- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
232

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historien om en broms. Berättad af Fale Bure. - Hängande blomsterhylla. - En utdöd folkstam. II.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Men nu var det ej för att ge något dråpslag –
mordsinnet hade lemnat honom i sömnen. Han tittade vänligt på
den surrande insekten, som fördubblade sina ansträngningar
för att slippa ut. Det var bara en stund. Så gick fönstret
upp och gästen fladdrade så gladelig ut i det fria.

»Petter, Petter!» ropade jägmästaren.

Pojken visade sig med fruktan målad i synen; men fruktan
öfvergick hastigt i glad öfverraskning, när han fick se
jägmästarens ansigte. Aldrig hade det afspeglat så mycken
godhet och en sådan liflighet.

»Petter», återtog han, »hjelp mig på med rocken och
tag sedan hit hatten och stöflarne, käppen med!»

»Jägmästarn går ut nu, och just när toddyvattnet är i
ordning?»

»Det får vänta till sedan ... Seså, adjö med dig ...
Vi få fruntimmersfrämmande här i qväll.»

Petters synredskap antogo en alldeles klotrund form och
bibehöllo den ställningen orubbad tills jägmästaren hunnit ut
genom grinden.

»Kalla honom för en struffel! En hedersknyffel är han,
det säger jag och Petter Larsson med.» Efter att ha
meddelat sig sjelf denna hugnesamma upplysning beslöt unge
Petter att afvakta händelserna.

*



Hvad det pratades ute i staden om jägmästaren, som gjort
sig så löjlig att han gått och gift sig på gamla dagar! Allt
hade nog kunnat vara bra ändå, om folk bara haft reda på
hvad hon var för en den der, men det hade de icke. Visst
ledde kaffetanterna snart i bevis att hon varit en gammal
ungdomsflamma, att hon haft ett barn etc. etc. ... men ingen
kunde bli klok just i den punkten hvarföre jägmästaren icke
kommit på giftastankarne långt förut.

Bromsen visste det kan hända, men han talade aldrig på
kafferep, för der var ingen som hörde på honom.

Och bäst gjorde han i att tiga, ty ingen skulle trott,
om så sjelfvaste borgmästarinnan sagt det, att det var en
liten broms som gifte bort jägmästaren midt för allas näsa,
att det var en liten broms som skaffade honom godt humör,
god aptit och god nattro.

Eller hvad tror Ni?

Hängande blomsterhylla.



»Om blommor icke togo så mycken plats», är en allmän
klagan bland blomstervänner och en klippa, hvarpå
mången gång den goda viljan måste stranda.

illustration placeholder


För att afhjelpa denna olägenhet, kan man använda
en så kallad etagère eller hängande blomsterhylla af
det utseende som närstående teckning anger. Hyllan är
genom snören, som blifvit anbragta i de fyra hörnen,
inrättad så att den efter behag kan hängas i fönstret
eller om sommaren placeras på någon solig vägg. Inuti
lådan, som helst bör vara fodrad med zink- eller
jernbleck placeras blomkrukorna
så tätt intill hvarandra som möjligt. Naturligtvis
böra sjelfva krukorna vara lika höga och ej synas
öfver hyllans kant. Anordningen af blommorna göres
bäst efter tycke och smak; dock torde vara lämpligt
att ställa murgrön och andra slingerväxter i hörnen
eller vid hyllans kanter; deras slingor gifva nämligen
ett pittoreskt utseende åt det hela och tjena dessutom
att på ett behagligt sätt dölja tågen som uppbära hyllan.

Hyllan kan göras af hur simpelt träslag
som helst, men bör för prydlighetens skull på sätt
teckningen utvisar monteras i passande färger och
med snörmakeriarbete.

En utdöd folkstam.



II.

Under den tid, som föregick ynglingarnes martyrprof,
anställdes af folket utanför tempelhyddan allehanda
danser och groteska ceremonier, hvarvid de deri
deltagande uppträdde i de mest fantastiska kostymer. Omkring
fyrtio togo del i dansen, några framställde bufflar och andra
fyrfotadjur, några fåglar och ormar. Tillsammans såg man
ungefär etthundratrettio menniskor, målade och tatuerade så
att man ej kunde upptäcka en enda qvadrattum naturlig
hudfärg på dem. Slutligen begåfvo de sig in i tempelwigwam för
att bedja om mod och ståndaktighet för de unga männen.
Derefter förkunnade medicinmannen: »Den Store Anden har
lånat sitt öra åt vår bön; luften är full af frid och lycka;
qvinnor och barn kunna tillsluta den grå björnens käftar
och fatta hans tassar.»

Sedan festens begynnelse hade man äfven tillkallat den
onde anden, men han hade ännu icke vågat visa sig. Men på
fjerde dagen, just under den sista dansen, uppstod en liflig
rörelse bland de olika grupperna. Qvinnorna skreko,
hundarne tjöto och alla riktade sina blickar utåt prärien. Der
såg man en svart man som lopp i sicksack fram mot byn,
der qvinnor och barn förskräckta flydde undan honom. Han
var helt och hållet svart med hvita ringar, i händerna höll
han en omkring åtta fot lång stång med en röd kulformig
spets, som han släpade efter marken. I början visade
qvinnorna mycken förskräckelse, men när ceremonimästaren
framträdt med sin pipa, som på den onde anden hade en
vördnadsbjudande verkan, började de blifva modigare och trädde
närmare. En djerf flicka lyckades frånrycka honom stafven,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0236.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free