Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Populära föredrag i naturkunnighet. II. Ljuset. 1. An.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det ämne som fortplantar ljuset kan omöjligen
vara luften, enär vi veta att luftatmosferen
når sin gräns på en proportionsvis ringa höjd
öfver jordytan. Den skarpsinnige naturforskaren
antog då, att hela verldsrymden vore uppfylld med
en elastisk materia, så lätt och fin, att den ej kan
framställas hvarken på fysiskt eller kemiskt sätt.
Denna ovägbara materia har man kallat Ether, och
naturforskarne betrakta dess tillvaro såsom en
förutsättning, utan hvilken frågan om ljusets
natur omöjligen låter sig lösas.
Ty vid en pröfning af emanationsteorien uppenbara sig
en mängd svårigheter som icke kunna aflägsnas genom
de mest vågade antaganden. Bestode ljuset verkligen
af från solen utslungade smådelar, äfven de minsta,
så skulle vår jord oupphörligt mottaga sådana och
förstoras, under det solen, som oupphörligt utsänder
ljuspartiklar till hela verldsrymden skulle aftaga,
men något dylikt har genom astronomiska
iakttagelser visat sig icke
vara fallet. Ett dylikt
utkastande af partiklar strider dessutom emot alla
fysikens lagar, som gälla lika i verldsrymden som
på jorden. Äfven de minsta partiklar som sålunda
utkastades skulle ovilkorligen röna tyngdlagens
inverkan och småningom aftaga i hastighet, vända och
återfalla till solen. Men samma invändning kunde göras
emot Huyghens åsigt, nämligen att man ej kan tänka
sig ett ämne som skulle fylla hela universum utan
att attraheras af planeterna. Men skilnaden emellan
de båda hypoteserna är, att den ena kullkastats
genom vetenskapliga rön, hvilket ännu ej inträffat
med hypotesen om ljusets vågrörelse. Vinsten är
visserligen ofullkomlig då den måste hvila på en
gåtlik grund, men en vinst måste det ändock vara,
då man finner en grund för många företeelser, då man
i stället för många gåtor blott har en att lösa.
Sednare upptäckter hafva lemnat glänsande bekräftelser
på riktigheten af Huyghens hypotes framför den andra,
och vi skola försöka förklara en af dem.
Låter man två ljusstrålar falla på en hvit yta
genom två små öppningar, och detta så att de belysta
fläckarne äro skilda från hvarandra, så kan man, i det man
genom en spegel leder den ena strålen ur sin riktning,
låta båda strålarnes ljus sammanfalla på den hvita
ytan. Allt efter spegelns ställning kunna nu olika
företeelser iakttagas. Falla nämligen de belysta
fläckarne fullkomligt tillsammans, så blir det
belysta stället dubbelt så ljust som förut. Detta är nu
en skenbar bekräftelse af emanationsteorien; – ty
ljusämne tillagdt ljusämne borde naturligtvis stegra
deras ljusverkan. Men vrider man en smula på spegeln
så att fläckarne skiljas så när som på en mindre del,
så visa sig på denna gemensamma del omvexlande mörkare
och ljusare streck, och förunderligt! – ehuru dessa
mörkare ställen erhålla ljus från båda öppningarne,
synas de dock mörkare än de ställen, som erhålla ljus
från blott en öppning. Detta kan på intet vilkor
bringas i öfverensstämmelse med emanationsteorien,
men så mycket bättre med Huyghens lära om ljusets
vågrörelse. Liksom två vattenvågor jemna sig till
en slät yta, om den enas vågberg faller in med den
andras vågdal, så orsakas äfven här ett inträdande
af hvila genom sammanträffandet af två motsatta
vibrationer. Men denna hvila är hos ljusvågorna
ingenting annat än mörker, d. ä. frånvaro af
ljusvibration. Träffa deremot likartade
svängningar på hvarandra, så måste de förstärka
hvarandra, och detta är orsaken till den större
ljusutvecklingen när de belysta fläckarne noga träffa
tillsammans.
Liksom i detta enstaka fall, så besannar sig
undulationsteorien öfverallt der naturforskaren
iakttager ljusets spel. Denna teori leder oss till
samma lag som vi iakttaga hos vattnets och luftens
vågor och ger oss en ny bekräftelse på den enhet i
mångfalden som vi eljest öfverallt spåra i naturen. –
Samma lag, som råder i vattnet och i luftoceanen,
kunna vi skönja äfven i den omätliga verldsrymden.
Ljuset fortplantar sig rätlinigt. Vi kunna ej se
dagern genom ett långt rör, så framt det icke är
rakt eller åtminstone ej mera krokigt än att en rät
linie kan dragas från den ena mynningen till den
andra utan att röra sidoväggarne. Likaså hindras
ljusets fortgång derigenom att man håller ett mörkt
ogenomskinligt föremål emellan ljuset och ögat. Om
man låter solljuset intränga genom en fin öppning
i ett fullkomligt mörkt rum, så synes på de små i
luften sväfvande damkornen, hvilka deraf upplysas,
att ljusets väg måste vara rätlinig.
 |
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
