- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
224

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vexlande öden. En berättelse af Turdus Merula. - Allmännyttigt. - - Att rengöra gipsfigurer. - - Äggprof. - Logogryf. - Uttydningar. (från föregående häfte, sid. 192.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Båda systrarna vände sig åt samma håll. Der stod en ung
flicka. Hon mätte Elin med underliga blickar från
stora, brinnande mörka ögon. Det var tolfmansmors
Stina.

Elin skulle just svara någonting, då prostinnan
nalkades.

»Har ni sett till far, flickor?» frågade hon.

»Prosten?" svarade gällt Stina. "Han har inte synts
till på en lång stund. Han är borta.»

»Kom, låt oss se efter om han gått in i sitt rum»,
sade prostinnan oroligt och skyndade, följd af
döttrarna, ut i förstugan.

Här stötte de på Elsa, som med en rykande kaffepanna
i handen var på väg till drängstugan.

»Har du sett till prosten?»

»Han gick för en stund sedan in till sig», svarade
Elsa. »Han såg trött ut och skulle visst hvila sig
en smula.»

Rädd att väcka honom, om han somnat, öppnade
prostinnan varligt dörren till skrifrummet,
och med sakta steg inträdde alla tre. Allt var så
tyst. Aftonskymningen kastade sin violettgråa kappa
öfver föremålen och stred en stilla underlig strid
med det matta skenet från en skriflampa, som stod
med sin gröna skärm på bordet. Lätt och varligt
trippade prostinnan fram till den med svart skinn
öfverklädda soffan, der hon såg sin mans gestalt ligga
utsträckt orörlig. Hon lutade sig varligt öfver honom,
för att öfvertyga sig om att han sof; men plötsligt
ryckte hon till, blodet isades i hennes ådror. »Gud,
barn!» utropade hon och dignade ned på sina knän.

Han var död, den gamle, hastigt träffad af slag. Den
sista striden var redan utkämpad. Anden var flydd,
endast stoftet fanns qvar. Makans och döttrarnas
snyftningar och tårar kunde icke återväcka en gnista
lif i de brustna blickarna eller framkalla ett, om
än aldrig så svagt gensvar af de stelnade händerna.

Glädjens högljudda sorl i de folkuppfyllda rummen
förstummades plötsligt, gästerna skingrade sig,
förskräckta och bedröfvade; de halft dukade
borden lemnades orörda och liklakanen hängdes för
fönstren. Der nyss musikens toner klingat, rådde
saknadens och sorgens högtidliga tystnad. Första maj,
vårens härold, förkunnaren af lifvets återfödelse
i naturens bröst, hade kommit med döden i sin
famn. Men döden sjelf, hvad är den för den fromme
annat än en födelse till ett nytt, ett högre lif!

(Forts.)

Allmännyttigt.



Att rengöra gipsfigurer. Man kokar ett tjockt
klister af stärkelse och bestryker gipsfigurerna
dermed förmedelst en pensel. Derefter låter man
gipsfigurerna torka på ett luftigt ställe. Klistret
löser sig då från gipset i form af tunna blad, vid
hvilka alla de smutsiga delarne fastna. Den torra
stärkelsen aflägsnas med blotta fingret.

Äggprof. Man upplöser 120 gramm koksalt i ett qvarter
vatten. Häruti lägger man ägget som skall profvas. Ett
ägg, som värpts samma dag, sjunker ända till botten;
är det två dagar gammalt, så når det icke botten;
är det tre dagar gammalt, så simmar det omkring
i lösningen, och är det ännu äldre, så simmar det
ofvanpå, och ju äldre det är desto mera höjer det
sig öfver vattenytan.

Logogryf.



Jag flyger öfver berg och dalar
och sväfvar i det höga blå,
det fria språk, jag öppet talar,
all verlden kring man plär förstå.
Ej stormens ras min vinge stäcker,
ej ryggar jag för böljans svall;
till himlens hvalf mitt tak sig sträcker,
och jorden är min fotapall.
I vredesmod är jag förfärlig
och blifver stundom riktigt vild,
men deremot i glädjen härlig
och leende och ljus och mild.
Jag kan det sköna bäst uppfatta
och återge det goda väl;
den flärd, som kan min yta matta,
ej hinner djupet af min själ.
Beställsamt må förtalet säga
att jag är flygtig – vare sagdt:
dock bör man ej för mycket väga
på dessa ordens rätt och makt,
ej heller låta sig förbrylla,
om någon mig den tjensten gör,
bland andra, för det fel beskylla,
att icke alltid som sig bör
jag synes snörrätt gå min bana;
här’mot jag blott invända kan,
att hvad som sker af gammal vana
är svårt att streta mot, minsann!
Landtmäteriet har jag lärt mig,
att mäta sjöar likaså;
naturen denna konst beskärt mig
bland annat, jag förstår mig på.
Jag går igenom eld och vatten
och skadas ej det minsta grand –
väl slumrar jag i ro om natten,
men väcks af morgonrodna’ns brand.
Sju lemmar i min kropp du finner,
tag dem att flyttas af och an
och gå med dem så långt du hinner
och blanda om dem bäst du kan:

En liten varelse med vingar,
men ingen fågel dock för det,
som i det fria glädtigt svingar
att visa prof på idoghet;
en skogens bundsförvandt med krona
som täljer flydda årens mängd;
hvad bör man vara stadig trona?
hvad kom du ej, när dörr’n var stängd?
Två pelare med "lif i spelet"
att hjelpa dig i verlden fram;
– men står du still, hvems är då felet,
du ättling af "en frejdad stam?" –
En sak, skomakaren till nytta,
som sjömannen värdera vet;
och något som sig plär förflytta
från ort till ort med hastighet;
ett ord som tydligt dig förklarar
hvad negativus är för slag;
hvad nog du ville med om vara,
då oskuldens och glädjens dag
än lyste för ditt barnasinne;
hvad denna tid en blomning var
som ännu hägrar för ditt minne;
men ock hvad vi ju en och hvar
en gång här blifva efter striden
med lifvets alla små besvär,
när, upphöjd öfver rummet, tiden,
vår ande går mot ljusets sfer;
hvad ödmjukheten kan oss lära,
om nöden det ej gjort förut;
idylliskt namn, som flickor bära;
hvad kan den starke bli till slut?
en växt, ej lämplig till vår näring,
men för vårt yttre desto mer;
hvad kreaturen till förtäring
man ju på många ställen ger;
en spetsig tingest, oftast liten,
hvars bästa egenskap är – drift;
hvad skönhet blir, när koloriten
går ned i glömskans mörka grift;
hvad er jag nämner; och tillika
hvad ni blott är, hur mäktig än;
hvad röst ej hörs hos dem som skrika
och passa icke nordens män;
hvad stundom uppå bifall tyder,
när det helt vänligt gifves blott,
och ofta nog den svage lyder
från den, som herrskarmakten fått;
ett annat åter, som förtroligt
det nyss beskrifna följa plär,
men är det likväl mindre roligt,
när ett försåt det innebär;
en flod som mycket allmänt känd är,
om äfven endast till sitt namn,
med mångbesjungna sköna stränder,
långväga flyktings lugna hamn;
symbol utaf förgängligheten;
ett alster ifrån grufvans schakt –
Och låt det nu "i hastigheten"
få vara nog med hvad jag sagt.

A-st.

Uttydningar


Lösning af Logogryfen i föregående häfte, sid. 192:
Sparbank, hvaraf fås: spara, pank, apa, karbas,
skrapa, krans, bana, ark, park, baka, skapa, Skara,
brasa, par, bas, arab, ranka, spark, kran, ask, bark,
ans, asp, anka, kar, Ran, skarp, ana, barsk, spak,
ankar, snar.


Lösning af Bokstafsgåtan i föregående häfte, sid. 192:
1) Ansbach, 2) Loke, 3) Ejder, 4) Xylosteum, 5)
Arvika, 6) Nordkyn, 7) Deshalb, 8) Ej, 9) Rasa, 10)
Domar, 11) Uladislaus, 12) Mört, 13) Ankare, 14)
Sardinien; hvaraf begynnelsebokstäfverna beteckna
Alexander Dumas, slutbokstäfverna Herman Bjursten.

Lösning af charaden i föregående häfte, sid. 192: Andreas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0228.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free