- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
225

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarte Sven. Berättelse från Gustaf Wasas vistande i Dalarne af C. Georg Starbäck. 4. I länsmansgården.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Svarte Sven.



Berättelse från Gustaf Wasas vistande i Dalarne af
C. Georg Starbäck.

4.

I länsmansgården.

På långt håll såg man skenet från fogdegårdens fönster,
hvilka voro försedda med glas, något som den
tiden icke var fallet med allmogens boningar. Sven
påskyndade sina steg och stod snart framför ett af
dessa fönster.

Der inne sutto fogden Nils Westgöte och de danske
knektarne och tycktes vara i färd med att göra sig en
god qväll. En halfäten julgalt låg midt på bordet och
ölmuggarne gingo flitigt omkring, under det att ett
oredigt sorl af en framskrålad skämtvisa, beledsagad
af högljudt samtal, trängde ut i det fria.

Plötsligt ryckte Sven till och lyftade den ena handen,
liksom om han funnit något, som han alldeles icke
väntat och som derföre både öfverraskade honom och
försatte hans själ i den högsta spänning.

En af svennerna i stugan hade rest sig upp och lutat
sig fram öfver bordet för att skära sig en bit af
grissteken. Han höll i handen en knif, hvars långa
skaft stack upp öfver handens bredd och lät en prydlig
silfverrand lysa i eldskenet. Sven kunde tydligt se
sin fosterfaders bomärke.

Det var åsynen af detta, som kom honom att darra af
den häftigaste rörelse och nästan glömma ändamålet
med den nattliga vandringen samt Rasmus och hans
huskarlar, hvilka ännu icke hunnit fram, men hvars
steg han hörde knarra mot snön.

Sven skyndade fram till dörren, ryckte upp denna
och störtade in. Under inflytandet af den rikliga
välfägnaden var det knappt någon, som gaf akt på
den ensamme bonddrängen, förr än denne stod alldeles
invid svennen med den sölfbodda knifven.

»Hvar fick du den knifven?» sporde han med ett hemskt
lugn, som alla missförstodo, och lade sin hand på
svennens skuldra.

Denne log ett bredt leende och såg på frågaren.

»Knifven?» utbrast han, »knifven fick jag i ärlig strid ...»

»Jag menar, att det spökar ännu efter
Långfredagsoset», inföll en annan, skrattande.

»Det är den andra bågskytten!» ropade en
tredje. »Tvenne pilskott rammade herr Otto Krumpe den
dagen, den ene skytten fick hastigare lön för ärende,
än han väntat, nu skall man se, att den andre kommer
och vill hafva det samma.»

Och så skrattade han öfverljudt åt sin qvickhet. Otto
Krumpe var danskarnes befälhafvare i slaget vid Upsala
och blef der sårad af tvenne pilskott. De modiga bussarne,
som icke anade någon fara och minst af den ensamme
bonddrängen, funno hans uppträdande synnerligen egnadt
att skänka dem nöje och sparade derföre icke på sina
infall. Det ena ordet gaf anledning till det andra,
och så dröjde det icke länge, förr än Sven hade allt
klart för sig.

»Denna knif tillhörde en gång min fosterbroder!»
sade han.

»Såå», svarade knifvens nuvarande ägare, »men nu är
han min ... Ser du, sprutöga, jag skall säga dig,
hur det var. Pojken kom ensam in midt ibland oss och
var icke längre från herr Otto, än du är från fogden
der borta. Ja, du var ock med, Lauritz, så du minnes
det lika väl som jag.»

»Jo jag minnes», svarade den tilltalade, den samme som
talat om pilskotten, »och dälen gale mig, såg jag icke
dig ock, du följde med den galne tuppkycklingen, men
vände om strax som vi ryckte fram att lära eder icke
i förtid gala om seger ... Vi hafva godt minne, ser
du ... Jag känner dig på hållningen, för jag stod i
utkanten af hären, men följde kamraten, tills han fick
sin välkomma, så att han aldrig behöfver någon mera.»

»Så gick det till, ser du. Din galne broder kastade
sig med denna knif in i hopen rakt på herr Otto,
då jag gaf honom ett slag, som stäckte vägen,
och knifven drog jag ur hans hand som ärligt byte.»

Dermed lade han knifven ifrån sig på bordet. Sven
stod ett ögonblick tyst, men hans läppar darrade, och
det var som om en ljusning låtit sig förnimma i hans
anlete. Men hans ögon sprutade eld, så att man kunde
väl med den danska knekten kalla honom sprutöga. Alla
knektarne sågo på honom, och alla skrattade.

»Hvad vill du så mera?» sporde Lauritz.

»Hvad jag vill», började Sven och höjde sin stämma,
så att det blef tyst i stugan. »Jo det skall jag nu
säga dig och eder alla. Är det sanning ditt tal, att
min broder föll som din fiende, och icke som din vän,
så må Gud välsigna din tungas tal, men knifven tager
jag igen.»

Dermed stack han fram handen och tog knifven samt
höjde den upp så att alla sågo den blanka klingan
lysa. Det gick så hastigt och oförtänkt, att ingen
hunnit komma sig för med att hindra honom. Många togo
ock alltsammans för skämt, ty ingen kunde föreställa
sig så mycket mod hos den ensamme bonddrängen.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0229.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free