Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Hök och dufva. Zéro.
- Ur Chateaubriands Atala. Af Emil von Qvanten. VII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stugan är gammal, ser onkel, men säker,
Ramlar ej som våra nyare hus;
Dufvan på gafveln i solen sig steker,
Fruktande höken skall komma burdus.
Men, hvilken glädje, fast hyddan är ringa.
Se, hvilka lustiga, knubbiga små,
Hur öfver stockar och stenar de springa,
Der hök och dufva de leka också.
Hör deras skrik! Ingen kantor kan äga
Maken till ljud i sin gällaste ton.
Nej, det är säkert, hvad än man må säga,
Men musikalisk, det är vår nation.
Maken till dufvor, så skinande feta,
Som der vid knuten med murknande syll’n,
Vet ni, min nådiga, dem får man leta,
Om ej de finnas uti Östergylln.
Varligt kring boet nu smyger sig höken;
Vackraste dufvan han narrade ut.
Åh, hvilken jagt! Men hvad tror ni, min fröken?
Jag tror, den skalken dock segrar till slut.
Fast, sådan skälmaktig dufva, kan hända,
Konsten hon lärt sig af någon tumlett;
Svänger hon hastigt, så kan det ju hända,
Hökungen tumlar på näsan helt lätt.
Tant tycks så djupsinnigt leken betrakta;
Skulle hon tänka, precis som jag tror:
Bråkigt blir bygdens små dufvor att vakta,
När den der hökungen en gång blir stor.
Zéro.
Ur Chateaubriands Atala.
Af Emil von Qvanten.
VII.
Vi skådade nu tjugusjunde soluppgången efter vår flykt
ur lägret. Eldmånaden [1] hade begynt sitt lopp. Luften
kändes tryckande; allt bebådade ett annalkande
oväder. Vid den timme, då indianernas qvinnor upphänga
sina arbetsredskap på säfvenbomträdets grenar och
papegojorna draga sig undan i cypressernas gömmor,
började himlen att betäckas med moln. Ödemarkens
röster dogo småningom bort. En dödsstillhet utbredde
sig öfverallt; icke ett blad, icke ett grässtrå
rörde sig. Plötsligt dånade åskan på afstånd, och
ett mångdubbladt återljud framrullade hotande och
högtidligt genom rymden.
Vi befunno oss i ett sumpland.
Af fruktan att blifva
öfversvämmade, när ovädret bröte löst, skyndade vi
att uppnå närmaste skogskulle. Vi framskredo med möda
under hvalf af smilax [2], mellan vindrufsrankor,
indigoplantor, faseoler och otaliga andra kläng-
och krypväxter, hvilka omsnärjde oss såsom ett segt
nät. Den dyiga marken gungade under våra fötter,
och vid hvarje steg hotade någon bottenlös pöl att
uppsluka oss. Vämjeliga insekter och jättestora
läderlappar uppflögö rundt omkring och nästan
förblindade oss. Ljud af skallerormar hördes från
olika håll. Våra bröst arbetade tungt af ansträngning
och bäfvan.
Emellertid inbryter ett förfärande mörker. Den
Store Anden sveper berg och kullar i tjocka moln,
som intränga äfven bland trädens massor. Det ljungar,
orkanen stormar fram, träden böjas, molnen öppnas med
dån på dån, och genom deras remnor se vi brinnande
omgifningar. Åskan har antändt skogarne! Branden
utbreder sig såsom flygande lockar af eld. Gnistor
och rökpelare belägra skyn, som spyr tillbaka flammor
mot jorden. Skaror af bufflar, rådjur, björnar,
jaguarer, alla om hvarandra, störta förbi oss i
vild flykt. Djurens ängsliga tjut, orkanens rytande,
trädens suckan, brandens frusande och åskans upprepade
brak bilda tillhopa ett rysligt virrvarr af ljud,
hvartill kommer bruset af regnet, som börjar nedstörta
i strömmar.
I detta ögonblick, den Store Anden vet det! såg jag
endast Atala, tänkte jag blott på henne! Jag hade
ändtligen lyckats förskaffa oss lä under den krokiga
stammen af en väldig hängbjörk. Der satt jag, med
Atala i min famn. Utan att vexla ett ord, lyssnade vi
till ovädret. Under den häftiga vandringen hade Atala
förlorat sin fotbeklädnad. Jag värmde hennes små,
nakna fötter mellan mina händer. Oförmodadt märkte
jag, att hon snyftade. Tårar från hennes ögon fuktade
mitt bröst.
O Atala, bad jag, dölj ingenting för mig! Det käns
så ljuft när en vän blickar in i ens själ. Yppa den
hemlighet,
som trycker dig! Kanske begråter du din hembygd,
palmernas land, som vi hafva lemnat?
Hvarföre, svarade hon, skulle jag begråta den bygd
du menar? Min moder är död och min fader var icke
från palmernas land!
Huru, återtog jag med yttersta förvåning, är icke
höfdingen Simaghan dina dagars upphof?
Atala berättade följande:
Innan min moder medförde åt krigaren Simaghan en rik
hemgift af ston, bufflar, ekollonolja och bäfverskinn,
hade hon känt en man med hvit hud. Likväl stänkte min
moders moder vatten i hennes ansigte och tvang henne
att gifta sig med den mäktige Simaghan, hvilken ärades
af folket som en ande. Men min moder sade åt sin nye
gemål: Jag skall snart blifva mor, döda mig! Simaghan
svarade ädelmodigt: Den Store Anden vill icke att
jag begår en sådan gerning; jag skall hvarken döda
eller stympa dig, derföre att du varit uppriktig! –
Jag såg dagen vid den tid på året då flyttfågeln
öfvergifver risfälten. Jag växte småningom upp till
en stor flicka, dristig som en spaniorska, vild som
en indianska. Min moder uppfostrade mig till kristen,
på det att hennes och min faders Gud äfven skulle bli
min. Slutligen öfvervanns hon af kärlekens sorg. Hon
nedsteg i den lilla med hudar klädda boning, från
hvilken man aldrig återvänder.
Och hvem är din fader? frågade jag. Huru kallas han
af menniskorna på jorden och hvilket är hans namn
ibland andarne?
Atala svarade: Jag har aldrig tvått min faders
fötter. Jag vet endast, att han bodde tillsammans
med sin syster i Saint Augustin, och att han lefde
ogift. Filip var hans namn bland englarne; menniskorna
kallade honom Lopez.
Vid dessa ord utstötte jag ett skri, som blandade
sig i orkanens dån. Förfärad, frågade Atala mig
om orsaken dertill. Jag berättade för henne min
lefnads historia, om min faders strid och död, om
min flykt undan våra fiender, huru jag blef i Saint
Augustin ädelmodigt upptagen af en kristen man,
och att denne man var ingen annan än Filip Lopez;
Atalas fader. Hon delade min hänryckning vid denna
underrättelse. Jag tryckte henne till mitt bröst och
utbrast under snyftningar:
Dotter af min välgörare, barn af hans kärlek! Finner
du då icke att vi äro på förhand bestämda för
hvarandra? Ser du icke brudfacklorna flamma rundt
omkring oss – en ståt värdig vår kärlek och våra
olyckor! O, min brud, min maka inför ödemarkens,
inför åskans andar, inför den Evige i himlen!
I detta ögonblick genomskärs det omgifvande dunklet
af en blixt, som, åtföljd af en förfärlig knall,
uppfyller skogen
[1] Juli.
[2] Ett örtslägte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0214.html
