- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
198

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förr i verlden. St-r. - Tosterup. H. A. W. L-n.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Bak’ hvarje buske hyresfritt man fick
Sitt hufvud luta, när vår sol var liden.
Ej långa böner, men en tacksam blick
Till himlen höjdes från en tufvas iden.
Till sömns man vyssjades af elfvor små,
Som dansen trådde uti stilla dalar,
Och drömmen diktade därofvanpå
Små »rendez-vous’er» under gröna alar.

Men solen snart ur östervågor går,
Och gråtögd elfvan flyktade från ängen,
Då tog man sig af spenvarm mjölk en tår,
Ty kaffe fick man då ej änn’ på sängen.
Man gjorde lustigt se’n sin toalett,
Tog blott en dusch i någon djupklar källa,
Och ibland damerna för riktig sprätt
Man kunde se’n förutan byxor gälla.

Så svann den gamla tiden stilla hän,
Aflägsnad långt från våra dagars äflan.
Vår nya tid änn’ satt vid gudars knän
Med allt sitt skryt, med all sin lumpna täflan.
Dock, huru sekler komma, sekler gå
Och bildningen sin byggnad klippfast grundar,
Till slut den gamla harmonin vi nå:
Den tid, som farit, är den tid, som stundar.

St-r.

Tosterup.



Den tröskel, som en ädel man beträdt,
Är helgad vorden, och i sekler än
Hans ord, hans verk i barnens minne lefva:
        Ur "Tasso", öfvers. af Oscar Fredrik.

Dessa Leonoras ord i Göthes Tasso innebära i sig ett
svar på den frågan, hvarföre vi så gerna vallfärda
till, så gerna dröja vid vissa platser, äfven
då dessa framför andra äga litet eller intet,
som tilltalar det yttre sinnet. Det är nämligen
de vid dem fästade minnen af fosterlandets, af
mensklighetens framstående personligheter, som
förläna dem denna tilldragningskraft. »Den tröskel,
som en ädel man beträdt, är helgad vorden.» Med
vördnad träda vi in öfver den. Stå ock gemaken tomma,
träda dock vid minnets hand fram för det inre ögat
de höga gestalterna af dem, som här för århundraden
tillbaka lefde och stredo hvardaglighetens strider,
liksom hvarje annan dödlig, men tänkte höga tankar,
närde höga känslor så, som det blifvit endast få
af oss förunnadt – tankar och känslor, som lyst och
värmt efterföljande generationer och för alla tider
skola utöfva ett förädlande inflytande.

Bland de många ställen i vårt land, hvilkas
namn framkalla minnet af för vår kulturhistoria
betydelsefulla personer, intager obestridligen
det uråldriga Tosterup i Skåne ett framstående
rum. Beläget på en hög kulle, omkring en och
en fjerdedels mil nordost om Ystad, erbjuder
det från sin öfra våning en vidsträckt utsigt. I
sydvest synas Ystads hus och tornspiror, och i söder
utbreder sig för ögat, så långt blicken når, den blå
Östersjön. Visserligen har icke naturen sjelfmant
omgifvit detta herresäte med en skönhet, som hon i
rikt mått slösat på många af dess likar, men hon
har dock villigt ställt sig till den förskönande
menniskohandens tjenst. Den närmaste omgifningen
består nämligen af enformiga slätter; men lummiga
parker och planterade lundar hafva kring den gamla
borgen kastat ett behagligt draperi af rik grönska,
och öfver trädens kronor reser sig slottets höga torn,
blickande ned öfver den omgifvande nejden och synligt
långt ut på hafvet, hvarföre det ock fordom haft en
lykta till märke för sjöfarande.

När Tosterup först grundlades, är numera ej bekant,
men man känner att samtidigt dermed en by med samma
namn lades öde. Vid Glimminge kyrkogård finnes
en runsten, rest öfver en »tapper bonde, Toste hin
Skarpe». Må hända har efter honom byn och sedan gården
fått sitt namn.

En sägen förmäler att, innan Tosterup ännu var
grundadt, skulle på det nuvarande Muncka-Tågarps
ägor hafva legat en väldig borg, kallad Wallen, som
tillhörde slägten Grim och i medlet af 1200-talet
innehades af en riddare benämd Isegrim (troligen
en sammandragning af Jens Grim). Denne, som var
en mäkta grym och öfverdådig herre, underhöll på
sin borg en mängd krigare, alla lika vilda som han
sjelf, och berättas deras antal ha varit så stort,
att, när han uppställde dem fyra man högt, kolonnen
räckte från Wallen ända till Ystads park, så att
då de första voro vid parken, ryckte de sista ut ur
slottet. Denna röfvareflock var länge
en skräck för den omgifvande nejden och utöfvade
på sina ströftåg allehanda våldsamheter och
grymheter. Efter ett dylikt ströftåg blef Isegrim
bannlyst af presten i Löderup. Uppretad häröfver
utsände han folk, som dödade presten i sjelfva kyrkan,
dit han tagit sin tillflykt, och kan man ännu i
dag å den urgamla ekdörren till Löderups kyrka se
märken efter djupa yxhugg. Till slut fick dock Isegrim
plikta för sina dåd. Drottning Margaretha Spränghäst,
sorn regerade under Erik Glippings minderårighet,
lät nämligen, då Isegrim i sitt öfvermod vägrade
att lyda hennes befallningar, intaga och i grund
förstöra Wallslottet, hvarvid Isegrim och hela hans
röfvarefölje omkommo.

Att denna sägen ej saknar historisk grund, vill
synas deraf, att, enligt gamla handlingar, slägten
Grim varit bosatt i trakten och att medlemmar af den
samma på 1400-talet skrifvit sig till Tosterup.

I äldsta tider skall detta herresäte hafva tillhört
en förnäm och mäktig slägt vid namn Mule, hvilken
omnämnes redan från Harald Hildetands tid, då bland
dennes sändebud till kejsar Carl, 794, befann sig en
Tord Mule. Men den förste med detta namn, om hvilken
man tror sig med visshet veta, att han varit ägare
till Tosterup, är Axel Eskilson Mule, som lefde
omkring 1334. Med dennes dotter gifte sig Torkel
Brahe, som 1381 deltog i Skenninge fördrag mellan
konung Albrekt och skånska adeln, och öfvergick på
så sätt egendomen till Brahe-slägten. Herr Torkel
berättas hafva varit en af Waldemar den fjerdes
förnämsta ministrar, men nödgats rymma landet för det
han dödat en förnäm man vid namn Ove. Tilldragelsen
beskrifves i en folkvisa om »huruledes Herr Ove bliver
slagen af Herr Torkild ved Ystad i Skaane». Det heter
i denna, att, då Torkel förebrådde honom att hafva
mördat hans morbror och ej gifvit bot för mordet,

        "Herr Ove stöder op Muld med foed,
        Der haver Du Bod for Morbroder god."

Torkel drog då sitt svärd, fällde Ove med ett hugg
till jorden, och red så upp till Tosterups gård.

Då han, som nyss nämdes, för detta sitt dåd måste
lemna landet, indrogos hans egendomar till kronan. Men
redan sonen Peder Brahe, hvars grafsten med dödsåret
1390 man funnit i Herrevadsklosters fordna
kyrka, lärer dock återfått Tosterup, på grund deraf,
att det var hans möderne.

I medlet af 1400-talet skref sig äfven en Jens Grim
»riddare till Tosterup». Må hända var denne en ättling
af sagans Isegrim, och skulle i så fall Grim-,
Mule- och Brahe-slägterna, allt ifrån Tosterups
grundläggning, hafva varit i besittning af denna
egendom. Vid slutet af samma århundrade var Peder
Brahes sonson, danska riksrådet och riddaren Tyge
Brahe ägare till Tosterup och fick genom giftermål med
Magdalene Krogenos äfven Knutstorp. Deras bröllop,
som stod på Bollerup år 1500, blef beryktadt för dess
prakt och öfverflöd. Kostnaderna lära motsvarat värdet
af ett helt herresäte.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0202.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free