- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
236

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Populära föredrag i naturkunnighet. II. Ljuset. 1. An.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utanför liggande föremål; dessa bilder äro upp- och nedvända
och deras form är oberoende af öppningen, så länge den
blott är mycket liten. Bildernas upp- och nedvändning kommer
sig deraf att de ljusstrålar, som utifrån intränga i det
mörka rummet, skära hvarandra i den fina öppningen.
Framgående i räta linier, måste de strålar som utgå från
föremålets högsta punkter, träffa skärmen i de lägsta och tvärtom.
Vi skola framdeles se huru man genom att i öppningen
insätta lämpliga glas kan öka de frambringade
ljusbildernas tydlighet och klarhet.

Vi skulle på samma gång kunna iakttaga ännu ett
annat fall, om vi blott kunna laga att den lilla
öppningen är vänd så att solljuset kan direkt falla
in derigenom. Det egendomliga inträffar nu att,
om öppningen är trekantig eller fyrkantig, får
jag dock på skärmen se en rund fläck.
Solstrålarne intränga nämligen ej fullkomligt
parallela, utan skära hvarandra uti öppningen
och sprida sig derefter i konisk form
inåt rummet. Den på skärmen åstadkomna fläcken är
sålunda en upp- och nedvänd bild af solen.

Går man en solig middagsstund och promenerar i en
lummig löfskog, så får man se en otalig mängd dylika
solbilder, som uppkomma af de genom öppningarne i
löfvet nedsläppta solstrålarne (fig. 2).

illustration placeholder
Fig. 3. Exempel på solstrålarnes rätliniga fortplantning.

illustration placeholder
Fig. 4. Skuggbilder åstadkomna med ett genomskuret kort.

Ett annat exempel på ljusets fortplantning i
rät linie kunna vi iakttaga hos den företeelse,
som vi kalla skugga. När ljus faller på ena sidan
af en ogenomskinlig kropp, så uppstår på motsatta
sidan ett mörkt fält. Skugga är således frånvaro af
ljus. Skuggans form beror alltid på den skuggbildande
kroppen, men äfven på ljusets beskaffenhet. Man
har nämligen att tänka sig två fall, antingen att
ljuset utgår från en enda lysande punkt eller från en
utsträckt kropp. Kommer ljuset från en enda lysande
punkt och träffar t. ex. ett mörkt klot, så uppstår
bakom klotet en skugga, som har formen af en stympad
kägla, hvars afskurna del utgöres af den strålknippa
som har sin spets i den lysande punkten samt tangerar
det mörka klotet.

illustration placeholder
Fig. 5.

Om den lysande kroppen deremot är större än
den skuggbildande, så är det klart att
skuggan icke kan utsträcka sig i oändlighet.
Ett storartadt exempel härpå erbjuder solen
i sitt förhållande till jorden med dess drabant.
Så snart vi befinna oss på den från solen AB
(fig. 5) bortvända jordhalfvan DC, blicka vi ut i
den jättestora skuggkägla som jorden kastar ut i
himlarymden och i hvilken stjernorna blifva synliga
för oss i natten. Om då månen på sin bana råkar komma
in i jordens skuggkägla, så blir derigenom månen
sjelf förmörkad och på dess belysta yta aftecknar sig
ett klotrundt genomsnitt af den från jorden kastade
skuggkäglan. Denna skuggkägla betecknar man med
benämningen kärnskugga, till följe af den fullständiga frånvaron
af alla ljusstrålar. Deremot ser ett öga som befinner
sig i CdD solen ännu delvis och derföre är denna
del af klotet ännu belyst, om ock blott delvis, så
att benämningen halfskugga, som man ger detta rum,
synes fullkomligt berättigad.

»Mycket ljus gör mycken skugga», gäller lika väl i
naturen som i lifvet. Man kan sålunda jemföra styrkan
hos tvenne ljus genom
att jemföra deras skuggor. Härtill har man
på följande sätt konstruerat en ljusmätare (fig. 6):
en liten flyttbar staf anbringas framför en hvit skärm
af tunnt papper; der bortom flyttar jag lågorna som
skola jemföras, till dess
de båda skuggorna af stafven blifva lika mörka. Jag
kan nu genom lågornas olika afstånd från skärmen
bestämma huru mycket den ena lyser starkare än den
andra, om jag indelar afståndet uti grader. Om ljuset
A befinner sig på fyra fots afstånd från skärmen
och ljuset B på två fots afstånd, men båda göra
lika starka skuggor på skärmen, så lyser ljuset A
fyra gånger starkare än B. Lagen för belysningen är
nämligen den, att ljusets styrka varierar omvändt
som afståndet från ljuskällan multipliceradt med
sig sjelf, d. v. s. att om samma ljuskällas afstånd
förhåller sig som 2, 3, 4 ... så förhåller sig
belysningarne som 1/4, 1/9, 1/16 ...

Häraf kunna vi nu sluta att planeterna erhålla en
mycket olika belysning från solen, det enda ljus
som lyser genom hela solsystemet. De som befinna
sig aflägsnare från solen erhålla svagare solljus,
så att det på två- till tre-faldigt afstånd är 4 och
9 gånger
svagare. Om varelser finnas på dessa planeter så måste
de hafva andra ögon än vi och äfven vara annorlunda
skapade. Mercurius är den planet som går solen närmast
eller 2 1/2 gånger närmare än jorden, hvadan den
erhåller sex gånger starkare belysning. Om ett sådant
ljus kunna vi ej göra oss begrepp annorlunda än att
tänka oss sex stycken solar eller, hvad som är det
samma, sex gånger så starkt ljus som den klaraste
dag. I en sådan ljusflod skulle vi icke allenast

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0240.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free