Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hos mjölnaren. Teckning af Sylvia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Else kände sig skamfull, och så sprang hon ut
i trädgården och bort till ett äpleträd. Hon
tänkte derunder på den första qväll hon kom till
Mjölnare-gården, dit mor Elna hade tagit henne för
att fostras upp. Just ett sådant månsken hade det
varit, och under det här trädet hade hon då stått,
och Jöns hade hängt uppe på en gren samt plockat
äplen åt henne, men hans mor hade ryckt frukten
från honom och lofvat honom stryk, för att han
spräckt sina byxor. Else drog på munnen åt det
gamla minnet, men blef strax allvarlig igen – ja,
nu låg mor Elna under mullen, Jöns var husbonden
och hon sjelf en tjenstpiga – och hon frågade sig
sjelf med bitterhet: huru mycket skall en tjenare
tåla af sin herre? Hade hon icke vakat öfver honom
och försökt att gå till mötes alla hans önskningar
under den svåra febersjukdom han nyss utstått, och
ändå hade han blott för ett par timmar sedan med ett
visst öfvermod sagt åt henne: »Du vårdade mor väl,
nå ja, det var ditt bästa råd, men den gamla ligger
der nu. Om jag också fallit bort, hvar skulle du då
tagit vägen?» – »Och j tror att jag tänkt på detta
och derföre gjort hvad jag kunnat?» hade hon svarat.
Han teg, men hon läste i hans halft bortvända ansigte,
att han trodde hennes omvårdnad vara föranledd af
egennyttiga skäl; då pressades hennes bröst samman
och hon tillade hårdt och häftigt: »Om denna dörr
hade blifvit stängd för mig, så hade en annan öppnats
... jag är frisk och stark och för den, som vill
arbeta, finnes alltid ett brödstycke.» – »Stursk
kan du alltid vara, det vet man af gammalt», svarade
han likgiltigt, utan att se bort till henne, och så
hade hon gått bort till sina sysslor igen. Derunder
tänkte hon på den långa tid hon varit der i huset –
vänliga ord hade man der just icke öst öfver henne
– huru ofta hade icke den barska fostermodern sagt
åt henne att hon var den otacksammaste, listigaste
och egennyttigaste af alla skapade varelser; under
åratal hade hon upprepat ungefärligen samma ord och
det var just underligt, att hon icke också skrek dem
fram under mullen; men under lifstiden hade hon sagt
dem så länge, tills Jöns alldeles icke låtsade som om
han visste att Else fanns till, och ändå ... nå ja,
nog kom hon ihåg det året hon stod på kyrkogolfvet
och bekände sin tro – en så blid och solig vårtid
hade sedan aldrig funnits och Jöns hade då sagt:
»det finnes ingen tös, som har så röda kinder, så
blåa ögon och så hvita tänder som du, Else!»
Och flickan stod under trädet och tänkte på allt det
framfarna, hon hade höjt sig på tåspetsarne och såg
bort till gafvelfönstret, derifrån ett ljussken föll
långt utåt och bröt sig mot månstrålarne, som blåbleka
skimrade öfver gräsmattan, hvilken var marmorerad
af skuggorna från träden. Det upplysta rummet låg
som öppet framför henne och hon kunde se in i hvar
enda vinkel och vrå. Der, på pinnsoffan, med de lösa,
stoppade dynorna, satt Jöns Larsson, han var mycket
blek och stödde sitt hufvud mot handen.
Den stora bandhunden skällde, men flickan gaf ej
akt derpå. Då öppnades dörren till den upplysta
kammaren och i den stod nu Bengt Nilsson, den rike
hemmansägaren. Han hade ofta under den tid sjukdom
och sorg herrskat der i huset tittat in, för att höra
huru det stod till, och deltagande hade han alltid
varit samt ständigt talat om sin hustru, som han
för öfver ett år sedan förlorat, och huru ogörligt
det var för honom att se sina små barn till godo,
när han oupphörligt måste vara ute med arbetsfolket
på marken.
Else stod nu och såg huru de båda männen tagit plats
på soffan, då efter ett kort samtalande husbonden
reste sig upp och gick mot dörren. Flickan ilade nu
ur trädgården och mötte Jöns Larsson på förstugubron.
»Bengt Nilsson vill tala med dig», sade han, »jag
kan förstå du varit betänkt på allt och att du i tid
sökt dig tjenst i hans hus ... nå, lycka till!»
och han följde henne skrattande in.
»Har j kommit för att säga att jag sökt tjenst
hos er?» sade flickan, som blossande röd stod midt
på golfvet, medan hennes ena hand famlade efter
förklädesbandet.
»Jag förstår inte att j så kunnat fatta mina ord,
Jöns Larsson», sade hemmansägaren, som smått förlägen
rest sig upp. »Jag talade, då jag kom, visserligen om
att jag för mina barn behöfde en god tillsyn, och att
jag inte visste någon, som bättre passade att sköta
hus och hem än Else, men det var inte som tjenare
jag tänkte, utan ... nej, stanna gerna inne, Jöns
Larsson, j kan gerna höra hvad jag ämnar säga. Ja,
det är öfver år och dag sedan hustru min dog, det
är minsann inte så godt att vara ensam, jag kan rent
inte berga mig med barnen ...»
Bengt Nilsson gjorde en liten paus, han hade fattat
flickans hand och hon följde honom fram till soffan,
ungefärligen med samma rörelse som om hon gått i
sömnen, och nu satte hon sig ned midt emellan de båda
männen.
»Jag vill derföre fråga Else», fortfor hemmansägaren,
»inte för att jag ej kunde få hvem som helst om
jag ville ... jag har tjugu kor, två par oxar och
sex hästar på stallet och öfver hundra tunnland jord
... således kunde jag godt få hvilken hemmansdotter
som helst och mången skall kanske slå mig i näsan
att jag inte bryr mig om att göra det heller, men
som jag inte vet någon likare än Else, så ... ja, man
känner naturligtvis sjelf bäst hvilken sko som passar
eller klämmer och derföre, svara mig nu uppriktigt,
vill Else bli min hustru och mor till mina barn?»
Det låg en viss tillfredsställelse i flickans
ansigte. Hon skulle ej varit qvinna, om hon ej känt
sig smickrad af ett anbud, som, han hade rätt deri,
de flesta hemmansdöttrar ej skulle afslagit; men nu
eller aldrig skulle hon visa Jöns Larsson att hon
icke var egennyttig och sedan skulle hon draga ut
i den vida verlden, hvarthän var henne likgiltigt,
hon kände blott att hon måste bort,
»J har rätt, Bengt Nilsson, j är rik, och menniskor
skulle näskasta er om j gjorde en så stor dumhet,
som att gifta er med mig. Den sko, som j trodde passa,
skulle snart klämma er ... onda ord göra sår och det
fins ingen hud så tjock, att den icke en gång skafvcs
sönder af dem.»
Bengt Nilsson satt alldeles förstummad – han hade
visserligen bedt Else svara uppriktigt, men att ett
svar kunde utfalla nekande till ett så präktigt
giftermålsförslag, detta var mera än han till en
början kunde fatta. Han vände sig till Jöns Larsson,
för att be honom tala förnuft med flickan, men Jöns
syntes honom den qvällen icke ha vettet på rätta
stället; ty han talade blott några osammanhängande
ord, hvarpå han plötsligen gick ur kammaren, då Else
på det vänligaste och bestämdaste åter afslog hans
välmenande anbud och friaren aflägsnade sig smått
harmsen och flat samt inom sig svärande på att det var
en stor dumhet att fria innan han först hört sig för.
Ute på förstuguqvisten möttes åter Jöns Larsson och
Else. Flickan stannade då framför honom:
»Jag märker nog att jag är öfverflödig här», sade
hon; »men vi hade ju i godo kunnat uppgöra den saken
med hvarandra. I många år har j varit vresig och
underlig mot mig och jag har burit det, derföre att
det var här jag fick ett hem den stund jag var utan
far och mor ... jag har en gång förut sagt i dag:
den som vill arbeta får också ett brödstycke ... här
i huset söker jag inte längre att få det. J är mig
nu qvitt, Jöns Larsson.»
»Else», sade den unge mannen, som fattat hennes
båda händer, »må Gud förlåta mig, jag vet nu
att jag gjort dig stor orätt. Misstänksamheten
har legat som fjäll på mina ögon, men jag ser nu
klart ... jag vet inte hvarifrån jag fick alla
svarta tankar. Tack emellertid, Else, för alla
handräckningar och tjenster, som du gjort emot mor och
mig! ... stackars mor ... vet du jag fruktar att
hon märkte att ...» Han afbröt sig sjelf och tillade:
»Ja, derföre var det.»
Han teg nu, släppte hennes händer och vände sig
bort.
»Jag är glad att vi då skiljas som vänner, Jöns
Larsson», sade flickan, som en stund kanske lyssnat
efter ord, som uteblefvo.
»Nej, Else, du får inte gå och med dig all min
glädje. Du sade nyss; ’onda ord göra sår och det fins
ingen hud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
