Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historien om en broms. Berättad af Fale Bure.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är der .... sitt stilla, min vän, så ska’ du få dig
en kyss utaf toffeln ... klatsch! ... borta igen
.... förfärligt ... att inte få sofva sin middag i
fred! ...»
Jägmästaren ändade monologen och förföljelsen
med en lång gäspning, derpå kastade han sig i
ländstolen med en förkrossande kraft. Märkvärdigt
nog tycktes bromsen fatta respekt för denna yttring
af jägmästarens missnöje, ty han hördes icke mera, –
Hulling kände sig med ens så lätt och behaglig till
sinnes. Rödhufvade buteljer och läckra rätter började
hägra för hans tjusta ögon, skummande champagne göt
sig sjelf i spetsiga glas och hjorthufvudet ofvanför
dörren förvandlades till ett brunstekt, doftande
grishufvud. Jägmästaren kände sig helt nyter och
vaken och erfor en uppfriskande känsla af munterhet
och aptit.
Plötsligen hörde han åter bromsen surra och såg honom
komma flygande från fönstret. Närmare och närmare kom
han och jägmästaren såg med förundran att han blef
större och större. Ja, verkligen, emot fönstergardinen
syntes tydligen hur han växte och svällde ut.
Jägmästaren var just i begrepp att stiga upp och
smälla till med toffeln än en gång, men blef sittande,
förlamad af fasa. Det var icke längre en broms,
det var ett odjur, en gräslig blandning af menniska
och broms. I ett nu hade det lagt upp sina ben på
bordet och stirrade med ett par förskräckliga ögon
på någonting, som jägmästaren märkte icke kunde vara
någon annan än han sjelf.
Det är obehagligt att vara föremål för ett par elaka
ögon, långt mer af ett par sådana. Jägmästaren bjöd
förgäfves till att vara ogenerad, det halp icke,
han försökte röra sig, fåfängt – det var som om
ländstolen gripit omkring honom med karmarne och
hållit honom qvar.
»Omöjligt!» pustade han och knep sig i skinnet för
att öfvertyga sig om att han var riktigt vaken. Derpå
tittade han åter på bordet.
Förfärligt, bromsen satt ännu der, kapprak och
högtidlig som en brottmålsdomare.
Jägmästaren trodde, ej sina ögon, emedan han aldrig
brukade tro mer än han ville; men nu blef han
verkligen rädd, ty bromsen började tala, tala som en
menniska, med djup, ihålig röst.
»Jag är din plågoande, du usle slaf utaf lättjan och
njutningen, du hjertlöse gamle vällusting.»
Jägmästaren försökte att få ned mössan öfver öronen,
men armarne voro lika orörliga som han sjelf.
»Inbillning!» pustade han.
»Åh, icke så inbillning som du tror. Känn här.»
Och en klo, en kall och kittlande klo, grep i hans
feta bröst. Det kändes som den gripit om sjelfva
hjertat.
»Nåd», pustade ban, »nåd, bästa herr Broms, tag bara
bort klon, handen skulle jag säga.»
»Känner du Maria Sellner», återtog bromsen, »känner
du henne, som du lofvade kärlek och sedan öfvergaf,
vanärad, fattig och föraktad?»
»Ja, men det är så länge sedan ... jag var ung då.»
»Ung, ja visst, men en lika hjertlös yngling som
gubbe. Inser du ej att du bör försona detta felsteg –
det är lättare än att glömma.»
»Omöjligt, det vore att förstöra hela mitt anseende.»
»Brr! ditt anseende, min vän. Vänta, du skall få se
ett förstörelseverk som vanärar dig långt mer. Följ
mig!»
»Förlåt, bästa herr Broms, jag kan omöjligen gå ut
i bara nattrocken ... jag skall strax ...»
»Öfverflödigt», genmälte bromsen och gick bort till
fönstret, som han slog upp. »Seså, kom nu, vi behöfva
inte genera oss?»
»Har du sett mig flyga», tänkte jägmästaren och blef
sittande, obeskrifligt nöjd med sin tjocka mage.
Nöjet blef icke långvarigt, ty i ett nu hade bromsens
klibbiga klo gripit om hans handled. Han kände sig
lyftad ur stolen och sväfvade öfver golfvet, lätt som
en luftballong. Ut genom fönstret bar det och se’n
i svindlande fart öfver skogar och gärden. Bromsen
surrade och flög; det fläktade
från vingarne som från en väderqvarn. Jägmästaren flög
också; han såg sin skugga nere på en åker som en stor,
flaxande läderlapp. Och fort gick det, jorden ilade
fram under dem.
Ändtligen kunde jägmästaren andas, men nu var han
andlös af undran. De gingo i en vacker skogspark, der
fåglar qvittrade och blommor nickade under skuggiga
träd. På en mossbänk sutto två unga menniskor, som
jägmästaren tyckte sig känna igen. Flickan med det
blonda rika håret och den flammande kinden hade han
en gång haft kär och ynglingen kände han också igen –
det var ju han sjelf i grön jägarrock, men tjugu år
yngre, smärt och välväxt. Han höll flickans händer i
sina. Brännheta kyssar smekte hennes lockar, glödande
ord om kärlek och tro smekte hennes öra.
»Stackars tös», mumlade jägmästaren, »så god och så
lättrogen .... vid Gud, jag ljög ej den gången ändå,
jag älskade henne!»
När han såg upp, var bilden borta. En ny trädde fram:
der var åter samma flicka, men nu satt hon ensam
i en mörk, dyster kammare – inga rosor på kinden,
ingen glans i ögat, håret i oordning kring den hvita
pannan. På golfvet låg ett skrynkladt bref.
»Vet du hvem som skref det brefvet, hjertlöse?»
sporde följeslagaren.
Jo, han måste vidgå att han gjorde det och han intogs
af medlidande med sitt offer och ett djupt förakt för
sig sjelf. Men derjemte rörde sig något ovant och
skönt inom honom; han erfor en ljuf längtan efter
att få trycka den arma qvinnan till sitt hjerta,
att få torka bort hennes tårar.
»Dröj bara en stund», sade han bedjande till sin
följeslagare.
Nej, denne var obeveklig, fastare kändes greppet kring
handlofven. De sväfvade vidare, bilden flyttade sig
bort i ett dunkelt fjerran och en ny började skönjas.
Det var en kyrkogård. En qvinna i slitna kläder
staplade fram mellan grafvarne; kroppen darrade
af köld och blåsten tryckte det tunna tyget intill
hennes knotiga skuldror; ansigtet var blekt och
tärdt, hufvudet böjdt och darrande. Hon hade några
friska blommor i ett glas som hon satte ned på en
liten grön jordkulle.
»Bed för din stackars mor», suckade hon och sjönk ned
på grafven. »Bed för din mor, hon har ingen att luta
sitt hufvud till.»
Djupare och djupare sänktes hennes anlete. Det var
som om kyrkogården andades sin dödsvind genom hennes
kropp; den löstes i en dimma och försvann.
Jägmästaren kände en iskyla gå öfver sig. »Hon dör»,
våndades ban, »dör ... och det är jag som låter henne
dö - jag! ... Låt mig lefva om det der igen; jag
vill vara god emot henne, jag vill godtgöra allt.»
Bromsen talade med vänligare röst: »Hvad du gjort, kan
ej mera ändras. Dock, ännu är det tid att trösta den
stackars qvinnan, än är tid för dig sjelf att bli hvad
du bort blifva. Huru ljuft att vara den skyddlösas
värn, huru skönt att få torka hennes tårar! ... men
nu måste vi skiljas; jag vill ut i solskenet igen.»
»Nej, goda broms, du är min vän ... stanna än en
stund.»
Han hade fattat bromsens fot. Nu var den inte svart
och kall längre; det var en liten hvit hand. Ett
vackert barn stod framför honom och ett skimmer af
qvällsolen föll på dess gula lockar.
Barnet ville gå, men gubben höll det qvar. Han smekte
den lilla mjuka handen och ett par tårar tillrade
ned på den.
Plötsligt spratt han till – allting var borta. Hvad
ban så ömt höll i handen var ingenting annat än
ulltoffeln som skulle gifvit bromsen dödsknäppen.
»Nå, jag må säga – att drömma så märkvärdigt ...
nej, men se, der ha vi honom nu igen.» Jägmästaren
stirrade på fönstret ... riktigt! – bromsen surrade
lika flitigt ännu och hamrade ursinnigt med hufvudet
mot rutan.
»Vänta», ropade jägmästaren och stultade af till
fönstret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
