- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 12, årgång 1873 /
238

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I sommardag. Klippans son. - Ur Chateubriands Atala. Af Emil von Qvanten. VIII.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

I sommardag.



Solen går ur österns sal,
Strör sitt gull kring vida jorden,
Flora nyss klädt blomsterborden,
Smyckat backe, berg och dal.

Öfverallt är fröjd och frid,
Fjäriln lätt kring fältet flyger,
Genom lundens dunkel smyger
Vestanfläkten varm och blid.

Ingen saknad, ingen sorg,
Allting lifvas, ler och njuter,
Oron sjelf sig innesluter
Uti hoppets framtidsborg.

Tärnan, som på ängen går,
Kan du se väl hvad hon tänker.
Hon sin älskling kanske skänker
Någon suck, som fjerran når.

Nej, hon suckar ej, min vän,
Af förtjusning känslan flammar,
Och en blick i hjertats kammar
Skall förklaring ge åt den.

»Ack, hvad det är skönt att gå
I den herrliga naturen,
Öfver stoftets vanmakt buren,
Själen höjs mot himlen då.

Tanken svingar stolt och fri,
Fri från mödor och bekymmer,
Ingen skugga ögat skymmer,
Himlen speglar sig deri.

’Älska!’ är det herrskarord, –
Du all kärleks ljufva källa! –
Som ger lif åt känslor sälla,
Enar himmel, haf och jord.

Lycklig, lilla fågel, du,
Som får fri i rymden fara,
Ibland lätta skyars skara
Du dig närmar himlen ju.

Lycklig, lilla ros på ren,
I den stora syskonringen!
Ingen kan bedra’ dig, ingen
Röfva från dig solens sken.

Solens bild i daggens tår
Är en afbild här i gruset
Af det höga, rena ljuset,
Som i himlens salar rår.

Tack, du alla väsens far,
Du, som tronar i det höga!
Väna blickar från ditt öga
Äro sommarns klara dar.»

Klippans son.

Ur Chateubriands Atala.



Af Emil von Qvanten.

VIII.

Efter en half timmes vandring kommo vi till eremitens
grotta, dit man inträdde mellan förhängen af lianer.
Fader Aubry skyndade sig att tända lampan, som
snart spred ett vänligt skimmer i hans boning. Det
öfriga husgerådet bestod uti en bädd af papayablad,
ett stenbord med ett krucifix samt några böcker, en
kalebass, ett par träskålar, en spade och en tam orm.

Vår värd krossade majs mellan tvenne stenar och
bakade deraf en kaka, hvilken han gräddade i
varm aska. När kakan fått en vacker gulbrun färg,
frambar han den jemte litet kokosnötmjölk i en skål
af lönnträ. Qvällen hade återfört lugn och stillhet
i naturen. Genom grottans öppning, mellan lianernas
blommande hängen, hade vi en långsträckt utsigt öfver
skogar, berg och skyar. Två räfvar, som, skrämda
af orkanen, kommit på villospår, framstucko sina
svarta nosar i grott-öppningen och drogo sig hastigt
tillbaka. Då och då förnummo vi det lätta fraset
af gräs och plantor, som, torkade af aftonfläkten,
åter uppreste sina böjda stänglar.

Under måltiden berättade Atala vår historia för
eremiten. Den gamles hjerta rördes, och från hans
ögon tillrade några tårar ned i hans långa, hvita
skägg. Han tilltalade Atala som en kärleksfull fader.

Min dotter, sade han, lita trofast på Gud! Du har
sett skogselden släckas, vattuflödet torkas ut,
molnen skingras, orkanen stillas! Skulle icke Han,
som förmått detta, äfven kunna återskänka friden
åt ett menniskohjerta? Känner du ej någon bättre
tillflyktsort, så erbjuder jag dig ett hem i denna
trakt och en plats i den hjord, som jag leder. När
jag för trettio år sedan kom hit, funnos här endast
kringströfvande horder, hvilka förde ett ytterst vildt
och bekymmerfullt lif. Jag predikade för dem fridens
och frälsningens budskap. Nu bo de tillsammans i en
liten by vid foten af detta berg och odla jorden i
endrägt. Som jag fruktade att
min ständiga närvaro skulle falla dem besvärlig, drog
jag mig undan till denna grotta, och de komma nu hit
när de vilja rådföra sig med mig. Jag skall undervisa
din vän Chaktas i Kristi lära, och när han är värdig
att bli din make, skall jag förena er med hvarandra.

Vid dessa ord föll jag till eremitens
fötter. Glädjetårar strömmade ur mina ögon. Den gamle
upplyfte mig vänligt. Men Atala blef dödsblek.

Natten nalkades. Med en bön beredde vi oss till
hvilan efter dagens fasor och ansträngningar. Fader
Aubry afstod sin egen bädd åt Atala; jag utsträckte
mig på friska blad i ett annat hörn af grottan. Den
gamle sjelf satte sig i dess öppning.

Midt i natten hörde jag Atala resa sig från sin
bädd. Hon ropade sakta fader Aubrys namn, men fick
intet svar och lade sig tillbaka med en djup suck. Vid
denna tid befann sig eremiten, såsom jag sedan erfor,
på bergets topp, der han beundrade det vidt utsträckta
himlahvalfvet och uppsände böner till Gud. Dessa
nattliga vandringar voro honom redan en gammal vana.

Jag väcktes tidigt af kardinal- och skrattfåglarne,
som byggt bon i akacia- och lagerträden utanför
eremitens boning. Jag gick ut och plockade en
magnolia-ros, ännu helt fuktig af nattens dagg,
bar den in i grottan och nedlade den på den
slumrande Atalas hufvud. Derpå gick jag åter ut,
för att uppsöka min värd. Han satt i närheten på en
af ålder ikullfallen furas stam. Det var som om
han inväntat mig, för att erhålla sällskap på sin
morgonvandring. Jag följde honom, och vi styrde våra
steg till byn vid bergets fot.

Vi kommo in i en djup dal, hvars sidoväggar
öfverst voro sammanbundna genom en naturlig
klippbrygga. Menniskorna, framför allt de som bo och
bygga i Europa, efterhärma ofta naturen; men deras
afbildningar äro vanligen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1873/0242.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free