- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
223

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vexlande öden. En berättelse af Turdus Merula.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Gud vare me’ je’ mor Elsa», säger en af dem, »alltid
unnar ni godt åt den fattige, och så gör prostinna
me’, Gud signe ’na.»

»Ja, si vi ha då ett prostherrskap öfver allan
förträfflighet», bifogar en annan; »maken till ett
sådant får man söka efter långan väg utan att hitta
på. Den prosten», tillägger gumman med ett djupt
andetag af stor belåtenhet, »han är då en andans man,
som kan, så det förslår, läsa lagen för syndare.»

»Men han kan också förkunna evangelium för den
botfärdige!»

»En herrans tjenare är han, det är visst och sant;
ett föredöme för alla andra.»

»Aldrig har han tagit ut tionde af den arma och
nödställda.»

»Nej, så visst, det har väl aldrig sports.»

»Men delat med sig, som en sann kristen, af de håfvor
honom blifvit beskärda, det har han.»

»Ja, nog är han både gifmild och rättvis.»

»Gud signe honom och hela hans hus.»

Så fortgick det hela förmiddagen, och gamla
Elsa tröttnade icke att traktera och höra sitt
husbondfolks oskrymtade lof. Ännu under det
middagen med sin gödkalfstek, kål med siskonkorf,
och pösande munkar till efterrätt, serverades i
herrskapssalen, var Elsa icke färdig med de sista
mottagningarna i köket. Slutligen blef det dock för
en stund folktomt och tyst, så att prosten kunde taga
sig en middagshvila, tills göken i den blåmålade
väggklockan behändigt hoppade fram ur den öppnade
gluggen och väckte honom med sitt »kuku, kuku!»
och tillika förkunnade att de första slädarna med
eftermiddagsgäster redan körde in på gården.

Nu blef det lif och rörelse på nytt. Välkommen! ljöd
det på trappan, i förstugan och i salen. Dörrarna
smällde, pigorna buro ytterplagg och negligé-askar,
bjellror klingade oupphörligt på gården, drängar och
kuskar hojtade muntert och sjelfva hästarna yttrade
belåtenhet och en höjd stämning medelst lustiga
kromningar och ihärdiga gnäggningar. Den stora
salen och de rymliga kamrarna fylldes hastigt med en
egendomligt sammansatt samling, i hvilken dock hvar
och en fann sin plats i sämja med sin granne. Der
sågs landshöfdingen och öfriga embetsmän från den
närbelägna lilla residensstaden, landssekreteraren,
landskamreraren och borgmästaren, med fruar och
döttrar. Öfversten och chefen för ortens indelta
regemente samt en del af hans officerskår hafva ej
heller uraktlåtit att uppvakta prosten på dennes
födelsedag. Men plats, plats, der kommer tolfman
i Gjöle, styf och stadig i vadmalsrock, samt
hans hustru, klädd i svart siden och bindmössa af
guldbrokad. Hon trampas i hälarna af dottern Stina,
en sextonåring, med stora, bruna ögon och nyfikna
blickar, som djerft flyga kring rummet. Efter
tolfman följer Pel Persson i Gjöle, en ung, hurtig
hemmansägare. Han skakar hand först med prosten och
sedan med prostinnan, men just som han skall vända
sig till mamsell Brita, råkar inpigan Cajsa komma i
närheten, hvilket har till följd att han helt ledigt
fattar henne i handen och med stort eftertryck
gratulerar henne till prostens hedersdag. Brita
knycker på nacken och Cajsa rodnar upp öfver öronen,
men intetdera bekommer Pel Persson någonting. Han
följer den bortilande Cajsa med blickar af oförställd
beundran. Och så komma fogden och länsman, klockarfrun
med sina sju äldsta barn, sockenhandlanden och
skräddaren, med flera anspråkslösa artister i de
olika försköningskonster, som värderas lika mycket
af landets enkla barn, som stadens mera granntyckta
invånare. Alla äro de lika välkomna hos det gästfria
och hjertliga värdfolket och alla äro de medvetna
härom. Derföre råder också en ömsesidig känsla af
innerlig belåtenhet och trefnad bland gästerna.

När de första rundliga trakteringarne voro
undanstökade och de äldre makat sig ihop i grupper i
de olika rummen, skyndade sig de unga att få dansen
i gång i salen. En qvartett regementsmusikanter,
som blifvit medförd af de unga officerarne, stämde
upp sina toner, och den ena dansen
aflöste den andra. Hvad det led, fingo vals och
kadrilj ge vika för den lustiga polskan. De äldre
drogos nu med i dansen. Landshöfdingen bjöd upp
prostinnan och adjunkten fick sig en sväng med
»nådig landshöfdingskan». Tolfmansmor neg för
öfversten. Pel Persson tvang den stretande Cajsa
in i ringen vid ett tillfälle då hon skulle skynda
sig genom rummet. Klockarfar gör sig så dristig
att förekomma andre majoren, just då denne bugar
sig för den ståtliga Brita. Dansen blir allt mera
yr. Skörtena på klockarns rock stå i alla fyra
väderstrecken. Klarinetten gör ett uppsluppet
öfverslag i falsettregistret och fiolerna söka
att öfverrösta hvarandra. Nu niger prostens Elin
med glänsande blickar och sitt täckaste småleende
för en löjtnant, med hvilken hon redan förut under
qvällens lopp dansat icke mindre än fyra danser. Det
der betyder någonting. Låtom oss närmare betrakta
honom, der han makligt nog snurrar om på samma fläck,
under det Elin med flygande lockar och purprade kinder
beskrifver cirklar kring honom, såsom planeten kring
sin sol. Vacker är han just icke. Han har stor näsa,
kullriga, utstående, ljusblå ögon, köttiga kinder och
ett par temmeligen långa öron, som hål’a vakt om ett
stort, päronformadt hufvud, hvilket uppbäres af en
bredaxlad, undersätsig bål på ett par ovanligt korta
ben. Hans hår är tjockt och mörkbrunt, polissonger
och mustacher yfviga. Uttrycket i hans ansigte
väger midt emellan godmodighet och dåsig dryghet,
som af en ung flicka lätt kan tagas för manlig
karakter. Nu slutar polskan och efter den följer
»väfva vadmal». Munterheten står högt i tak. Gamla
och unga taga del i den ålderdomliga dansleken,
fottramp och handklapp genljuda genom huset.

Liten Elin dansar åter tillsammans med löjtnanten. Hon
ler och rodnar när han blickar på henne; sällhet
och glädje stråla oförstäldt ur hennes ögon hvarje
gång hon räcker honom sin hand. Det är klart huru
här står till. Löjtnant Mörck – så är hans namn – har
också ihärdigt varit hennes riddare, ända från hennes
barndom kan man säga, ty de voro sockenbarn. Ett
tiotal år äldre än Elin, hade han låtit henne rida
ranka på sitt knä då hon var fyra och han fjorton
år, skänkt henne sockergryn och konfekt när hon
begynte ingå i slynåren, dansat med henne, ehuru ung
hon var, första dansen, då han invigde sin första
officersuniform. År efter år hade Elin sett honom
om söndagarne i kyrkan sitta i bänken midt emot sig
och varit van att han vid utgången mötte henne och
följde henne hem. Så hade han småningom från hennes
tidigaste dagar vuxit in i hennes hjerta, oaktadt
hvarken föräldrarna eller systern någonsin varit
honom synnerligen bevågna. Elin hade alls icke märkt
att den smärte, godmodige ynglingen, allt efter som
han blef man, förändrade yttre och inre karakter, att
han lade nog mycket på hullet, att hans drag blefvo
pussiga, att hans hy antog en betänklig cinoberfärg
och att den fordna öppna godmodigheten utbyttes mot
en tung dåsighet. Hennes oskuldsfulla själ bevarade
trofast den rena bilden af de tidigaste intrycken af
hans väsende. Hennes älskande hjerta återgaf honom
både hans utseende och sinne sådana de voro i hans
ynglingaår. Han förde henne i detta ögonblick med
stadig hand genom dansens irrgångar, han log mot
henne ännu såsom fordom och Elin kände sig outsägligt
lycklig.

Efter några vändningar fram och åter blef den långa
vadmaln slutväfd och gästerna spredo sig kring i
rummen, ty nu skulle qvällsmåltiden dukas i stora
salen. Elin skyndade, röd och upphettad, fram mot
dörren till förstugan, då hon sakta rycktes i armen
af systern Brita.

»Du dansar mycket med Mörcken, du», yttrade Brita
med låg röst, »allt för mycket.»

Elin såg på henne utan att svara.

»Mörcken är en dålmåns, har jag sagt.»

»Brita!»

»Mörcken är en stackare. Det blir bara elände af om
du gifter dig med honom. Kom ihåg det!»

»Ska’ j gifta er med löjtnant Mörck, Elin?» hördes
plötsligt en skarp, barnslig röst fråga.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0227.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free