- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
222

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vexlande öden. En berättelse af Turdus Merula.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i prostgården. Röken hvirflar ur skorstenarna lustigt
upp i den klara luften. Pigor i hemväfda klädningar,
storrosiga halsdukar och lingula flätor sno af och
an öfver gården; drängarna rusta i ordning stall och
vagnshus och skotta upp gårdsvägarna. Första maj, den
vigtiga första dagen i det presterliga tjensteåret,
är derjemte den vördige prosten Grans födelsedag och
firas af denna dubbla anledning både ståtligt och
hjertligt. Från nära och fjerran väntas gratulanter,
fattiga och rika, höga och låga, enligt trofast
sed under det trettiotal af år, som den nu åldrige
själasörjaren varit ett älskadt och vördadt föredöme
i sin församling. I dag stå prostgårdens grindar på
vid gafvel, i dag helsas alla välkomna under dess
gästfria tak.

Stig derföre vackert på bara, ty morgonluften käns
ganska bister.

I den stora fyrkantiga salen med fyra fönster, genom
hvilka solen skiner vänligt in på geranier och andra
grönskande krukväxter, ses prostinnan sjelf, en liten
knubbig och fryntlig gumma, i full verksamhet. Med
tillhjelp af sina båda döttrar, Brita och Elin, ordnar
hon frukostbordet. På dettas ena ända framdukas
en mängd rågade asietter, brödkorgar och väldiga
tennstop med hembrygdt starköl. På den andra ordnas
kaffeserveringen. Pösande hvetebullar, kanderade
saffranskakor, öfversållade med korinter, anisbröd
och sockerrån inbäras i öfverflöd af inpigan Cajsa.
På bordets midt trona tvenne väldiga ostkakor.

»Kära hjertandes Cajsa», säger prostinnan i det hon
förnöjd nickar ett bifall som gäller det präktiga
ölet, »laga så att vi få mera ved i kakelugnen,
innan far kommer ut, och du, Brita, glöm för all del
inte hjortronsylten till ostkakan. Det är så godt»,
tillade hon, »att du, Elin, lägger upp ännu ett par
pepparkaksfat. Jag undrar just om Elsa har i ordning
välfägnaden åt folket.»

Så sägande trippar hon af, med sin blanka
nyckelknippa vid sidan, ut i köket, för att tillse
att förmiddagstrakteringen ej heller här skulle
tryta. Vi begagna hennes frånvaro till att taga i
närmare betraktande de båda blomstrande döttrarna, af
hvilka den äldre, Brita, just nu ställer en syltskål
mellan ostkakorna, under det Elin, den yngre systern,
uppradar uddiga pepparkakor på en tallrik.

Brita är tjugu år, stor och välväxt. Ett rikt
kastanjebrunt hår skuggar ett vackert ovalt ansigte
af den mest bländande nordiska hvithet. Flärdlöshet
och redbarhet tala ur hennes regelbundna drag,
men också en viss stolthet eller kanske snarare
hallstarrighet, som gränsar till hårdhet. Man kunde
tydligen läsa i hennes ansigte, att hon envist
vidhöll en en gång fattad idé, och att endast hårda
pröfningar, sådana lifvet ofta oförmodadt bjuder på,
skulle kunna böja och uppmjuka hennes sinne. Brita
är förlofvad med en förmögen Stockholms-köpman,
som under affärsresor i Norrbotten gjort hennes
bekantskap och vunnit hennes tycke med föräldrarnes
bifall. För Britas blick öppnar sig lifvets perspektiv
i solbelysta former, och hon motser sin framtid lugnt
och tillitsfullt.

Af helt annan karakter är den adertonåriga Elin.
Liten och spenslig, har hon ett barnsligt utseende,
som kunde låta en tro, att hon knappast ännu räknat
sina femton vårar. Det blonda håret, som nästan
stöter på lin, och den lilla trubbiga uppnäsan gifva
visserligen anledning till anmärkningar, men de milda
blå ögonen, ur hvilka en barnafrom själs oskuld och
godhet oförstäldt framlysa, den jungfruliga hyns
skärhet och hela den lilla smidiga figurens täckhet,
göra henne dock innerligt älskvärd. Uttrycket i hennes
anlete är på en gång mildt och sorglöst, och man kan
icke undgå tänka, att endast grymma pröfningar skulle
kunna stålsätta detta förtroendefulla sinne,
gifva handlingskraft åt detta veka hjerta. Ehuru
kanske mindre grannlaga, måste vi upplysa att äfven
liten Elin har sin hjerteklämma, i »göm undan» tills
vidare, men dock redan anad af mången, i främsta
rummet af systern, hvilken, till Elins förskräckelse,
förklarat sitt stora misshag deröfver.

Men vi upphöra att mönstra de båda unga flickorna,
ty i detta ögonblick tittar prostinnan med sitt
fryntliga ansigte in genom salsdörren och ropar:
»Nu komma adjunkten och komministern», och i samma
stund dessa stiga in, åtföljda af klockaren och
kyrkobetjeningen, inkommer genom en annan dörr
prosten sjelf, silfverhårig och vördnadsvärd,
reslig ännu trots sina sjuttio år. Från köket
inströmmar husfolket i en lång rad,
med gamla Elsa i spetsen, och alla frambära nu sina
gratuleringar, åtföljda af grundliga handslag och
skakningar. Derefter håller prosten morgonbön, sedan
han lyft den svarta kalotten från hjessan och knäppt
ihop sina händer. Han tackar Gud, som låtit honom
upplefva ännu ett år, omgifven i kärlek och frid
af maka och barn, vänner, tjenare och medkristne,
i hvilkas krets han blifvit ställd. Han nedkallar
den Högstes beskärm och välsignelse öfver alla dessa
kära och öfver den älskade fosterjorden. Han förmanar
hvar och en att städse väl besinna, att det timliga
lifvet är blott en kort resa, men som efterträdes af
evigheten.

Sedan dagens festlighet sålunda blifvit invigd,
låter man sig väl smaka de jordiska håfvor, som
rikligt blifvit uppdukade.

Vi sade att i dag äro alla välkomna till prostgården,
och detta är också sanning i ordets strängaste
bemärkelse. En viss rangskilnad blir dock, äfven
i denna enkla och aflägsna bygd, iakttagen, så
till vida nämligen, att de ringare och fattigare
församlingsmedlemmarne komma på förmiddagen, hvaremot
mängden af de förnämligare, ortens honoratiores,
infinna sig först på eftermiddagen. Man ser derföre
under hela förmiddagens lopp den ena anspråkslösa
gruppen efter den andra inträda i och åter aflägsna
sig från prostgården. Hvarje ankommande blir
insläppt till prostfar i salen och efter utbyte af
några hjertliga, enkla ord manad in i köket, för att
der trakteras och förses med välkomstfägnad till de
hemmablifna.

I det rymliga köket, som denna dag är det icke
minst vigtiga departementet i prostgården, residerar
gamla Elsa, såsom hon nu redan gjort i öfver tjugu
års tid. En väldig tallvedsbrasa sprakar i spisen,
och dess muntert dansande flammor täfla med sjelfva
solstrålarna i glans. På hyllorna kring väggarna
blänka nyskurade kopparkittlar och kastruller,
tenntallrikar och skålar, jemte fat och koppar
af storrosigt porslin. På borden stå uppstaplade
mjuka bullar, skorpor och tunnbröd, högar af
fläsk och grafsik, och berg af smör. I uppradade
stånkor fradgar ölet, och ur pipen på tvenne stora
kaffepannor, outtömliga såsom enkans oljekruka,
hvirflar en doftande ånga. Midt i all denna herrlighet
sitter gamla Elsa och utdelar med rund hand de goda
håfvorna, allrarundligast dock åt de mest fattiga
och arma, det skrälliga, vissnade inhyseshjonet och
den svultna backstugusittaren, som lunkat fram sin
goda halfmil och ändå mera genom skogen. Då och då
inkomma prostinnan sjelf och hennes båda döttrar,
för att hjelpa Elsa i hennes värf, och aflägsna sig
åter, kallade af andra bestyr för dagens festlighet.

Efter sådana tillfällen lösas vanligtvis tungans band
på de anspråkslösa och tacksamma gästerna.

»Ho ä’ då änna grufveliga stolter en, den mansell
Brita», utlåter sig en gammal gumma.

»Riktigt styf och grann ä’ hon förvisst.»

»Ja-a», svarar en annan, »och fästman hennars lä’ vara
förskräckeliga rik, han.»

»Ja-a. Han bor i Stockholm.»

»Ja-a.»

»Han lär ska vara handelsman åt sjelfvesta kungen,
som di säjer.»

Sedan man en stund funderat på sanningen af det
yttrade, fortsattes meningsutbytet.

»Prostens Elin, ho’ ä’ för innerliga rarer en, ja, de’
ä’ då visst och sant de’.»

»Ho ä’ då som en riktig Guds engel.»

»Undrar just när hon ska’ få sej fästman.»

»Ja, Gud signe hennar!»

Under dessa ord ser man Elsas ögon glänsa af den
renaste fröjd och tillfredsställelse. Det märkes
grannt att Elin är hennes ögonsten. Hon bjuder
gummorna på en kopp kaffe till.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0226.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free