- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
218

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rosornas öde. Novell af Walborg. (Forts. o. slut fr. föreg. häfte sid. 191.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förmaning badade mina heta tårar hennes kalla
panna och kinder.

»Gråt icke så, Hedvig, det gör mig ondt! Jag skall dö,
ser du, och denna tanke är så oändligt ljuf; du får
ej blanda tårar i min glädjebägare; mammas jemmer är
redan nog den ... men nu skall du ju stanna hos mig
hela tiden och när vi bli ensamma skall du få höra
något underligt», hviskade hon matt och tillslöt sina
stora fuktiga ögon.

När doktorn, som en stund derefter anländt,
undersökt henne, förklarade han, att hon hade en
mycket svårartad lunginflammation och ordinerade
bad, terpentindukar, senapsdegar och spanska
flugor. Jag sade tant, att jag ville bli Wendlas
vaksamma sköterska, och hon nickade bifallande
dertill. Lugnt och redigt gjorde jag mig
underkunnig af doktorn om hennes behandling och ådagalade
en så fast och allvarlig hållning, att hennes stackars
föräldrar synbarligen fattade förtroende till min
förmåga. Majoren sökte tydligen att dölja sin oro och
intala sig sjelf och andra, att faran var aflägsen;
men hans hängande hufvud och tröstlösa uttryck,
då han stod vid hennes bädd och betraktade hennes
marmorhvita drag eller lyssnade till de häftiga,
rosslande andetagen, förrådde motsatsen. Tant, i
outhärdlig ängslan, sprang ut och in, ur stånd både
till hvila och redig tankegång.

På natten, hvilken jag utverkat mig att få genomvaka
ensam med Wendla, och under det jag satt tyst på
en pall vid hennes säng, betraktande hennes sköna
men mycket förändrade ansigte, slog hon upp ögonen,
som skimrade af en mörk, främmande glans, och drog
mig närmare intill sig.

»Mins du, att jag ville tala om något för dig,
älskade Hedvig», sade hon matt, men lugnt.

»Ja, älskade! Men om det anstränger dig, så vänta vi
dermed, tills du blir frisk igen.»

»Då finge du vänta i evighet, och det är bäst att du
vet, hvad jag vill säga. I går, då jag kom hem från
dig, var grefve C. här. Jag tänkte att smyga mig undan
till parken och slippa att se honom; men endera hade
han sjelf sett mig eller hade någon annan sagt honom,
att jag var hemma, ty just som jag ämnade öppna
trädgårdsporten, ropade han mitt namn och skyndade
fram. Jag måste stanna och bejaka hans begäran att få
göra mig sällskap. Du kan gissa resten! Han friade
och sade, att han redan förut försäkrat sig om mina
föräldrars samtycke.

»Jag svarade, att jag var tacksam för hans godhet,
men trodde att han sjelf skulle hafva insett, att jag
icke förtjenade den, emedan jag aldrig skulle kunna
älska honom.

»’Icke’, sade han, och jag såg, att vulkanen inom
honom började arbeta, ’Det är således sant, att
denne halte månskenshjelte, som kunde ha nog af sina
dammiga böcker, förekommit mig? Jag trodde att han ej
skulle vara svår att uttränga och jag är öfvertygad,
att fröken sjelf skall inse det löjliga i ett slikt
attachement.’

»Jag kände huru hvarje blodsdroppe först rusade till
hjertat och sedan lika fort derifrån och jag brann
af harm.

»Det är en sak, som ligger helt och hållet utom grefve
de C-s afgörande, svarade jag, darrande af vrede,
och med Guds hjelp skall grefven aldrig få rättighet
att kontrollera, hvad jag tycker och tänker.

»’Verkligen! och du tror, unga flicka, att du kan
trotsa mig så! Ha! du är dåraktig, då du vågar ställa
ett hinder i min väg, jag skall krossa det, så som
qvisten jag nu trampar på, och du skall en gång ångra,
att du framkallat min hämd!’ Hans näsborrar vidgade
sig, ögonen flammade, och ett rof för sina lidelser
grep han min arm och skakade den vildt; derpå bugade
han sig och ilade bort.

»Hu! Han var förskräcklig och jag stod alldeles
förintad qvar utan att kunna röra mig; det dröjde
visst en god timma, innan jag förmådde resa mig
från den bänk, på hvilken jag slutligen kastade mig,
och gå hem. Jag darrade så häftigt af sinnesrörelse
och kände mig så isad af qvällkylan, att mamma blef
orolig för mitt förstörda utseende och bad mig gå upp
och lägga mig – jag gjorde så; och från den stunden
blef jag som jag nu är.

»Hedvig! jag skall dö!» fortfor hon efter en paus,
»jag skall dö. Gud vare lof! men på det att du må
glädja dig deråt och ej önska mig qvar i lifvet, skall
jag förtro dig min dyra hemlighet. Jag är Ruperts
brud, jag är mer än det, jag är hans maka! O! du vet
icke, Hedvig, att dagen innan han och gossarne reste,
då mamma och pappa farit till staden, hade jag, för
att få sörja i fred, gått bort till murgrönsberget,
och jag var så försjunken i mina sorgsna tankar, att
jag ingenting varsnade förr än Rupert satt bredvid mig
på stensätet. ’Wendla’, sade han så lågt, att orden
knappt hördes, ’du vet att jag älskar dig gränslöst
och – fruktlöst. Vi skola skiljas och det för evigt –
jag såg att du gick hit och jag kunde ej fara utan att
säga dig huru tröstlös jag är, och höra ett vänligt
ord från dina läppar – jag vet, att dina föräldrar
önska grefve de C. till måg, och du blir sannolikt
förr eller sednare hans maka; tanken derpå är mig
nästan outhärdlig, ty han är bestämdt ovärdig denna
lycka, som jag ville köpa med mitt lif. Wendla! förlåt
mig! förlåt mig! det är smärtan, som gör mig så
frispråkig. Du är då således ond på mig, när du tiger
så och icke ens gifver mig en blick.’ – Hedvig! jag
stod ej ut längre. Jag vet ej hur det gick till,
men inom ett ögonblick låg jag lutad mot hans bröst
och hans armar omslöto mig så trofast, Hedvig, så
trofast, att jag känner det än – han kysste tårarne
ur mina ögon och jag var snart så lycklig, att jag
endast kunde le – våra tankar, som så länge arbetat
tysta inom oss, fingo röst; det ena ordet aflöste det
andra och jag blef stark och frimodig – jag begriper
icke, hvilken hänryckning som fick makt med mig, ty
jag löste mig ur hans famn och reste mig stolt samt
sträckte min hand mot himlen och svor att bli hans
maka här eller der uppe. O, Hedvig! vi knäföllo båda,
och slutna i hvarandras famn sågo vi upp till Gud och
badö Honom välsigna vårt förbund. Murgrönan bredde en
så tjock grön brudmatta framför oss. Granarne sträckte
sina yfviga grenar som en pell öfver våra hufvuden;
den mossiga klippan var altaret och deröfver hvälfde
himlen sitt strålande blå hvalf. Var det ej en vigsel,
som dugde? Du inser, Hedvig, att jag från den stunden
är Ruperts hustru lika heligt och oslitligt, som om
vi haft ett ordentligt bröllop; och jag är så trygg
och lugn vid denna tanke. Du kan ej ana», fortfor
hon och hennes ansigte strålade af hänförelse vid det
ljufva minnet, »du kan ej ana, Hedvig, hur saliga
vi voro! Rupert tog mig i sina armar och vaggade
mig som ett barn, kallade mig vid tusen ljufva namn
och sade, att hans lycka var alldeles för stor för
jorden. Ack! det hade han rätt i, men den skall bli
så mycket varaktigare i himlen.

»Jag har så mycket att säga dig», tillade hon efter
ett uppehåll, »men jag orkar icke mera, och det är
bäst att göra undan det nödvändigaste, medan vi äro
ensamma. Derföre skall min Hedvig nu uträtta min
sista önskan. Gå», sade hon, och kysste mig ömt, »i
min öfversta låda och tag fram den lilla portföljen,
som jag gömt under det stora papperet i bottnen. Får
du den? Jaså! Rupert skall ha den, ty den innehåller
bref, som jag dagligen skrifvit till honom jemte
några andra småsaker, som alla skola vittna om, hur
högt jag älskar honom. Tag också hit min psalmbok
och Fänrik Ståls Sägner, det häftet, som du vet han
gaf mig i julklapp!»

Jag bar till henne de begärda sakerna och en
blyertspenna, hvarmed hon en lång stund gjorde
anteckningar i de båda böckerna. Derefter bad hon om
en sax och afklippte dermed den längsta och redigaste
af sina lockar, som hon lindade om ett blått halsband,
hvilket hon ofta brukade begagna.

»Se, Hedvig!» sade hon och betraktade leende de gyllne
ringar, som snodde sig om det blå sidenet. »Är det
inte vackert? Det är min Ruperts vigselring; hvad
han skall hålla det kärt! Tag nu alltsammans och slå
in det i ett kuvert och laga, att Rupert får det så
fort jag är död.»

»O, Wendla», sade jag snyftande och gömde mitt hufvud
i hennes täcke, »o, tala icke om att dö ännu. Ni skola
bli lyckliga på jorden. Rupert blir nog snart utnämd
till docent vid universitetet, och när farbror har
hopp om att en dag få

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0222.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free