- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
220

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rosornas öde. Novell af Walborg. (Forts. o. slut fr. föreg. häfte sid. 191.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hennes halföppna mun och de brustna ögonen hade
ej frivilligt slutit sig i dödssömnen. Emellertid
uppfattade mitt öga då hennes bild blott mekaniskt, ty
min andes ögon drogos med oemotståndlig makt upp till
ljusets boningar, der jag nu ägde att söka min dyra
Wendla; men den reproducerades med tiden i mitt minne
och står der nu tydlig ända in i de minsta detaljer.

Snyftande kysste jag tant och farbror, utan att de
dock bemärkte min smekning, kastade en lång blick på
detta kära rum och dess liflösa ägarinna, samt gick
tyst ut i parken. Ett par timmar derefter afhämtades
jag af mina föräldrar.

Knappt hemkommen föll jag i en brinnande feber,
som till öfvermått rågades med bilderna från den
dödsbädd jag lemnat och som ej unnade mig ett redigt
ögonblick. Jag bara väntade, att döden skulle befria
också mig från en verld, som så plötsligt svepte sitt
strålande ansigte i moln och tårar, och i glödande
längtan sträckte jag min famn mot den himmel, som
hyste min älskade barndomsvän. I mina feberfantasier
tog döden den mest lockande form, och såsom den
der ensamt hade makt att återförena mig med henne,
blef den föremål för min dyrkan. De sista dagarnas
händelser hade inkräktat hela min själ och inrymde
der, utom sig sjelfva, endast de idéassociationer,
de frambragte. Ja, jag hade nästan förlorat minnet
af mina föräldrar och mitt hem, och det var endast
i ljusare stunder, som jag, liksom genom en slöja,
såg deras sorgsna, kärleksfulla anleten omgifva min
bädd. Efter fyra dygn lade sig febern och förbyttes
i en frossa, som med korta mellantider räckte flera
månader.

Under febern hade jag ifrigt yrkat, att min hvita
balklädning skulle blifva Wendlas svepning, och
hennes mor hade samtyckt dertill. Jag blef stark nog
att kunna uppfylla hennes önskan att binda brudkronan;
men jag band den af frisk, doftande myrten, ty i sin
hvita skrud hvilade hon på en bädd af sin älskade
murgrön och vid hennes hjerta lågo våra röda och
hvita rosor, halfgömda i myrten och gaz.

Hennes begrafning var en stor, skön sorgefest och
hennes hvita med silfverstjernor besållade kista
sänktes, öfverhöljd af blommor och tårar, icke i den
djupa, svarta graf, inför hvilken hvarje menniska
stannar med hemlig bäfvan, utan i ett haf af doft och
färgprakt; ty liksom kärleken ville hålla sin älskling
skadeslös för sommarens skatter, hade den plundrat
våren på dess skönaste barn och rågat, ända till
randen, hennes mörka bostad med grönska och blommor.

Hvarken Hektor eller Wendlas yngre bröder kommo
hem till begrafningen, ty den tiden funnos inga
jernvägar, som minskade afstånden. Om magister
Rupert talade ingen. Grefve de C. deremot bevistade
högtidligheten, blek och tyst, men klädd i ljusgula
handskar under sjelfva ceremonien, hvilket väckte
mycken uppmärksamhet bland gästerna, sade mamma, ty
sjelf låg jag den dagen i starkare frossa än vanligt
och fick ej vara vittne till min barndomsväns sista
färd på jorden.

*



Trogen mitt löfte till Wendla sände jag hennes
paket till magister Rupert och redogjorde i ett
långt och förtroligt bref för allt, som passerat,
samt gaf uttryck åt den sorg, som förtärde mig. Från
den tiden underhöllo vi båda en trägen brefvexling
om ett ämne, som var oss kärt och outtömligt. Han
ådagalade deri hela den rika och rena idealismen
af sin själsriktning. »Nu först är Wendla min egen
dyrkade brud», skref han. »Jag hör och förnimmer med
outsäglig njutning hennes ständiga närvaro vid min
sida och intet jordiskt hinder kan mera tränga sig
emellan oss. Vi tillhöra hvarandra för evigt och så
fort min ande löst sig ur stoftets boja, skall den
sympati, som nu drager våra själar till hvarandra,
sammansmälta dem till en enda. Tills detta saliga
ögonblick omsväfvar mig ständigt min himmelska
brud och jag känner flägten af hennes vingar svalka
min fuktiga panna. Nattens drömmar visa mig hennes
strålande gestalt och jag tycker mig stundom äfven
under dagen förnimma hennes blick och känna smekningen
af hennes kärleksfulla hand. Du ser således, vän
Hedvig, att döden gaf mig tusen
gånger mera, än hvad den beröfvade mig, och snart
skall den skänka mig min lyckas fullhet, min egen
frihet ... Den sanna kärleken är af oändligt
ursprung; den födes lika litet på jorden, som den
slutar der, fastän den för ett moment der har att söka
sin motsvarighet. Många själar äga medvetandet af den
längtans syfte, som drifver dem att söka den själ,
hvarefter deras egen trängtar, fastän misstag eller
otålighet aflägsna den, inkarnation efter inkarnation,
från sin komplementar-ande; men när tvenne sådana
sökande själar slutligen möta hvarandra, igenkänna de
hvarandras drag, och den eviga kärlek, som de burit
inom sina egna bröst, flyger som en elektrisk gnista
mellan deras hjertan och förstärker den sympatetiska
strömmen till ett oslitligt band. Vore du en filosof,
min unga väninna, skulle du säga, att de teorier,
jag nu drifver, upphäfva andens individualitet och
göra blott en half varelse deraf, hvars slutliga
enhet beror på en annan half varelses bemödande, lika
mycket som på egna ansträngningar, ty naturligtvis
förutsätter en dylik sträfvan hos en ande en långt
hunnen intellektuel utveckling. Nu är du bara en
nyvaknad, varmhjertad liten varelse, som ej kan göra
några invändningar mot mina åsigter, hvilka kanske
på sin höjd förvåna dig, men du skall gömma hvad jag
har sagt och säger, tills den dag kommer, då din själ
fattar och förklarar med sitt eget ljus de tankar, som
nu utgöra min lycka och som min andliga verklighet så
väl bekräftat. Vore kärlekens vilkor individualitet,
så vore den egoism och icke kärlek. Kärleken har
intet jag utan endast ett du och individualitet är
ytterst blott ett jag – endast en själ utan kärlek är
fullkomligt individuel. Ju mer utvecklad en ande är,
dess kärleksfullare är den, ty kärleken, äfven den
som sänkt sig till jorden, emanerar ur Guds eget
sköte, så fort den är ren och sann. Ja, den är en
stråle af Gud sjelf, emedan Gud är kärleken. Denna
princip har Skaparen konseqvent genomfört i hela
naturen, der öfverallt, från den lägsta organism
till den högsta, tvenne skilda elementer komplettera
hvarandra, och denna ordning är en miniatur af det
oändliga, ty hvarje andes lycksalighet är ett med
honom sammansmält väsendes, liksom Guds sannolikt
är den i honom uppgående skapelsens. Bevara derföre
din kärleks skatt oförminskad, tills du jublande kan
nedlägga den i ägarens själ, och du skall njuta den
salighet, som den, hvilken vi nu njuta.»

Så skref Wendlas utvalde och jag tackade slutligen
Gud, som befriade henne från de svårigheter,
en jordisk fulländning af hennes lycka skulle
hafva beredt, men som döden i ett enda ögonblick
förverkligade. Från denna stund är döden en lockande
tanke för min själ, och från jordens villor och
felsteg vänder jag mig i glad väntan mot den, som
skall återgifva mig hvad jag genom dem förlorat.

Wendlas föräldrar sörjde länge och djupt sin enda
dotter, men tid och förhållanden läkte såren,
åtminstone till det yttre. Grefve de C. sålde inom
kort sin egendom och reste utomlands, dit hans
oroliga ande dref honom. Ryktet bar ibland hans namn
på sina vingar till mitt öra, men innan vi skildes,
hade vi en skarp förklaring, som visade honom,
att jag visste allt och att han ej af mig hade
någon ynnest att hoppas. Hektor, min käre Hektor,
som jag så lekfullt hade gått och inbillat mig vara
min utkorade – äfven honom tog ödet inom kort ur min
åsyn. Vid en stöt, som han erhöll en gång han gungade
mig i en hänggunga, hade hans knä tagit en skada,
som under den sista vistelsen vid Karlberg urartade
till knäsvamp, och efter långa, svåra smärtor måste
hela benet amputeras. Ett år derefter slutade han
sin sorgliga tillvaro i lungsot, glad och kärleksfull
till det sista.

Och jag sjelf då? Vid trettio år står jag ensam i
verlden, sjelf skyddlös, utgörande tre små barns enda
stöd – mitt fädernehem är såldt och styckadt, gräset
växer i alléerna och utplånar den sand, som fordom
af tryckte mina lätta fjät. I den lilla skuggrika
kyrkogården vid sockenkyrkan hvila mina föräldrar och
min älskade gamla »Mor» vid Wendlas och Hektors sida,
och af min lyckliga barndom och allt hvad jag mest
älskat återstår mig blott – minnet, men, äfven det
är en stor skatt och när jag från taflorna från min
sorglösa ungdom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0224.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free