- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
206

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Populära föredrag i naturkunnighet. I. Ljudet. An. - Förnöjsamhet. J. W. - Hos mjölnaren. Teckning af Sylvia.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

borduna, är 33, den högsta musikaliska tonens är
8,448. Alla mellan dessa gränser liggande toner delas
i 8 särskilta grupper eller så kallade oktaver. Hvar
ocli en af dessa oktaver omfattar ett visst antal
toner, som stå i ett bestämdt förhållande till
hvarandra.

illustration placeholder
Fig. 7. Klangfigurer.

Men vårt öra skulle förnimma föga af de toner,
som bildas af strängarnes svängningar, om de ej
ägde en hemlighetsfull makt att tvinga äfven andra
omgifvande föremål att deltaga i svängningen. Den
anslagna stämgaffeln, hvars ton i blotta luften
ljuder matt och karaktärslös, gifver denna ton
mycket klarare och bestämdare om man ställer
den på resonansbottnen af ett piano eller emot
fönsterrutan. Alla våra stränginstrumenter skulle
låta mycket fattiga och tomma, derest man icke gåfve
dem en resonansbotten. Strängarnes vibration
öfverflyttar sig nämligen på de tunna träskifvor hvaraf
resonansbottnen består. Denna återgifver då
samma ton, som den svängande strängen, endast
mångfaldiga gånger mer kraftig och fyllig,
emedan den företer en långt större svängande yta.

Blåsinstrumenterna hafva, som bekant,
ingen resonansbotten. Här är det genom i pipor
svängande luftpelare, som tonen frambringas, och
något behof af resonans är ej af nöden.

Sjelfva tonbildningen är dock blott en af de faktorer,
genom hvilka musiken utöfvar sin makt
öfver menniskan. Den andra ännu väsendtligare är
den till en del i de enskilta instrumenternas
material grundade egendomligheten i deras
klangverkan, hvilken musikern sammanfattar
under benämningen klangfärg. I dessa båda
momenter ligga de egentliga stöden för musikens välde
öfver menniskans sinne – det är de medel, hvarigenom
den snillrike musikern vet att tala lika väl till
det af fröjd sprittande hjertat, som han i vemodets
tårar löser den gnagande sorgen.

An.

Förnöjsamhet.



Hvi äflas efter gods och guld? –
Fick jag ej nog ändå,
Som helsa fått af himlen huld,
Ett sinne gladt också?
Med dessa gåfvor nöjd och säll
Min sång jag sjunger morgon, qväll.

Hvad skatter hopade jag fann
Hos mången, öfvernog!
Men lifvets fröjd ej kände han,
Bort långsamt timmen drog:
Den mycket har, mer söker ut,
Och trånaden ta’r aldrig slut.

Vår jord, det sägs, är »jemrens dal»; –
Mig syn’s hon dock så skön:
För en och hvar fins fröjders tal,
För mödan någon lön,
Hvar liten mask i nyfödd vår,
Hvar fågel gläds, som han förmår.

Att glädja oss, se skog, se fält
I herrlig färgprakt står!
Hör, vingad sångkör sjunger snällt
Och svar af eko får!
»Upp», qvittrar lärkan, »gläd dig nu!» –
Och näktergalen: »lullilu».

Och när de komma, sol och vår,
Strös guld i dalen ner;
När jorden blomstersmyckad står,
När mognadt ax jag ser,
Då tänker jag: så skönt, så stort,
För min skull skapar’n har det gjort.

En tacksam blick jag riktar då
Mot höjden, full af mod:
Det fins för stora, som för små,
Likväl en fader god;
Och derför nöjd och hoppfull jag
Vill lefva fram min lefnads dag.

J. W.

Hos mjölnaren.



Teckning af Sylvia.

Det var en Augustiqväll. Skira, hvita skyar
hängde öfver månen, som hastigt sken fram,
och dallrande strålar fyllde luften, gungade på
bladmassorna, hvilka vexlade i klaraste ljus och
hemlighetsfullaste dunkel och föll öfver vattnet
som en bred silfverstrimma. Rundt omkring nejden var
stilla och tyst. Här och der susade det sakta till
och vinden for långsamt öfver kullar och fält samt
förde i släptåg balsamiska dofter.

»Det kommer från resedan i trädgården», tänkte
Else och drog några djupa andedrag, der hon stod på
förstuguqvisten och såg utåt. Huru ofta hade hon
icke stått så der och skådat bort öfver nejden! Den
smala ån, som svängde förbi gafvelfönstret, vassen,
som vid hvart luftdrag vinkade och böjde på sig,
hvartenda nytt skott, som sköt ut från
det gamla pilträdet der borta – allt kände hon så väl
till, och qvarnen tätt framför – så länge hon mindes
tillbaka sken den så der rödmålad – ja, Jöns Larsson,
husbonden, han kunde rent icke lida annat än det
prydliga: i detta, som i allting, ville han blott se
det som var fint och putsadt; nå, han var ju rik nog
dertill – ja, ja, ingen visste detta bättre än Jöns
Larsson, han hade i all sin dar haft höga tankar. Och
Else suckade samt stirrade på qvarnen, hvars vingar
stodo stilla; men om de också farit åstad och jagat
hvarandra huru fort och ursinnigt som helst, så skulle
de likväl aldrig nå hvarandra – hvar för sig skulle
de löpa sin kretsgång på samma enformiga sätt, ända
tills stormen kanske en vacker dag bräckte någon af
dem. – Men hvad i all verlden tänkte hon på, kunde
hon stå och gråta öfver en gammal qvarn!


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0210.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free