Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Svarte Sven. Berättelse från Gustaf Wasas vistande i Dalarne af C. Georg Starbäck. 4. I länsmansgården.
- I månskenet. Romans. E. S-dt.
- Fjäll-lemmeln. Bn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Lång ofredstid förestår», sade han, »och det heter:
uppskjut icke till morgondagen hvad du kan göra i
dag.»
Så blef det bröllop i gubben Elfs stuga, och Gustaf
Wasa var der den förnämste gästen.
»Nu skola vi, vill Gud, göra om Långfredags-slaget,
men bättre!» sade han leende till Sven om qvällen,
när bröllopsskaran kommit hem från kyrkan.
»Amen», sade herr Jakob, kyrkoherden, och knäppte
andäktigt ihop sina händer, och gubben Elf tillade:
»Vi bedje Gud fader i himmelrik, oss må nu full bätter
gå!»
Men bruden log så ljuft mot sin Sven, och denne
blickade så trofast tillbaka. Hans tankar flögo
dock från Karis rosenmun till ett högre mål – till
den stundande striden för Sveriges rike. Det var
som ett löfte legat outtaladt och dallrat på Karis
svällande läpp, ett löfte om ära och tro i döden,
och det framgick i ord från mannens mun.
»Så visst som dalkarlens pil träffar snöskräfvans
hjerta i flykten, så visst skall han icke hvila på
sträng, förr än vi hjelpt Gustaf Eriksson att drifva
jutekungen ur Sveriges rike!»
Inom år och dag var löftet en verklighet. Och mången
jul drack sedan Sven sitt öl med Kari i gubben Elfs
stuga.
I månskenet.
Romans.
I vackert månsken sitter jag i båten
Och ber, mitt herrskap, vänligen att j
Tillåten,
Att jag får njuta af min fantasi.
Att börja med, så ber jag, att j måtten
Sentera reflektionen, som jag gör:
Att botten
Jag icke ser, och icke rår derför.
Ty vattnet är så fasligt djupt i viken,
Att ej dess djup med säkerhet man vet.
Nyfiken
Är jag ej heller att försöka det.
Se huru skönt den blonda månen lyser.
Så melankoliskt tyst är jordens ring,
Att nyser
En uggla blott, så hörs det vidt omkring.
Och i det dunkla djupet stirrar månen
Och darrar, som han gör i minsta bäck:
Förvånen
Er ej deröfver, han har vattuskräck!
Och strandens alar, som vi se och prisa,
De spegla sig i vågen, att dermed
Oss visa,
Att det går an att växa upp och ned.
Fast månen gudaskönt sin glans nu sprider,
Om sömnens ljufva kraf man dock påmins:
Omsider
Är det rätt lyckligt att en måne fins.
Och fast som nu jag alltid nattvak hatat,
Så ha vi ändå rott från häll till häll
Och pratat
Så mycket nonsens med hvarann i qväll.
I molnens bädd sig månen nu ses gömma.
Så vill jag ock ro hem af andans kraft
Och drömma
I natten se’n, hur roligt vi ha haft,
E. S-dt.
Fjäll-lemmeln.
Man har med rätta betecknat instinkten såsom en hos
djuret medfödd drift att handla på ändamålsenligaste
sätt för slägtets bestånd. Så äro drifterna att
samla förråder, söka byte, bygga bostad, skydda sig
mot fiender och att bidraga till slägtets förökelse
gemensamma för alla djur och hafva samma ändamål,
det att uppehålla arten. Men utom de nyss nämda
finnas ännu två märkvärdiga drifter, som uppträda
hos enskilta djurarter, men icke hos alla; det är
samhälls- och vandringsinstinkten.
I allmänna fall är denna sednare öfverensstämmande
med behofvet att söka näring och uppträder i förening
med samhällsinstinkten. Djuren samla sig under
sina skilda ledare och vandringarne verkställas
på bestämda tider. Så ställa flyttfåglarne hvarje
höst sitt tåg emot södern undan våra kalla vintrar;
sillen kommer i milliarder till Nordsjöns kuster för
att leka, men så regelbundet, att man kan bestämma
dess kommande och gående lika säkert, som månens upp-
och nedgång. Märkvärdigare än de här anförda förefalla
dock vanorna hos det djur, med hvilket vi här vilja
sysselsätta oss. Hos fjäll-lemmeln yttrar sig samhälls-
och vandringsinstinkten icke så som hos andra
djur. På ort och ställe, d. v. s. i fjälltrakterna,
föra lemlarne ett ensamt och osällskapligt lif; det
är endast under deras vandringar man kan spåra en
planmessighet, som har karakteren af samhällslif. Men
dessa ströftåg företagas på oregelbundna tider,
ofta med hela årtiondens
mellanrum, så att man kan antaga, att mången
lemmel-generation lefver och dör i fjällen, utan
att hafva deltagit i någon utflygt.
En märklig vandringsdrift har äfven sports hos andra
medlemmar af gnagarnes slägte, till hvilket lemmeln
hör. Allmänna magasinsråttan, stundom kallad stora
vandrareråttan, var okänd i vår verldsdel ända till
början af förra århundradet. Efter en stor jordbäfning
i trakten af Kaspiska hafvet år 1727, skall hon i
stora massor hafva invandrat öfver stepperna till
Astrakan, der hon hoptals gick öfver floden Wolga och
sedan snabbt utbredde sig åt vester. Nästan samtidigt
kom hon med ostindiefarare öfver till England, och
efter denna tid kan hennes uppträdande i olika delar
af Europa och Amerika angifvas genom bestämda data.
Här visar sig dock vandringslusten såsom gynnad af
omständigheterna och betingad af civilisationen,
som underlättar råttornas utbredning; men om vi
skola tro de berättelser, som ännu gå och gälla om
lemlarne, så visar sig instinkten här icke verksam
såsom »uppehållande drift», utan äro lemlarne snarare
exempel på en djurart, som öder sig sjelf och hos
hvilken naturen verkar direkt sjelfreglerande för att
stäfja en alltför hastig tillväxt.[1] Exemplet saknar
i detta fall ett motstycke inom djurverlden.
Fjäll-lemmeln (Mus lemmus. Linn.) tillhör, såsom
sagdt, gnagare-familjen. Det är ett litet vackert,
lifligt djur af omkring sex tums längd, deraf knappast
3/4 tum belöper sig på
[1] Det
har nämligen berättats, att icke en
tiondedel, enligt andra icke ens en hundradedel,
återkommer af de millioner, som vandra nedåt kusterna
och antingen finna sin graf i mötande vattendrag
eller blifva offer för rofdjur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1873/0231.html
