- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
211

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Chateaubriands Atala. Af Emil von Qvanten. VII. - Ett Djurgårdsparti. C. H. R.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med ljus och svafvel och splittrar ett träd vid våra
fötter. Vi fly! O, underverk! Genom stillheten,
som plötsligt inträffar, höra vi klangen af en
klocka! Huru sällsamt, en klocka som ringer midt
i urskogen! Nu höra vi hundskall på något afstånd,
det närmar sig, snart hörs ett prassel mellan snåren
och en stor lurfvig hund rusar fram med hviftande
svans. Han följes i spåren af en gammal, högväxt man,
med en staf i ena handen och i den andra en lykta,
från hvilken sprides ett svagt men vänligt skimmer
bland trädens skuggor.

Himlen vare lofvad! yttrar den gamle när han blir oss
varse. Jag har redan länge sökt er. Vår hund
uppvädrade er strax vid orkanens början. Han har fört
mig hit. Gode Gud, hvad de stackars barnen måste ha
slitit ondt! Se här en björnhud, som jag tagit med
mig. Den skall du, unga flicka, svepa omkring dig. Och
här har jag litet stärkande vin i kalebassen. Herren
vare prisad i alla hans verk! Hans barmhertighet är
stor och hans godhet utan ända!

Under det han så talade, betraktade han oss med
fromma, lugna blickar. Ett långt hvitt skägg flöt
ned på hans bröst. Hans ansigte var blekt och
magert. Uttrycket deri talade om många själens sår,
som blifvit läkta genom dygd och kärlek. Från hans
hals nedhängde ett snöre, vid hvilket var bunden
en bok; vid hans lifbälte var fästadt ett radband,
med kulor och ett litet kors af trä. Vi kunde icke
misstaga oss på hans lefnads kall. Han var en af
dessa kristna missionärer, som kommit från andra sidan
oceanen, för att omvända oss indianer till en annan
religion.

Atala föll till hans fötter och sade: Bönens herre,
jag är kristen! Det är himlen som sändt dig, för
att rädda mig.

Min dotter, svarade den gamle, i det han upplyftade
henne, vi ringa vanligen i missionshusets klocka
nattetid och under
oväder, för att vägleda främlingar till oss. Vi
göra som våra bröder på Alperna och på Libanon. Vi
hafva inöfvat våra hundar att uppsöka i nöd stadda
vilsekomne, och vi ledsaga dem sedan hem till oss.

Jag kunde knappast fatta så mycken barmhertighet.

Gamle man, utropade jag, huru behjertad är ej du,
som icke fruktar åskan!

Gubben log stilla. Han svarade: Frukta för eget lif,
då andra äro stadda i fara, vore ovärdigt en Kristi
tjenare.

Men vet, invände jag, att icke jag är en kristen!

Han höjde blicken mot himlen. Jesus Kristus,
svarade han, har icke sagt: mitt blod skall rentvå
denne, men icke den der! Han har dött för judar och
hedningar och ser i alla menniskor endast syskon
och olycklige. Mina kära barn, fortfor den gamle med
mild stämma, jag handleder i dessa skogar en liten
hjord af edra vilda bröder. Min grotta ligger nära
till i berget. Kommen att värma er hos mig! I skolen
icke finna många lifvets beqvämligheter, men dock en
tillflykt undan ödemarkens fasor. Det gifves mången,
som saknar en sådan!

Det fins menniskor, hvilkas väsende är så rent, så
högtidligt lugnt, att man icke kan närma sig dem,
utan att sjelf erfara den frid, som råder i deras
hjertan. En sådan man hade vi påträffat i fader
Aubry. Detta var den fromme eremitens namn. Allt
efter som han talade kände jag min själs storm
stillas. Ja, det var till och med som om naturens
vilda uppror lade sig vid hans uppträdande. Molnen
skingrades snart så pass mycket, att vi vågade
lemna skogen och begynna klättra uppför ett högt
berg. Hunden gick främst och bar den utsläckta lyktan
i sin mun. Jag höll Atalas hand i min, och sålunda
följde vi eremiten.

Ett Djurgårdsparti.



Det står icke hvar och en fritt att efter eget tycke
och smak uppgöra sitt program för sommarens färder:
att välja mellan Avasaxa och Vesuvius, mellan norska
fjällen och Righi, mellan Rhen och Donau. Det är
icke allom beskärdt att för helsans vårdande eller
återställande få göra en tur till Carlsbad eller
Kissingen, nej icke ens så långt som ned till
Ronneby, vårt lilla Schweiz för oss, för hvilket
en ny lysande tillvaro öppnat sig efter den för tio
år sedan köpingen öfvergångna branden. Mången är af
pligten eller omständigheterna dömd att tillbringa
både sommar och vinter i »det glada Stockholm» och
finner sig sålunda för sina utflygter under den vackra
årstiden inskränkt till hufvudstadens omnejd.

Man har dock icke skäl att för den skull så
synnerligen djupt beklaga dessa stockholmsbor för hela
året. Det är så mycket, utom vanan, som fäster dem vid
deras älskade stad. Man har hört omtalas denne inbitne
stockholmare, som, när han på sin läkares tillstyrkan
skulle fara ut till landet för att stärka sig genom
inandandet af den friska luften derstädes, åkte
ut genom den ena tullen och omedelbart derpå körde
in igen genom den andra, vid återkomsten till sin
trefliga bostad vid den och den gatan tre trappor upp
in på gården förklarande för sin förvånade värdinna
att han omöjligt kunde förlika sig med landsbygden:
»det var för mycket grönt der ute.»

I allmänhet är stockholmaren dock icke någon fiende
till landet och dess grönska: kan han icke komma dit
ut, så låter han föra det in till sig; se löfmarknaden
dagarna före midsommar! För öfrigt gör han, i fall
han icke bor på sommarnöje i någon vacker trakt i
hufvudstadens grannskap, under sommarens lopp sina
små turer till Haga, till Carlberg, till Ulriksdal,
till Drottningholm, till Waxholm, till Södertelge,
ja till och med till Upsala, men först och sist till –
Djurgården.

Ehuru, såsom svensk, i allmänhet benägen att ringakta
och underskatta sitt eget, gör stockholmaren dock
denna herrliga park rättvisa. Han hör och upprepar
med patriotisk stolthet att hvarken Boulognerskogen
vid Paris eller Pratern
i Wien kunna jemföras med Stockholms Djurgård. Han
ledsnar aldrig på dess angenäma promenader, med
deras skiftande utsigter af en ömsom odlad, ömsom
vild natur, berg och dalar, trädgårdsanläggningar
och skogsdungar, blomsterparterrer och gräsmattor,
sommarpalatser och villor, det hela behagfullt
omslutet af Saltsjöns och Brunnsvikens i solskenet
glittrande blåa gördel.

Hvarje skogsbacke framställer en leende familjetafla;
i Friesens park mötas de dansandes långa vågiga
linier vid musiken af en skorrande fiol, under det
att de små syfröknarna springa andan ur halsen på
sig i »Sista paret ut», och »Udden går och sofver»
lallad till sömns af hundra jungfruliga röster; uppe i
Tivoli utföra tvenne orkestrar af bleckinstrumenter,
placerade på tio stegs afstånd ifrån hvarandra,
samtidigt hvar sitt stycke, medan karusellpassagerarne
trängas om platserna och kullor och tjenstedrängar
muntert svänga om på dansbanan; nere på slätten
blanda sig harpans toner med positivets, och de
sorgliga stanserna om det sexdubbla mordet i Östannor
öfverröstas litet emellan af skrattsalvorna vid
Kasperles muntra repliker.

Trött af vandringen och belåten med hvad han sett af
folklifvet styr vår stockholmare slutligen, om han
anser sig tillhöra eller vill vara tillsammans med
»de så kallade bättre», – i fall han icke omedelbart
efter landstigningen vid Alkärret eller Allmänna
gränd begifvit sig dit – till det ställe, som utgör
det egentliga målet för hans Djurgårdsfärd, och der
han alltid förr eller sednare måste hamna. Vi behöfva
säkerligen icke säga att det är Hasselbacken.

En liten landtfröken blef af sina stockholmska vänner
införd på detta förtjusande ställe. Efter att ha
gjort en öfverblick öfver de nätta parkanläggningarna
och den vackra, välklädda lefvande omgifningen,
satt hon några minuter med tankfullt utseende och
lyssnade till musiken, en af Offenbachs berusande
melodier, i hvilken fåglarnas qvitter glädtigt
utfyllde kadenserna med löpningar som icke ingått
i kompositörens partitur, men som icke voro mindre
qvicka och anslående för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0215.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free