- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
228

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjäll-lemmeln. Bn.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

svansen, som har ett temmeligen afstympadt
utseende. Kroppen är försedd med en ytterst fin
och mjuk pels, på ryggen och hufvudet brungul med
svarta, glänsande fläckar, på sidorna ljusare gul
och på buken samt fötterna nästan hvit. Hufvudet är
rundt, med trubbig nos, hvarpå sitta några svarta
och hvita morrhår, klorna mycket skarpa och egnade
lika mycket till försvar, som till att gräfva gångar
i jorden. Lemmeln är anvisad att söka sig näring i
fjälltrakternas saftlösa örter, renmossa, bark och
dvärgbjörkens knoppar, hvadan han är försedd med
hvassa tänder, hvilka till byggnad och ställning
närmast likna bäfverns.

Lemlarne ligga icke i dvala om vintern, utan de
gräfva då gångar i snön, för att åtkomma och afgnaga
grässvålen. Om sommaren gå de högre uppåt fjällen,
men aldrig bortom dvergbjörkens gräns. Honan bygger
sig af sönderbitet gräs, löf och qvistar ett bo
med rund öppning på ena sidan. Hon föder fem till
sex ungar i en kull, men lägger flera sådana under
året. Lemlarne föröka sig med otrolig hastighet och
skulle utan tvifvel blifva en landsplåga, om de ej
hade så många fiender och icke saknade nästan hvarje
tillstymmelse till sjelfbevarelseinstinkt. Vargar
och räfvar följa dem milslångt på deras vandringar
och äta ingenting annat, om lemlar finnas att
tillgå; filfrasen, lekatten och de alltid hungriga
lapphundarne fira ordentliga högtider bland de små
frodiga offren, hvilka sällan söka gömma sig, utan
snarare utmanande väcka fiendens uppmärksamhet. Ugglor
och andra roffåglar, till och med kråkor och skator,
försöka sig på dem, ehuru stundom utan framgång, ty
de små, modiga djuren sätta sig envist till motvärn,
fräsa, gnissla, spotta och bita så tappert, att
angriparne ofta måste draga sig tillbaka.

Djuren hafva i Skandinavien sitt egentliga tillhåll på
norska fjällryggen; de träffas så väl uppe på nakna
fjället, som i tufvig fjällmark, der de gräfva sig
gångar. Vatten undvika de försigtigt, så snart de
ej äro på vandring, och begagna hvarje gren, hvarje
torfremsa de påträffa för att slippa bli våta. Om
man kastar en lemmel i ett vattenämbar, så gnäller
han argt och söker så fort som möjligt att åter
komma upp. Rädda blifva de aldrig, och detta gör
att man icke har någon svårighet att påträffa dem i
fjälltrakterna. Der sitta de ofta lugnt och beskedligt
i sina hål och skulle säkert icke bli bemärkta, om
icke åsynen af en menniska retade dem för mycket, för
att de skulle kunna tiga: de helsa vanligen vandraren
med en högljudd gnissling, liksom ville de förbjuda
hvarje obehörig att nalkas. Blott om de påträffas i
det fria taga de till flykten, dock aldrig längre än
till sina hål. Der fatta de posto med en grym uppsyn
och låta hellre slå ihjel sig än de rymma fältet.

illustration placeholder
Norska fjäll-lemmeln.

Under en vandrig i norska fjällen, sommaren 1868, var
förf. i tillfälle att se några af de små dumdristiga
fyrfotingarne,
och de gjorde minsann tillräckligt väsen af sig för
att ådraga sig min uppmärksamhet. Först tittade de
nyfiket fram ur sina hål, derpå kommo de fram med
synbarliga tecken af en uppretad sinnesstämning, satte
sig på bakbenen och böjde hufvudet så långt bakåt,
att de nära nog lågo på rygg. Härunder gnisslade de
ursinnigt och blickade så hotfullt med sina små,
svarta ögon, att jag blef tveksam om jag skulle
skratta eller taga till flykten. Satte jag fram
stöfveln, så beto de genast i den; höll jag fram
käppen, likaså. En af bitvargarne var så envis,
att jag fick lyfta honom högt i vädret och dugtigt
rista käppen, innan han släppte tag. Att med våld få
lemlarne att krypa tillbaka i sina hål var omöjligt;
de beto och gnisslade tills de fingo dråpslaget eller
tills jag aflägsnade mig, då de fräste och skreko än
värre, antagligen för att ge luft åt sin segerglädje.

Vi komma nu till den märkligaste delen af lemlarnes
historia, nämligen deras fjällvandringar. Professor
Nilsson säger i sin fauna, att fjäll-lemlarnes
vandringar utgå från fjällryggen, antingen åt vester,
då tåget ofta slutas i Nordsjön, eller åt öster, då
det vanligen slutas i Bottniska viken. »Under dessa
vandringar sky de ingenting, som kommer i deras väg;
floder simma de öfver, stenar öfverstiga de, och
om branta klippor möta, så gå de väl åt sidan, men
komna förbi hindret, fortsätta de sin vandring i
samma riktning som förut. Om dagarne ligga de stilla,
ty dessa tåg anställas mest om nätterna. Ögonvittnen
hafva berättat, att der ett sådant tåg framgår,
ser marken ut som om elden gått öfver den. De,
som slutligen hinna hafvet, kasta sig deri och uti
den en gång tagna riktningen simma de till dess de
drunkna. Det skall hafva händt, att fiskare, som under
höstaftnarne legat nära kusten med sina drifgarn,
helt oförvarandes funnit sig omgifna af dessa smådjur,
hvilka uppklättrat på den lilla båten i så otalig
mängd, att de hotat att sänka den. Ofta skola de efter
sådana vandringar finnas döda, flytande på hafvet
och betäckande en stor sträcka af dess yta ...»

Så långt professor Sven Nilsson. Han säger sig
hafva dessa meddelanden ur andra hand, hvilket
tyckes innebära en uppmaning att mottaga dem med
försigtighet. Åtminstone bör detta gälla uppgiften om,
att de vid framkomsten till hafvet skulle störta sig
deri.[1]
Berättelserna om den stora lemmelvandringen i
Oktober 1823 tala icke om något dylikt, men förtälja,
att lemlarne visade sig emellan Sundsvall och Umeå,
på en sträcka af 30 mil, att de simmade öfver floder
och sjöar, hvilka funnos fyllda af en mängd drunknade
djur. Likaså hafva vi af F. Söderhjelm en anteckning,
som ej bör lemnas utan afseende:

»Djuren», säger han, »skola ej börja sina vandringar
i massa, utan aftåga spridda hvar för sig, så att de
bilda ett


[1] Man har äfven sett lemlar komma nedstörtande
ur luften, hvarföre ännu den sägen är gängse
i norra Sverige, att lemlarne regna ned från
himmelen. Fenomenet är dock lätt förklaradt på det
sätt, att djuren af någon hvirfvelvind dragits upp i
luften. Om dylikt verkligen kunnat hända med grodor
och andra slättlandsbebyggare, så är det så mycket
möjligare med lemlarne, der de löpa omkring på de
kala fjälldrifvorna, hvarest vindarne stryka fram
med större våldsamhet än annorstädes.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0232.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free