- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
230

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjäll-lemmeln. Bn. - Historien om en broms. Berättad af Fale Bure.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fjäll-örterna, fortsätta de marschen till aflägsnare
trakter, under väntan att de en gång skola anträffa
hvad de söka. Andra påstå att slägtets betydligare
förökning gör det oundgängligt nödvändigt för en del,
att öfvergifva sina hemvist, emedan annars födoämnena
icke skulle räcka till. Ingendera påståendet är ännu
bevisadt, och bland de öfverdrifna skildringarne
om lemlarnes vandringar, blandade med enfaldiga
historier hur de kommit flygande i luften o. s. v.,
är det ganska svårt att skilja emellan hvad som är
faktiskt sanning eller blott hörsägen. Författaren var
sjelf i sin ungdom vittne till när lemlarne hemsökte
trakten kring Östersund år 1857 eller 58; jag såg dem
aldrig uppträda i tågande massor, de der vandra fram i
rät linie mot hafvet, utan de sökte sig fram här och
der, sprungo på gatorna och läto mycket lätt fånga
sig. Ibland kunde man på gatorna hitta döda lemlar,
som blifvit krossade af hjuldon: Om höstaftnarne
hördes de öfverallt gnissla bland buskarne; ty
först i mörkningen kommo de riktigt på benen. Det
berättades underliga saker om deras vandringar;
så skulle de på sitt tåg i massor hafva summit
öfver den närbelägna Storsjön, ehuru detta vatten på
sina ställen har en bredd af flera mil. Jag måste
tillstå, att hur mycket dessa berättelser då än
tilltalade min fantasi, så anser jag dem nu mera
för mindre tillförlitliga.

Under förflutna året lära de hemlighetsfulla
vandrareskarorna aflagt besök i flera af de norra
provinserna, ända ned till Wermland. I trakten
af Ströms vattendal i Jemtland berättar sig ett
ögonvittne hafva påträffat dem i otalig mängd. I
nämda trakt lära de små djuren ej vara sällsyntare än
att man kan räkna deras utflygter till tre på hvart
årtionde.

Härmed äro de mest framspringande dragen i lemlarnes
historia omnämda. Berättelserna om deras vandringar
hafva för mycken auktoritet och öfverensstämmelse
sinsemellan, att de i hufvudsak kunna sättas i
tvifvelsmål, men vi kunna ej neka, att de i det
dunkla och sväfvande skick, hvari de föreligga,
fullkomligt strida emot hvad man har sig bekant
om andra djurarters instinktslif. För vår del tro
vi att hemligheten med dessa utflygter ännu ligger
olöst och att vetenskapen har ytterligare ett ord
att säga om fjäll-lemmeln och hans utvandringar.

Bn.

Historien om en broms.



Berättad af Fale Bure.

Det var så tyst och varmt i jägmästar Hullings
sängkammare, och annorlunda fick det icke vara när
ägaren tog sin middagslur.

Hela rummet sof: pipan var släckt och lutade sig
behagligt mot soffkarmen, kaffekannan nickade med
pipen, gardinerna hängde vårdslöst i tobaksröken och
porträttet kunde icke hålla ögonen uppe, utan sof
som om det aldrig varit lif i det. Jägmästaren sjelf
låg i behaglig förvirring utbredd på sin skinnsoffa,
der han försvann i en hop filtar och kuddar, så när
som på ett par ulltofflor och nattmössan, som lik en
hvilans symbol stack upp öfver det hela.

Men nattmössan njöt ingen hvila. Det var någonting
oroligt inuti, som flyttade den af och an, upp och
ned.

»I dag är det då omöjligt att få en blund i ögonen»,
brummade det från filtarne.

»Brr ... srr ..." svarade det från fönstret. Det
var en envis broms som stångades mot rutan.

Nattmössan visade nya tecken till oro.

"Brrr ... srrr ....» lät det högre och ursinnigare
än förut.

»Det var då skock millioner ....»

»Brrrrrr .... srrrrr ....» Det var som om legioner
bromsar släppts in i rummet.

Nattmössan försvann. Jägmästaren beväpnade sig mot
oljudet genom att han drog ned den öfver öronen.

Bromsen lemnade fönsterrutan och begaf sig inåt
rummet, der han fördjupade sig i en mängd betraktelser
öfver de märkvärdigheter, pipor och vapen, som funnos
bland jägmästarens samlingar. Han glömde för en stund
både friheten och sången.

Allt var åter i sömn.

Dörren öppnas. Hvems är det olycksaliga hufvud, som
vågar sticka sig in i detta åt hvilan helgade rum?

Det var bara Petter. Petter var herr Hullings unge
och hoppfulle springpojke.

»Jägmästarn!» hviskade han.

Inte en gång bromsen störde tystnaden; Petter
upprepade sitt yttrande med mera eftertryck:

»Jägmästarn!»

Nu rörde sig toppen på nattmössan. Petter grep
tillfället.

»Det är en fru der ute som nödvändigt vill tala med
jägmästarn", yttrade han.

Nattmössan gjorde en våldsam åtbörd, som tydligen var
afsedd att afbryta vidare meddelanden, men dessa läto
ej hejda sig.

»Hon bad mig helsa från Maria Sellner, och hon sade
att hon känner jägmästarn se’n gammalt. Det måtte
visst vara något, för hon ser så sorglig ut så.»

Nattmösse-tofsen gjorde åter en nekande rörelse,
våldsammare än nyss.

»Kanske jag fälle ska säja att hon får vänta tills
jägmäst ....».

»Tyst, harskramla», mullrade det i jägmästarens
strupe. »Jag har sagt en gång att jag vill sofva,
hör du! Hon behöfver inte vänta.»

Petters rödskinande anlete afspeglade en
obeslutsamhet, som räckte så länge, att en annan än
jägmästaren borde godt hunnit somna under tiden. Derpå
tycktes han fatta ett djerft beslut.

»Jägmästarn!» ropade han helt tvärt.

»Nå?»

»Jo, det är bara på det viset, att jag tycker det är
en smula synd att låta frun gå sin väg. Hon ser så
klen och skranglig ut, som hon inte sku’ hålla ihop
länge. Och för resten vore det inte värst om ...»

Nu råkade både nattmössan och jägmästaren i rörelse.

»Gå ut, pojke», röt han argt, »jag har sagt dig
att jag sofver – för hvem det vara må. Hon behöfver
inte komma igen i dag .... och inte sedan heller»,
tillade han tyst för sig sjelf.

»Gamla, elaka struffel», tillade Petter lika
ljudlöst, hvarpå han lät sitt hufvud försvinna ur
dörröppningen.

Jägmästaren begrof sitt i kuddarne och uppkallade hela
återstoden af sin viljekraft för att komma i sömn.

Men det är endast de rättfärdige som sofva godt
efter en stark middag. Färsk lax och samvetsagg
äro skadliga för hvilan, och Hulling, som just
nu innehade en portion af beggedera, kände deras
oroande verkningar. Pulsarne dunkade i venstra örat,
och när han vände sig, så dunkade det på samma sätt
i det högra. Obehagliga tankar tillställde klappjagt
i hans tankegång och han kände sig ungefär till mods
som en hetsad hare. Främst i förföljarflocken
skymtade en qvinna, troligtvis den samma som Petter
nyss talat om. Än såg han henne hatfull och vild komma
emot sig, än såg han henne bedjande sträcka fram en
mager hand. Omsider kändes det som skulle han till
att sofva; han räknade till hundra för att ej tänka
på något annat.

Nej, brrrr ... srrrr .... nu är bromsen framme igen.
Der sitter han på jägmästarens näsa ... »Tjass, kanalje!»

»Uff ... nu igen», pustar han och stiger upp från
soffan. »Det här kan ta’ lifvet af en menniska ... jaså, du

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0234.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free