Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 / 237 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Populära föredrag i naturkunnighet. II. Ljuset. 1. An.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bländas; vi skulle dö, äfven om vi vore i stånd att
uthärda den i samma proportion stegrade solhettan.

Fig. 6. Ljusmätare.

Ljuset framilar med en hastighet af 28,000 mil i
sekunden. Det anländer från solen på 8 minuter och
13 sekunder, hvilket icke är någon obetydlighet,
om vi tänka oss att en kanonkula, som går med en
fart af 1,500 fot i sekunden, icke skulle nå solen
förr än om tolf år.

Men hur vet man det? Då vi svara
härpå, måste vi upprepa det faktum, att icke vårt
öga genomtränger afstånden utan blott från fjerran
emottager det intryck, som vi kalla ljus, samt att
vi endast behöfva öppna ögonen för att mottaga det
samma.

Men då det icke är sjelfva föremålen utan blott
de derifrån utgångna strålarne, som verka på våra
synredskap, så är den händelsen ganska väl tänkbar,
att vi se något som i verkligheten upphört att
existera. Vi se t. ex. icke blixten förr än den redan
är slocknad. Ett moln på himmelen, hvilket fortfarande
ombyter form och plats, synes oss i en gestalt som
det kanske icke längre har. Fixstjernorna, som vi
se på så ofantliga afstånd, kunna möjligtvis länge
sedan hafva slocknat, innan dess strålar hinna till
oss, och vi skulle kunna se dem ännu i åratal, sedan
de upphört att finnas till!

Om man nu gjort sig fullkomligt förtrogen med den
tanken att vi i viss mening aldrig se det närvarande,
utan blott det förflutna, så framställer sig den
frågan: huru mycket senare än i verkligheten se vi
då egentligen tingen?

För att besvara denna fråga måste vi taga till hjelp
litet astronomi, der man har att göra med millioner
mil, och der företeelserna kunna bestämmas med en
sådan noggrannhet, att en sekund redan utgör en liten
märklig tidsafdelning.

Fig. 7. Förmörkelserna på Jupiters månar.

För snart tvenne århundraden sedan lyckades det den
snillrike danske astronomen Olof Römer att genom
beräkningar, grundade på förmörkelsen af en bland
Jupiters månar, bestämma ljusets hastighet,
Jupiter är en planet, omkring hvilken
kretsa fyra drabanter. Vi föreställa oss att i något
ögonblick solen S, jorden T och Jupiter J hafva den
inbördes ställning som fig. 7 visar. Med tillhjelp
af en god kikare kan man från jorden
iakttaga det ögonblick då drabanten e inträder uti
den bakom planeten bildade skuggan. Men då Jupiter
är mycket stor och drabanterna kretsa mycket nära,
så inträffa dylika förmörkelser ganska ofta och
tiden emellan två sådana efter hvarandra följande
förmörkelser är ungefär 42 timmar. På ett halft år i
rundt tal, d. v. s. medan jorden fullbordat hälften
af sin bana kring solen, böra sålunda icke mindre
än hundra förmörkelser inträffa med lika långa
mellanrum. Men om man efterser vid hvad tid denna
hundrade förmörkelse inträffar, så finner man att
den i verkligheten synes 16 minuter senare än enligt
beräkning. Jorden har nämligen under tiden
flyttat sig från T till T’; i den förra punkten skulle
förmörkelsen otvifvelaktigt synas i det beräknade
ögonblicket; men den sista ljusstråle som drabanten e
utsände, innan han inträdde i planetskuggan, behöfde
ännu någon tid för att från T’ hinna till T, och
denna tid är 16 minuter, d. v. s. att då Jupiter är
jorden närmast, så inträffar förmörkelsen 8 minuter
tidigare, och då nämde planet befinner sig på sitt
längsta afstånd från jorden, 8 minuter senare än
efter beräknad medeltid. Då nu detta afstånd uppgår
till 40 millioner mil, så följer att ljuset behöfver
åtta minuter för att tillryggalägga en väg af 20
millioner mil eller i rundt tal 42,000 geografiska mil
i sekunden. Ljusets hastighet öfverträffar sålunda
millioner gånger ljudets och 101,000 gånger jordens
flygt i dess bana.

Och ändock erhåller denna snabbhet en betydelse för
himmelens ofantliga rymder och vi måste häpna då
vi erfara att ljuset från den närmaste fixstjernan
behöfver tre och ett halft år för att hinna fram till
oss. Ja, ute i rymderna finnas planeter, hvarom ljuset
först bringar oss budskap när hundra kanske tusentals
år förgått.

An.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>