärdet från väggen, och steg ut ur sin
stuga. De andra karlarne voro lika flinka, och det
dröjde icke länge, förr än de voro på väg söder ut.

Men ett stycke framför dem gick Sven
för att visa vägen och tjena som spejare.

(Forts.)

En sommardag i Mariefred.



Att bo uti Mariefred
Och ha tre, fyra rum och kök,
För att en sommar slå sig ned,
Är just ett godt försök.
Ty har man här sig tagit fast,
Så ser man genast till och med
Att man bor bäst och billigast
        Uti Mariefred.

Hushyran är ej här så dyr,
Man hyresgäster här ej klår:
För hundra »krigare» man får
En våning som den står.
Du får en gårdstomt, som är fin,
Tre, fyra rum med kök och ved,
Sängkläder, möbler och porslin
        Uti Mariefred.

Grönsaker har man rundtomkring:
Man plockar sig en näfve dill
Och får, snart sagdt för ingenting,
Syperba kräftor till.
På fisk och fågel fins allsköns
Tillgång från land och segelled
Och ägg af makalösa höns
        Uti Mariefred.

Ja! hvarken fins det eller fanns
En fläck, der folk kan slå sig ned
Och må så matgodt någonstans
Som i Mariefred.
Och mången sommargäst jag vet,
Som mager kom och gick och skred,
Blef oförklarligt tjock och fet
        Uti Mariefred.

Tycks tiden här för lång ibland,
Att man liksom vill leds ihjel,
Man kan med tretton kort på hand
Förströ sin trumpna själ.
Man vinkar och man slår sig ned,
Man skickar bud och får besked:
Spelorrar finnas till och med
        Uti Mariefred.

Men längtar du från stad och torg
Till Floras sommargröna tjäll,
Du går till Wasas gamla borg
Att drömma bort en qväll.
Du toner hör, ett instruments,
Kung Eriks kanske till och med?
Nej! det är slottets Intendents
        Uti Mariefred.

Se’n kan man »sugga» se och »galt»,
Och sedan utaf slottets tolk
Bli presenterad öfverallt
För godt, historiskt folk.
Och om man tröttnar vid hvarann,
Så kan man gå tillbaka ned
Och roa sig så godt man kan
        Uti Mariefred.

Och nu är denna visan all,
Emedan allt skall ha ett slut.
Och aftonsol’n i böljans svall
Sjelf också strålat ut.
Jag hänger lyran på sin spik
Och slutar kantilenan med,
Att dagen varit minnesrik
        Uti Mariefred.

E. S-dt.

Dödsdalen på Java.



I närstående teckning för oss konstnären till ett
land, lika fruktansvärdt för sina vulkaniska
revolutioner, som intressant genom sina rika,
sällsamma växtformer. Teckningen är också väl egnad
att visa oss de karakteristiska motsatserna i dess
natur: till venster i bakgrunden fikonträdet med sin
välsignelserika mjölksaft, till höger den höga,
smärta stammen af Pohon Upas eller det javanesiska
giftträdet, som lemnar ett af de skarpaste gifter
vi känna; å ena sidan urskogen med sin kolossala
växtlighet, å den andra dessa slammvulkaner, som
utan eldsken, ofta utan föregående varning, plötsligt
bryta ut och dränka nejden i grus och svafvel.
[1]


[1] År 1822 urladdade sig berget Gelungung, dödade
11,000 menniskor och förvandlade ett område af 40
engelska qvadratmil till en ödemark. Endast dy,
kiseljord och svafvelämnen uppkastades.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0199.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free