Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rosornas öde. Novell af Walborg. (Forts. o. slut fr. föreg. häfte sid. 191.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
se sin dotter som professorska, skall han gifva sitt
samtycke till ert giftermål.»
»Ack nej, Hedvig, det skall han icke! Huru skulle
han, som dessutom är så mycket för yttre fördelar,
kunna förlika sig med en halt, fattig måg af simpel
familj. Rupert är stolt och min far fördomsfull. På de
klipporna skulle i alla fall min jordiska lycka lida
skeppsbrott, och derföre är det bäst som sker. O! jag
är alldeles utmattad; gif mig vatten, Hedvig», mumlade
hon och slöt ögonen, medan en dödlig blekhet öfverför
hennes ansigte.
Min ångest var förfärlig, ty obekant med döden, trodde
jag, att hennes profetia redan gick i fullbordan. Men
med en öfvermensklig ansträngning blickade hon upp
och hviskade: »Var tyst och oroa ingen; det är bara
mattighet.»
Och så var det; ty ännu återstodo tre ångestfulla
dygn innan det dräpande slaget träffade oss; och
under hela denna tid var ingen tåligare, mildare
och älskligare än Wendla. Jag tyckte mig för hvarje
timma se engeln allt tydligare blicka fram ur hennes
ögon och jag var nästan öfvertygad om, att jag ett,
tu, tre skulle se ett par stora vingar skjuta fram
ur hennes hvita skuldror och bära min älskling
upp genom det strålande blå till Guds vinkande
himmel. Emellertid har befrielsen en annan form,
och huru ren och idealisk den lossnande anden än är,
måste den lyda den fysiska dödens lag, som är lika
för den unge och den gamle, den rike och den fattige,
den skuldbelastade och den skuldlöse.
Den 5 Maj uppsteg solen på den klaraste himmel
och helsades med ett ändlöst jubel af den vaknande
jubelskaran, som vid den första strålen lemnade sina
doftande bäddar på de nylöfvade grenarne; snöklockorna
skimrade som stjernor kring de nygräfda rabatterna
och det daggbegjutna gräset böljade för den friska
morgonvinden. – Wendlas natt hade varit ganska lugn
och vi trodde alla på förbättring, så att hennes
föräldrar hade lagt sig att sofva en stund, medan
jag och deras gamla jungfru vakade. Wendla talade med
ovanlig friskhet och bad mig öppna fönstret för att
få höra lärkan och känna doftet från löfträden der
ute. Jag efterkom hennes önskan och stödde henne,
der hon satt upprätt i sängen och tycktes försjunka
i åskådning af den unga naturen. Men mitt hjerta
genombäfvades snart af en förskräckelse, hvars
orsak jag icke visste, då jag bemärkte den stirrande
och orörliga blicken och det stora glanslösa ögat,
samt kände mig isas af den stenartade kylan i hennes
kropp.
»Läs vår älsklingspsalm, Hedvig», bad hon matt.
Lindande armarne om min dyra syster och tryckande
hennes stelnande lemmar till mitt varma, klappande
bröst, torkade jag kallsvetten från hennes
marmorhvita panna, och badande i tårar mera framsnyftade
jag än läste:
Det mörknar kring rymden, snart sjunker jag ner,
Der vestan ej andas, der vårsol ej ler,
Och vänskapens blickar ej följa.
Der allt, som i lifvet var lycka och lust,
Så tyst, som en dynande bölja,
Dör bort emot främmande kust.
Det klarnar kring rymden, snart stiger jag opp
Till himmelens ljusa, odödliga hopp,
Dit buren på snöhvita vingar.
Se bojorna falla! – I frihet och fröjd
Min ande förklarad sig svingar
Med jubel mot strålande höjd.
»Med jubel mot strålande höjd!» hviskade hon
otydligt. Hennes vidgade ögon vände sig med en
långsam, underlig rörelse uppåt och hon sjönk tungt
tillsammans. Jag trodde, att hon blifvit mattare, och
lade henne derföre varsamt tillbaka på hufvudgärden,
hvaraf hon tycktes må bättre, ty hon låg ett par
minuter tyst med slutna ögon; men plötsligt slog hon
åter upp dem och fäste dem stora och stirrande på
mitt ansigte.
»Hedvig!»» ropade hon skarpt och befallande, »jag
vill, att du skall sofva. Lägg dig på soffan der. Du
är trött.»
Jag blef förvånad öfver denna oväntade nyck, men
dårad af den skenbara förbättringen, trodde jag mig
böra efterkomma en önskan, som hon uttalat med så ovanlig
skärpa, och lade mig på soffan, medan gamla Lisa
intog min plats vid Wendlas säng.
Jag hade visst icke tänkt att somna, ty jag stod
under inflytelsen af hvad psykologerna kalla det
spallanzaniska sinnet och som alltid varit särdeles
tydligt utprägladt hos mig samt nu lät mig ana, att
något förfärligt vore nära. Men jag hade icke fått
någon egentlig sömn på flera dygn och mina uttömda
krafter öfvergåfvo mig alldeles efter en kort strid,
der min vilja led nederlag. Mina rödgråtna ögonlock
sjönko tillsammans och jag föll genast i en orolig
slummer, som ej hunnit räcka mer än några få minuter,
då jag spratt till vid ett tungt slag på hufvudet och
kände min kropp isas af en elektrisk brännande kyla,
– ty det fins en kyla så intensiv, att den kännes
brännande.
Huru skall jag kunna beskrifva hvad jag kände, då jag
i samma ögonblick fann, att det var Wendlas hufvud,
som hårdt och iskallt fallit ned på mitt eget. Jag
var troligen lika marmorhvit som min döende älskling,
och med undantag af min vidgade syn och mina tankar,
som, liksom en ström, brusade om i min hjerna, var
jag en sekund alldeles förlamad. Då såg jag åter
hennes ögon rulla uppåt, hennes armar gjorde samma
konvulsiviska rörelse och jag kände dess kyla på
mina kinder. Jag förnam ännu ett par djupa rosslande
andetag och hörde rop och snyftningar, men i nästa
ögonblick var jag lika medvetslös som den döende
flickan, hvilken lyftes från min sida.
Då jag började vakna till lif, hörde jag djupa
snyftningar utan att kunna reda orsaken dertill,
ty min själ var ej mäktig af en enda tankeakt och
det dynamiska sinnet trädde i verksamhet långt
förr än någon reflexion kunde göra sig gällande
inom mig. Tanklös såg jag himmelen och de gröna
trädgrenarne, som stucko fram bakom det öppna
fönstret, mitt öra uppfångade fåglarnes qvitter och
jag vederqvicktes af de friska vindfläktarne, som
smögo in i kammaren och hvilka troligen bidragit att
bringa mig till medvetande, ty försänkta i smärta,
som Wendlas föräldrar voro, hade de alldeles förgätit
min tillvaro. Mekaniskt vände jag hufvudet och såg
hurusom hennes hufvud doldes af hennes knäböjande
fader, medan modern, med ansigtet doldt i en flik
af täcket, skakades af konvulsiviska snyftningar och
hennes oupphörliga, sönderslitande »Wendla! Wendla!»
trängde som pilar till mitt hjerta. Vid sängfoten stod
läkaren med ett lugnt och högtidligt uttryck och vid
den öppna dörren trängdes de gråtande tjenarne.
Mitt öga träffade först läkaren, som förstod dess
tysta fråga och nalkades. Han lade vänligt handen på
min panna liksom hade han begripit, att det behöfde
ordnas der inne, och böjande sig ned öfver mig, sade
han sakta under det han dervid lugnt blickade mig i
ögat: »Hon är död.»
»Hon är död», upprepade jag långsamt och i ett enda
slag trängde sanningen med ett förfärande ljus in i
min själ. Verkligheten föll öfver mig med hela sin
tyngd och hvarje fiber ryckte af smärta. Jag gret
ej, men min kropp skakades som af den våldsammaste
frossa och tänderna skallrade mot hvarandra. Utan att
yttra ett ord fuktade läkaren mitt ansigte med eau de
cologne och lät mig svälja några droppar samt förde
mig derpå med vänligt våld till den dödas sida. Tyst
sjönk mitt hufvud på hennes kalla bröst och en flägt
af dödens frid smög sig derifrån in i min trötta
själ. I en brinnande bön lyftes den mot den himmel,
dit Wendlas ande ilat; och det göt sig deri en trygg
visshet om, att jag hade qvar den bästa delen af min
vän, fast jag ej ägde att söka den på jorden. Från
denna stund har det herrskat ett osynligt band mellan
oss båda, som oupphörligt bragt mig i rapport med –
hennes minne skulle verlden säga – jag sjelf säger,
med hennes fria, ljusa ande.
Jag reste mig styrkt och betraktade hennes sköna,
allvarliga ansigte. Det glänsande håret ringlade sig
i lockar som vanligt kring den snöhvita pannan och de
långa ögonhåren spredo en djup skugga på den bleka
kinden; men döden hade ej varit skonsam, ty det låg
ett uttryck af smärta kring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>