Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett Djurgårdsparti. C. H. R.
- Bilder från Europas hufvudstäder. I. Wien. A.-E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
solen ler, och de resandes skaror skynda hit, göra
sig ögonblickligt hemmastadda och tycka som vi andra
att »här är oss godt att vara».
I pittoresk motsats till det moderna Hasselbacken
ligger, mellan skjulen och planken på andra sidan
om landsvägen, det af Bellman ofta besjungna Gröna
Lund, med sina underliga utsprång, balkonger och
gafveltrappor till det yttre i hufvudsakligen samma
skick som för hundra år sedan, men till det inre
mycket förfallet. Egendomen, som är belägen inom
qvarteret Trädgården i Djurgårdsstaden, består af två
rödfärgade trärucklen med mellanliggande trädgård,
den sednare för närvarande i ödesmål. Den äldsta
af byggnaderna, i en sednare tid Mjölnargården
kallad, var det egentliga traktörsstället. Den
andra byggnaden, som uppgifves vara uppförd efter
1736, har lidit mindre af tidens åverkan än den
förutnämda. Dess balkongförsedda framsida vetter åt
Djurgårdsslätten och synes från Hasselbacken, från hvilken
Gröna Lund fordom endast var skildt genom en
gärdesgård. Inom den ifrågavarande byggnaden bedrefs
äfven värdshusrörelse, egentligen för förnämligare
gäster, och den svassande skildring af Orientens
herrligheter, som förekommer i Fredmans epistel
till de nybyggare på Gröna Lund, tros ha haft
afseende på ställets prydliga inredning för dess fina
kunder, bland hvilka traditionen utom Bellman nämner
Schröderheim, Badin och Gustaf den tredje. Här funnos
de ypperliga väggmålningarna af Hoffbro, här stod den
berömda bal, som besjunges i Fredmans epistel n:o 62 ...
De äro förbi, dessa festdagar, och ingen
skulle föreställa sig att de otalta båda
trärucklena på sin tid varit ett af de förnämsta
samlingsställena för det glada Stockholm som
gått. Men så är det: allt förvandlas, allt går
omkull. Andra tider, andra förlustelseställen.
C. H. R.
Bilder från Europas hufvudstäder.
I.
Wien.
Då vi i den serie af bilder från Europas hufvudstäder,
som det är vår afsigt att meddela våra läsare,
börja med Österrikes hufvudstad, sker detta icke
derföre, att Wien hvarken är den äldsta eller den
största eller kanske den intressantaste eller den
anmärkningsvärdaste af Europas hufvudstäder, utan
helt enkelt derföre, såsom lätt kan förstås, att denna
stad för närvarande utgör det förnämsta och gemensamma
föremålet för den bildade verldens uppmärksamhet.
Och det är en glädjande anledning, som nu ådrager Wien
denna uppmärksamhet. Nejden vid Donau, der denna stad
breder ut sin brokiga profkarta af glänsande palatser,
torg, boulevarder och andra anläggningar, har ofta
varit skådeplatsen för olika folkslags eller nationers
strider – blodiga, förfärliga strider, skamfläckar för
den historia, som skall vara mensklighetens. Namnen
Lobau, Wagram, Essling m. fl. bära derom vittne. I
år utkämpas der en annan strid, en strid utan blod,
utan nöd, utan tårar, utan elände, en strid, i hvilken
jordens alla civiliserade folk deltaga, till hvilken
de dragit med gladt mod och från hvilken de återvända
medförande rika byten. Verldsutställningen, denna
stora visare på civilisationens ur, gifver sålunda
för närvarande, derom kunna väl alla komma öfverens,
en helt annan och större och djupare betydelse åt
Wien, än det hittills haft.
Förut kände man här Wien endast som »den glada staden
vid den sköna, blå Donau». För oss nordbor var det
en främmande stad. Paris, dit vår smaks traditioner
locka oss, Rom, dit vår bildnings rottrådar leda
oss, London, dit sympatierna för den menskliga
sträfsamheten ofta styra vår färd, kände vi bättre,
mycket bättre, än Wien. Berlin har man hufvudsakligen
känt som en temmeligen odräglig genomfartsort, om
hvilken man ej ansett sig skyldig taga närmare notis,
och längre än till Dresden, eller, som är nästan det
samma, till det s. k. Sachsiska Schweiz har man ej
ställt sin färd åt detta håll. Att fördjupa sig i
Böhmens skogstrakter, dertill hafva inga särskilta
lockelser föranledt, emedan man antingen ej känt
hvilka herrliga trakter finnas der bortom, eller,
om man än känt detta, man ej velat längre öster ut.
Alla tankar, som fylla vår håg, gå i solens riktning
– vester hän. Att vända sig mot öster förefaller
ungefär som att blicka tillbaka på en väg, som man
med stor möda och många besvärligheter tillryggalagt
och en gång väl kommit ifrån. Det är, som att vända
sig från klarheten till den dimmiga natten. Vår
kulturs alla strömningar gå ljusets väg vester ut,
alla dess finger peka dit, och mot aftonrodnaden,
purpuromhänget kring solens bädd, flyga våra tankar
medvetet eller omedvetet, med längtan sökande den
verld, af hvars morgongryning vår aftonrodnad är
ett återsken eller endast en skugga – den verld,
om hvilken man vet att »det är morgon der, då det är
afton här».
Detta allmänna förhållande förklarar kanske den
ringa kännedomen om Österrikes hufvudstad och öfver
hufvud om länderna öster ut samt det ringa intresse
de väcka. Hvad som i den vägen brustit förefinnes
emellertid icke mer, åtminstone hvad Wien angår. Detta
års verldsexposition har, så att säga, öppnat österns
port och undanröjt nordbons motvilja för passerandet
af Böhmerwald. Den gamla kejsarstaden vid Donau är
icke längre en okänd stad. Hela verlden reser i år
till Wien.
Vägen dit bortom Böhmen genom Mähren – den
naturligaste för nordbon – har idel glada och
tilltalande landskapstaflor att framvisa, och ju
närmare man kommer Wien, desto vackrare blifva de
trakter man passerar. Längst öster ut, vid den
aflägsna horisonten, skönjes liksom en dimma: det
är Karpaterna, som höja sina orediga konturer ur det
långt bort belägna ungerska slättlandet. Sydvest hän
följer blicken den brutna, vågiga linie, som bildas af
alpspetsarne i Salzkammergut, Österrikes förtjusande
Schweiz. Knappast har man passerat Wagrams minnesrika
slätter, förr än Stefanstornet i Wien visar sin gyllne
spira, och en jättebro öfver jätten Donau – en flod
af lervälling och sålunda hvarken »skön» eller »blå»
– bildar entréen till Wien.
Första intrycket af Wien är, att man befinner sig i en
stor stad, och detta intryck rotfästes dess starkare,
ju närmare bekantskap man blir i tillfälle att göra
med staden. Och har man förut besökt Tysklands
öfriga hufvudstäder, af hvilka dock endast Berlin
kan framkalla någon verklig jemförelse, måste man
instämma i Österrikarens sjelfkära, men sanningsenliga
ord: »Det finnes blott en kejsarstad i Tyskland och
det är Wien.»
Wien är en gammal stad. Dess egentliga historia börjar
med dess romerska namn: Vindobona. Sednare bar staden
namnet Faviana, men dess egentliga uppblomstring
började först sedan tyska kejsarne dit förlade sitt
residens.
Staden ligger på en slätt vid Donau, der denna jätte
bland floder upptager den lilla ån Wien, efter hvilken
staden fått sitt namn, men hvilken är så obetydlig,
att dess bädd i regnfattiga somrar står nästan torr.
Den österrikiska hufvudstaden är nu mera en till
sitt yttre nästan modern stad, ehuru grannskapet till
Orienten ej kunnat undgå, att i dess fysionomi teckna
ett och annat frappant österländskt drag. Med undantag
af den inre staden, första kärnan till det nuvarande
Wien, hvilken stadsdel, i förhållande till det stora
hela försvinnande liten, under de sednaste åren dock
äfven undergått och ännu dagligen undergår betydliga
förändringar och moderniseringar, finner man icke här,
såsom i flertalet af Europas öfriga hufvudstäder,
dessa krokiga, trånga gator och sammangyttrade
huskomplexer och denna brist på öppna perspektiver
och följaktligen äfven på frisk luft, som göra städer
i allmänhet så osunda och så odrägliga. Wien har
tvärtemot, kan man säga, öfverflöd på båda delarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0218.html
