- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
226

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarte Sven. Berättelse från Gustaf Wasas vistande i Dalarne af C. Georg Starbäck. 4. I länsmansgården.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Men då Sven gjorde en rörelse att stoppa knifven i
bältet, ropade dess ägare:

»Håll litet, dräng ... om den saken skola vi blifva två!»

»Ja väl», genmälte Sven, »ty knifven lemnar jag icke
lefvande ifrån mig!»

Nu rusade alla upp och omringade Sven, hvilken drog
sig tillbaka mot väggen för att hafva ryggen fri.

»Var det icke det jag sade», ropade Lauritz, »den
galne drängen vill bli skickad genvägen till bror
sin. Rask gerning, gossar ... så dricka vi på liket.»

Ett häftigt handgemäng uppstod och Sven värjde
sig med en otrolig styrka. Den upplysning han fått,
återskänkte honom hela hans sinnesnärvaro. Men huggen
föllo allt tätare och ringen slöt sig allt fastare
omkring honom.

Ett tungt fall mot golfvet hördes i samma ögonblick
som dörren åter öppnades och Rasmus Jute visade sig
på tröskeln.

»Nu lärer du fått nog!» ropade Lauritz, och den andre
knekten, som ägt den sölfbodda knifven, lutade sig
ned för att upptaga något.

»Dälen gale mig», yttrade han, »håller han icke
knifven så hårdt, som om han ville taga honom med
sig i grafven!»

Ett hugg af Rasmus gjorde slut på meningen och
afsigten, och alla knektarne vände sig mot den nye
fienden. Nu upplågade striden å nyo, men denna gången
var man någorlunda jemnstark å ömse sidor, och det
dröjde icke länge, förr än Nils Westgöte såg, att allt
motstånd var omöjligt. Han slog då ut fönstret och
sökte rädda sig genom flykten. Men ett par af Rasmus’
karlar sågo det och skyndade ut. De andra sökte följa
fogden genom fönstret. Inom några ögonblick var stugan
tom, och striden fortsattes på gården eller i skogen,
dit danskarne sökte taga sin tillflykt.

Rasmus Jute sjelf nedlade Nils Westgöte och upphann
derefter den knekten, som fått det första hugget af
hans svärd inne i stugan.

Men der inne stod Kari lutad öfver Sven.

Han låg der så blek och likväl så skön med ett drag
af obeskriflig frid i sitt anlete. Knifven med gubben
Elfs bomärke höll han ännu i sin hand. Den danske
knekten hade måst lemna den, när det gällde att
försvara eget lif.

Den döende flamman från härden belyste med ett
blåaktigt sken såväl slumraren som Kari, hvars öga
med outsäglig smärta hvilade på hennes hjertans kär.

Hon hade på afstånd följt honom, när han kom från
Rasmus, och när hon såg honom nalkas fogdestugan,
hade hon ilat bort till Utmelandsbyn och Tomtgården,
der hon träffat sin fader, till hvilken hon sagt,
att Rasmus gått med makt till fogdegården. Det var
hennes afsigt att fadern skulle komma till hjelp,
och i den tron skyndade hon tillbaka till fogdegården,
der nu striden gick lös som bäst,

Hjertat ville brista i hennes bröst, när hon steg
in i den dunkla stugan och fick se Sven ligga i sitt
blod vid ena långväggen.

Så hade han farit öfver det vida hafvet, hvarifrån
ingen väg går tillbaka. Och han syntes lyckligare i
döden än han någonsin var i lifvet.

Kari föll ned på knä invid honom. Hon fattade hans
hand och höll den i sina, och så förblef hon i stum
smärta och med tårlösa ögon blickande på den ädle,
missdömde ynglingen.

Hon hörde icke, huru dörren öppnades och män kommo
in i stugan. Hon bara såg och såg på det kära liflösa
anletet.

Men ännu hade ej döden fullbordat sitt verk.

Plötsligt slog Sven upp ögonen och ett matt leende
öfverför hans drag, när blicken träffade Kari. Hon
log tillbaka och lutade sig längre ned tätt intill
honom. Det var så naturligt, tyckte hon, att han icke
var död utan blott slumrade. Hvarföre väntade hon väl,
om icke på hans uppvaknande?

»Kari», hviskade Sven, »nu kan jag säga sanningen. Din
broder ...»

»Min broder ... hvad vill du så säga om honom?»

»Han var ingen förrädare!»

»Sven!» ropade Kari, för hvilken med ens ett ljus
uppgick, som göt helgonglans kring den döendes panna.

»Ser du», fortsatte Sven, »jag trodde det ... men
jag ville ej lägga din fader med sorg i grafven.»

»Men du ville bära all den smälek, allt det hat,
som ...»

»Ja, jag ville ... men nu är det bra igen. Din
broder dog en ärlig död. Jag trodde om honom,
hvad alla trott om mig, att han gick onda stigar
till fienden och jag följde honom. Han hade knappt
försvunnit bland fienden om qvällen, förr än anfallet
skedde på vår här ... Det var dumt af mig, men jag
har ock lidit straffet för min misstro.»

»Jag visste det förut, Sven, att du icke kunde begå
något sådant, som man gaf dig skuld för! Dock skulle
alla hafva trott dig utan att hafva misstrott min
broder, om du förut talat hvad du nu sagt.»

»Kanske ... kanske icke. Jag ropade honom vid namn,
när han gick ifrån oss om qvällen, jag ropade om igen,
men han hörde mig icke, ville icke höra mig, utan gick
blott så mycket fortare. Föll misstanken på mig, så
hade den väl ock fallit på honom, och jag ville icke
se dens ögon i sorg, som varit mig i faders ställe.»

»Dock har han sörjt öfver dig!»

»Den sorgen var dock mindre, än om han nödgats sörja
sin egen son.»

»Knappast var han dock mindre!» hördes gubben Elfs
stämma, och han framträdde med Rasmus Jute.

Denne lutade sig ned att undersöka såren. De voro
många, men, som han tyckte, intet lifsfarligt.

Den gamle fattade Svens hand och sade, i det han
förgäfves sökte återhålla de frambrytande tårarne:

»Gud välsigne dig, son, och står du öfver detta,
så vill jag med dig vara den förste, som drager ut
för herr Gustaf Eriksson.»

»Och jag med!» tillade Tomt-Mats, som tillsammans med
de andra trädt in i stugan, sedan han åhört Rasmus
Jutes redogörelse för den döende danske knektens
bekännelse.

Derpå gick äfven Tomt-Mats fram, så att han bättre
kunde ses af Sven.

»Men du må lefva eller dö, Sven», sade han, »så skall
du gifva mig till de vrånga tankarne om dig.»

Ett drag af innerlig själafrid utpräglade sig i Svens
anlete, men han tillslöt af mattighet ögonen.

*



Något derefter inträffade julhelgen, då Gustaf Wasa
uppträdde på en kulle nära Mora kyrka och ännu en
gång talade om landets nöd och fara, om de olyckor,
som drabbat honom sjelf, och om sitt fasta beslut,
att våga allt för fosterlandets räddning.

Det är en bekant sak, att Gustafs tal icke förmådde
uträtta något hos Mora-karlarne. Väl funnos de,
hvilka likt Tomt-Mats och Elf ville genast gripa
verket an, men de allra fleste kände honom icke och
trodde knappast, att sådan träldom, som han talat om,
väntade Sveriges folk under den nye konungen.

Och så måste Gustaf den gången draga sina färde.

Men snart ändrades allt och skidlöpare utsändes att
söka och upphinna den flyktande herren, som enligt
allas sammanstämmande utsago var den ende, hvilken
kunde rädda Sveriges land.

Snart var han åter i Mora, der han möttes af utsände
från alla socknar i Öster- och Westerdalarne, hvilka
utropade honom till »herre och höfvidsman öfver Dala
och menige Sveriges rike». Och han utsåg sexton unga
män till sin lifvakt samt att föra hans bud och
ärenden kring om landet.

Bland dessa var gubben Elfs fosterson en.

Han hade öfverstått den fara, hvari han kastat sig för
den flyktande ädlingens skull. Väl var han blek ännu,
men kraft och mod strålade ur de ärliga ögonen.

Gubben Elf gaf sig ingen ro förr än han fått gifva sin
dotter åt den så länge och så orättvist misstänkte.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0230.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free